The 1st Gambling Policy Conference – Dag 2

Dag 2 inleddes av Jenny Cisneros Örnberg från Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning vid Stockholms universitet. De europeiska länderna följer trender i grannarnas spelreglering mycket noga och Jennys genomgång av den statliga spelutredningen var mycket välkommen. Jag blev påmind om att eventuella lagförslaget kanske inte håller för EU-kommissionen pga det föreslagna skatteundantaget för smålotterierna. Dock fick jag även höra att inget land hittills väntat på något klartecken från EU, utan snarare kört sitt race och hoppats på att komma undan med det. Uppenbarligen funkar principen ”det är lättare att be om förlåtelse än om tillåtelse” även på nationsnivå, kul!

Speljuristen från Nederländerna Alan Littler och Johanna Järvinen-Tassopoulos från Institutet för hälsa och välfärd i Finland har i sin presentation ställt de två länderna mot varandra. Finland – EU:s ”last fortress”” har beskrivits agera enligt den så kallade ”alibimodellen” där hasardspel påstås ha blivit lagligt för att undvika dess annars rättslösa offer (”made legal to avoid illegal victims”), utbudet är begränsat och intäkterna går till goda ändamål. Det mycket liberala Nederländerna sägs i sin tur tillämpa ”riskmodellen” där spel om pengar ses som en legitim underhållning som dessutom bidrar stort till statskassan och där reglering är begränsad till att minimera beroende och kriminalitet.

Sociologen Virve Marionneau från Helsingfors universitet har i sitt arbete kommit fram till att det inte verkar finnas någon preferens för licenssystem hos EU (och inte heller någon avsmak mot monopolreglering). Men nationerna verkar hittills ha misslyckats med att motivera det statliga monopolet med ambitionen att skydda konsumenterna samtidigt som de statliga aktörerna utsätter dessa konsumenter för aggressiv marknadsföring. Man får nämligen inte motivera monopolet med att man vill vara den enda som tar pengar som ens medborgare spelar bort, det håller inte enligt EU-lagstiftningen.

Professor Kate Bedfort från University of Kent har fokuserat på bingospel i sin senaste forskning. Enligt henne, har det pratats om att bingo var på väg att försvinna i Storbritannien sedan 1970-talet. Bingospel lever men förväntningen om dess bortgång har lett till att man inte fokuserade nog mycket på att reglera fenomenet. Även om bingo är i Storbritannien för att stanna, beror bingohallar i mångt och mycket på sina stamkunder som är väl medvetna om det och tar sig friheten att inte följa hallarnas uppföranderegler. Det vittnas även om kriminell aktivitet inklusive sexuella trakasserier som något inte helt ovanligt på bingohallar men också omöjligt att ta tag i då dessa kunder är grunden för hallarnas existens. Bingo alltså, när vi trodde att onlinegambling var vårt största problem!

Jani Selin från Institutet för hälsa och välfärd har delat med sig av sin analys om att spellagstiftningen aldrig drivits av preventionsperspektivet. Han menar att Finland lyckats behålla det statliga monopolet genom att alltid göra det minsta möjliga för att kunna motivera ensamrätten med hjälp av skyddsperspektivet.

Vi har fått höra om spelreglering i Norge, som tillämpar det statliga monopolet med arbete mot generellt minskad spelkonsumtion – det totala månatliga insättningsgränsen på Norsk Tipping ligger nu på 20 000 NOK. Det var intressant att höra att även Norge sneglade på ett licenssystem för inte så länge sedan, men kom fram till att det inte skulle vara möjligt att upprätthålla samma nivå att konsumentskydd.

Danmark har skrutit med 90-95% kanalisering vilket gör deras licenssystem till en möjlig förebild. Fun fact: enligt Jakob Simonsen är det Skatteministeriet som ansvarar för spelfrågor eftersom ingen annan räckte upp handen.

Personligen tyckte jag att jag fick en del take-home messages under konferensen. Det som nu etsat sig fast i mitt huvud är det problematiska med begreppet ”goda ändamål”, may it rest in peace. Det finns starka grunder att ifrågasätta huruvida det är legitimt att tjäna pengar på att förmedla spel när pengarna går till så kallade goda ändamål, det är väl iofs inget nytt, men man blir triggad att tänka på det igen under konferensen. Det är också kontroversiellt att göra riktigt goda ändamål beroende av gambling och det faktum att spelpengar möjligen gagnar de välställda i samhället var en viktig tankeställare för mig.

(Bilden är tagen av mig under Virve Marionneaus presentation och används i inlägget med hennes tillstånd.)

The 1st Gambling Policy Conference – Dag 1

Den första gamblingpolicykonferensen hålls nu i Helsingfors och den första dagen har varit fantastiskt givande (kan bara prata för mig själv men har en känsla att andra också är nöjda). Som psykolog är man skolad att tänka på individnivå och det är riktigt lyxigt att bli guidad igenom det breda samhällsperspektivet av dem som kan ämnet.

Gerda Reith från University of Glasgow inledde dagen med att berätta om gamblingindustrins senaste utvecklingsstrategier, såsom närvaron i mobiltelefonen, att engagera och leda kunden snarare än bara skapa innehåll i en app samt att infiltrera sociala nätverk för att skapa en form av ”organic” marketing. Det senaste kan spela en viktig roll i normalisering av gambling. Enligt Gerda verkar lagstiftarna varken hänga med eller förstå allvaret i situationen, och detta budskap låter bekant sedan tidigare.

Matilda Hellman från Helsingfors universitet har pratat om spelreklam. Till exempel är det vanligt att reklamen handlar om en eller flera människors dröm, det ska uppfattas som något fint, äkta och rent – själva spelaktiviteten berörs alltså inte i reklamen. Två relativt nya utmaningar nämns: spelreklamens ”allnärvaro” samt att olika branscher tenderar att smälta samman, som det kan vara fallet med idrott och betting.

Antropologen Rebecca Cassidy från University of London har grottat in sig frågan om industrifinansierad forskning. Hon nämner så kallad tandlös forskning som må vara välgjord men som aldrig handlar om något som ens potentiellt kan skada ”givaren”, bidragsberoende samt hur unga forskare kan utnyttjas. Tillsammans med andra har Rebecca genomfört intervjuer med många olika intressenter och rapporten Fair Game: Producing Gambling Research står nu på min att läsa lista (gratis att ladda ner! Finns även en launch film under länken, missa inte!).

En grupp forskare från Helsingfors universitet har ifrågasatt många ”sanningar” om spelindustrins positiva sidor. Skapande av arbetstillfällen kan undermineras av det faktum att jobben är osäkra och skapar arbetsrelaterad stress. Arbetet kanske sker på obekväma tider och samhället kan behöva gå in med barnomsorg som är öppen dygnet runt vilket är kostsamt. Pengar som gamblingindustrin tjänar – typiskt på att socialt och ekonomiskt utsatta människor spelar – går till ändamål som mest gagnar medelklassen, t ex kultursektorn. Det händer även att när en verksamhet får ”spelpengar” balanseras det ut av att någon annan finansiering upphör – det blir alltså ingen extratillförsel av medel, men det skapas spelindustriberoende.

Jag väntar även med spänning på boken ”Gambling, Science and Public Policy” som väntas komma ut 2018. Författarna har gjort ett otroligt jobb med att granska och sammanfatta det som finns skrivet och beforskat om spelpolicy samt speldeltagande och spelproblem. Boken lär bjuda på en mängd nyanserade resonemang och ett budskap från författarna är tydligt – forskning som går ut på att man kontinuerligt monitorerar samhällsprocesser (det fantastiska ordet ”surveillance”) är ett måste.

Ambitionen är att fortsättning följer.

P.S. Jag är alltså i Finland nu och skriver detta inlägg, och varannan låt på Youtube inleds med reklam från Finlands statliga speloperatör Veikkaus.

Foto: Dion Hinchcliffe

SCID intervju för spelberoende: ny svensk översättning av SCI-PG!

Forskningen kring spelberoende har kännetecknats av en lång rad olika mått och instrument. Det här är problematiskt bland annat då man försöker jämföra vilka behandlingsmetoder som är mest effektiva. Sedan de nya DSM-5 diagnoskriterierna (Hasardspelsyndrom) räknas spel om pengar som en missbruksproblematik, jämte alkohol och droger. Hasardspelsyndrom finns dock inte med i kliniska diagnostiska intervjuer såsom Mini Internationell Neuropsykiatrisk Intervju (M.I.N.I.) eller Structured Clinical Interview for DSM Disorders (SCID).

Av denna anledning utvecklade Steinberg, Rounsaville and Potenza (Grant et al., 2004) ett ”speltillägg” till SCID: Structured Clinical Interview for Pathological Gambling (SCI-PG). Precis som SCID, är SCI-PG ett semistrukturerat diagnostiskt intervjustöd. Intervjuaren ställer riktade frågor såväl som öppna följdfrågor. Syftet är att systematiskt samla in kliniskt relevant information som ligger till grund för att intervjuaren fortlöpande under intervjun ska kunna pröva olika DSM kriterier. Förutom om diagnos för Hasardspelsyndrom uppfylls, preciseras även allvarlighetsgrad (mild, måttlig, eller svår). Tiden för att genomföra den diagnostiska intervjun beräknas ta 15 minuter.

SCI-PG utmärker sig för att ha mycket goda psykometriska egenskaper (test-retest reliabilitet 0.97, Cronbachs alpha 0.94, samtidig validitet (SOGS, 0.78), sensivitet 0.88. specificitet 1.00, positivt prediktivt värde 1.0 och negativt prediktivt värde 0.66). Några svenska normer finns ännu inte. SCI-PG har nyligen översatts till svenska.

SCI-PG planeras användas i en större nationell studie som syftar till att bättre upptäcka spelproblem inom sjukvården och socialtjänsten. Intervjuare kommer att få genomgå en fördjupad utbildningsinsats i Hasardspelsyndrom, diagnostik och få tillgång till SCI-PG instrumentet. Intresserade kan kontakta olof.molander@ki.se för mer info.

Originalartikeln för SCI-PG finns att läsa i Psychiatry Research, här.

Copyright © 2004, Steinberg, Rounsaville and Potenza. Svensk (”back-translation”) översättning av SCI-PG © 2017 gjord av Olof Molander, Viktor Månsson och Anne H Berman, Karolinska Institutet, efter godkännande från Jon E Grant.

Se även: http://fbanken.se/form/274/structured-clinical-interview-for-pathological-gambling

Referenser:
Grant J.E., et al., Preliminary validity and reliability testing of a structured clinical interview for pathological gambling. Psychiatry Research, 2004. 128(1): p. 79-88.

Att involvera anhöriga i spelberoendebehandling

Under några år har flera av oss som skriver här drivit forskningsprojektet Spelfrihet Tillsammans, som undersöker behandling för spelproblem via nätet och vad som händer om man involverar en anhörig i behandlingen. Nu finns de första resultaten publicerade!

I artikeln The Development of an Internet-Based Treatment for Problem Gamblers and Concerned Significant Others: A Pilot Randomized Controlled Trial beskriver vi den inledande fasen av projektet och resultaten från de första deltagarna, den s.k pilot-delen av projektet.

Pilotstudien bestod av 36 par, som lottades till en av två grupper där spelarnas behandling var ungefär den samma i båda grupperna men där de anhöriga bara fick behandling i den ena gruppen. Syftet med pilotstudien var dels att undersöka om behandlingen fick effekt på spelandet och psykiskt mående, men också för att undersöka hur det gick att genomföra behandlingen (t ex. hur väl den tekniska plattformen funkade, vad behandlarna ansåg om behandlingsformen och om något behövde förändras i rutiner och utformning).

I korthet kan man säga att pilotstudien kommer fram till följande:

  • Spelarna i båda grupperna minskade sitt spelande kraftigt. De mådde även bättre och uppvisade betydligt färre symptom på spelberoende.
  • Däremot var det ganska stort avhopp från studien, så hur det gick för de som hoppade av vet vi inte.
  • De anhöriga som fick egen behandling mådde mycket bättre psykiskt, medan de som inte fick det inte förbättrades.
  • De som fullföljde behandlingen var väldigt nöjda med behandlingen.
  • Behandlarna tyckte att mycket tid gick åt till att komma överens om telefontider och att försöka få tag i deltagare som inte svarade.
  • Det är svårt att veta exakt när människor inte längre har spelproblem, vilket vi har varit inne på tidigare här på bloggen. Räcker det att man inte har spelat på ett tag eller är det helt andra saker som vi borde mäta?

Artikeln finns att läsa i tidskriften Journal of Gambling Studies här!

Referens

Nilsson, A., Magnusson, K., Carlbring, P., Andersson, G., & Gumpert, C. H. (In press). The Development of an Internet-Based Treatment for Problem Gamblers and Concerned Significant Others: A Pilot Randomized Controlled TrialJournal of Gambling Studies, 1-21. DOI:10.1007/s10899-017-9704-4

Foto: Michael Gwyther-Jones

Lär dig upptäcka och behandla spelberoende i höst – gratis utbildning på KI

Ungefär 2% av svenska befolkningen har problem med spel om pengar. Sedan de nya DSM-5 diagnoskriterierna (Hasardspelsyndrom) räknas spel om pengar som en missbruksproblematik, jämte alkohol och droger. Det finns idag goda möjligheter att effektivt behandla spelproblem, men kunskap och behandling är eftersatt inom sjukvården och socialtjänsten.

På uppdrag av Socialstyrelsen och Stockholms läns landsting håller Centrum för psykiatriforskning en 4 dagars nationell utbildning i att upptäcka, informera och ge behandling till personer med spelproblem (enbart hasardspel). Den 6-9:e november kommer en ny omgång av kursen att hållas. Utbildningen riktar sig till personal som förväntas kunna upptäcka personer med spelproblem, att erbjuda information och vid behov behandla.

Utbildningen ges i 2 steg. Det går att välja mellan en kortare introduktionsdag (6.e november) som handlar om att upptäcka och ge information vid spelberoende och en mer fördjupad utbildning om psykologisk behandling (KBT & MI) vid spelberoende (7-9:e november). För att gå behandlingskursen behöver du ha varit med på introduktionsdagen.

Kursansvariga i höst är två leg. psykologer vid Centrum för psykiatriforskning, Viktor Månsson och Olof Molander, som båda är aktiva inom behandlingsforskning vid spelberoende. Övriga föreläsare är bl.a. professor och leg. psykolog Per Carlbring, Stockholms Universitet, som forskat om internetbehandling för spelmissbruk, Anne H Berman, leg. psykolog och docent vid Karolinska Institutet och projektledare för Stödlinjen, samt Håkan Wall, forskare och leg. psykolog.

Utbildningen är kostnadsfri och riktar sig till hela landet. Det finns fortfarande platser kvar! Se http://psykiatriforskning.se/siteassets/inbjudan-spelberoende-ht-2017-nyhetsbrev.pdf för mer info och anmälan.

Text: Viktor Månsson
Foto: University of Liverpool Faculty of Health & Life Sciences

Storgräl bland spelforskare

Stora delar av spelforskningsvärlden har under sommaren varit indragen i en hetlevrad diskussion om spelforskningens förhållande till spelbolagen, i tidskriften International Journal of Mental Health and Addiction. Det hela började med en kritisk artikel från april i år om den så kallade Reno-modellen, skriven av två forskare verksamma inom sociologi och statskunskap (Hancock & Smith, 2017). I korthet är Reno-modellen (Blaszczynski, Ladouceur & Shaffer, 2004) ett slags ramverk för hur spelbolag, samhällsaktörer och individer bör agera för att minimera spelens skadeverkningar och andelen personer som får spelproblem.

En kritisk granskning av ansvarsfullt spelande

Granskningen, Critiquing the Reno Model I-IV International Influence on Regulators and Governments (2004–2015)— the Distorted Reality of “Responsible Gambling”, är en 24 sidor lång brandfackla till text om hur Reno-modellen i första hand lägger ansvaret hos individen istället för att ställa ordentliga krav på spelbolag och politiker. Det handlar om hur man ger spelare möjligheten att stänga av sig själva eller begränsa sitt spelande, medan man samtidigt klargör de övergripande positiva aspekterna av spel. Reno-modellen togs fram i samarbete med spelbolagens intresseorganisationer och författarna och granskningens författare samanställer också alla de gånger som Reno-modellens författare har fått betalt av diverse spelbolag som talare eller rapportförfattare. Mellan raderna framställs Reno-modellen och deras författare som korrupta forskare som går spelbolagens ärenden.

Reno-modellens författare svarar

Reno-modellens författare Alex Blaszczynski, Howard Shaffer och Robert Ladouceur är inte sena att svara med ett rätt uppskruvat tonläge: “There is insufficient space and time to address each of their misleading statements and criticisms—perhaps best considered as ideological projections.” De fortsätter med att hävda att Hancock och Smith underminerar hela forskningsprocessen och jämför deras granskning med klimatförnekare, vaccinmotståndare och personer som hävdar att månlandningen inte har inträffat för att slutligen (och för andra gången) använda ett Mark Twain-citat för att insinuera hur mycket lögner Hancock och Smith sprider (Shaffer, Blaszczynski & Ladouceur, 2017).

Andra spelforskares reaktioner

Medan Reno-författarna är mycket välkända spelforskare har varken Hancock eller Smith publicerat särskilt mycket inom spel. Men en rad andra spelforskare har skrivit svar till deras granskning, och är betydligt mer positiva än vad Reno-författarna är. Den välkände beroendeforskaren Jim Orford kallar deras artikel ”very welcome” och skriver att ”The concept of responsible gambling is a public relations coup for the gambling industry and its supporters” (Orford, 2017). Max Abbott, som bland annat forskat en hel del i Sverige, är mer resonerande men lyfter fram att Reno-modellen kan vara problematisk i sitt förhållande till spelindustrin (Abbott, 2017). Francis Markham och Martin Young föreslår en helt ny version av Reno-modellen, som lägger betydligt större fokus på industrins ansvar och hur spel kan vara designade för att underminera människors beslutsfattande (Young & Markham, 2017). Även Paul Delfabbro och Daniel L King tycks hålla med granskarna, men efterlyser bland annat en tydligare redogörelse för huruvida Reno-modellen faktiskt påverkar spelbolag och beslutsfattare (Delfabbro & King, 2017).

Sammanfattningsvis verkar Hancock och Smith få rätt stort stöd för sina grundläggande teser, men det är tydligt att det här är en öm punkt för spelforskare. Hur mycket ska vi samarbeta med spelindustrin och riskerar vi att gå deras ärenden när vi fokuserar på behandling av spelberoende istället för prevention?

Referenser

Hancock, L., & Smith, G. (2017). Critiquing the Reno model I-IV international influence on regulators and governments (2004–2015)—the distorted reality of “responsible gambling”. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-26.

Blaszczynski, A., Ladouceur, R., & Shaffer, H. J. (2004). A science-based framework for responsible gambling: The Reno model. Journal of Gambling studies20(3), 301-317.

Shaffer, H. J., Blaszczynski, A., & Ladouceur, R. (2017). Truth, Alternative Facts, Narrative, and Science: What Is Happening to Responsible Gambling and Gambling Disorder?. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-6.

Orford, J. (2017). The Gambling Establishment and the Exercise of Power: a Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-4.

Abbott, M. W. (2017). Beyond Reno: a Critical Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-10.

Delfabbro, P., & King, D. L. (2017). Blame It on Reno: a Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-6.

Young, M., & Markham, F. (2017). Rehabilitating Reno: a Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-6.

Borde fler räknas som spelberoende?

Ungefär 0,4% av den svenska befolkningen beräknas uppfylla diagnosen hasardspelssyndrom (vilket oftast kallas spelberoende), medan ytterligare 1,3% beräknas ha förhöjd risk för att uppfylla kriterierna för en diagnos*.

För att diagnosticeras med hasardspelssyndrom enligt psykiatrins diagnosmanual DSM-5 ska man uppfylla 4 av följande 9 kriterier:


A. Ihållande och återkommande problematiskt spelbeteende som leder till kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning som tar sig uttryck på fyra (eller fler) av följande sätt under en 12-månadersperiod:

  1.  Upptagenhet. Tänker ständigt på spel, till exempel är upptagen av att tänka på tidigare spelupplevelser, av att planera nästa speltillfälle eller av att fundera över hur man kan skaffa pengar att spela med.
  2. Tolerans. Behöver spela med allt större summor för att uppnå den önskade spänningseffekten.
  3. Kontrollförlust. Har flera gånger misslyckats med att kontrollera, begränsa eller sluta upp med sitt spelande.
  4. Abstinens. Blir rastlös eller irriterad vid försök att begränsa eller sluta upp med sitt spelande.
  5. Flykt. Spelar för att slippa tänka på sina problem eller för att söka lättnad från nedstämdhet, till exempel hjälplöshetskänslor, skuld, ångest, depression.
  6. Jagar förluster. Återvänder en annan dag för att vinna tillbaka bortspelade pengar.
  7. Lögner. Ljuger för anhöriga, terapeuter eller andra personer för att dölja vidden av sitt spelande.
  8. Sociala konsekvenser. Har äventyrat eller förlorat någon viktig personlig relation, anställning, utbildnings- eller karriärmöjlighet på grund av sittspelande
  9. Ekonomiskt beroende. Förlitar sig på att andra kan ordna fram pengar för att lösa en ekonomisk krissituation som uppstått på grund av spelandet.

B. Spelbeteendet förklaras inte bättre av en manisk episod.


Dessutom finns det en klassificering i milt (4-5 kriterier), måttligt (6-7 kriterier) och svårt (8-9 kriterier) hasardspelsyndrom.

Är det för få med diagnos?

Nu ifrågasätts om gränsdragningen vid fyra av nio kriterier egentligen är rimlig och om klassificeringen i svårighetsgrad stämmer med verkligheten. I en studie med nästan 600 unga spelare visade det sig att de som uppfyllde 2-3 diagnoskriterier inte skilde sig avsevärt mot de med 4 eller fler diagnoskriterier (Chamberlain et al., 2017). I fråga om psykisk ohälsa, annat missbruk och neurokognitiv förmåga var grupperna i princip identiska. Det enda som skilde dem åt var att den senare gruppen hade upplevt betydligt värre konsekvenser av sitt spelande; socialt, ekonomiskt och relationsmässigt. Men det skulle lika gärna kunna bero på att spelandet har pågått under en längre tid för den gruppen, snarare än att indikera ett mer allvarligt beroende. Däremot skilde sig de båda problemgrupperna markant från den tredje gruppen, den utan diagnoskriterier. Framför allt var det diagnoskriterium 6: att jaga förluster som särskiljde de som hade problem och de som inte hade det.

Färre kriterier för substansberoende

Weinstock et al. (2017) har en annan typ av invändning mot antalet diagnoskriterier för hasardspelssyndrom. De konstaterar att andra beroendesyndrom i DSM-5 kräver betydligt färre diagnoskriterier, 2 av 11 istället för 4 av 9. Nu är det förstås svårt att jämföra olika diagnoser, men det finns ju ett stort överlapp mellan diagnoskriterier, etiologi och möjliga orsaker till både spelberoende och andra beroendediagnoser. I sin studie fann de att de som hade subkliniskt spelberoende (alltså 2-3 diagnoskriterier) hade samma sorts psykiska och sociala problem som de med motsvarande antal diagnoskriterier för substanssyndrom (som alltså hade en diagnos).

Mild, måttlig, svår

En tredje artikel som riktar kritik mot DSM-5-diagnosen riktar in sig på uppdelningen i milt, måttligt och svårt hasardspelssyndrom (Grant et al., 2017). Men författarna hittar ingen skillnad mellan de med måttliga respektive svåra problem; de har ungefär samma sorts psykiska ohälsa, förlorade mer pengar och var äldre. Däremot hittade de avgörande skillnader mellan dessa båda grupper och de med milt hasardspelssyndrom. Författarna antyder indelningen av svårighetsgrad kanske inte stöddes av så mycket forskning, utan tillkom utifrån ett viss godtycke.

En intressant detalj är att Jon E. Grant, som står med som författare i två av artiklarna en gång var med och tog fram kriterierna för hasardspelssyndrom. Kanske är det läge att se över hela diagnosen?

Referenser

Grant, J. E., Odlaug, B. L., & Chamberlain, S. R. (2017). Gambling disorder, DSM-5 criteria and symptom severity. Comprehensive psychiatry, 75, 1-5.

Chamberlain, S. R., Stochl, J., Redden, S. A., Odlaug, B. L., & Grant, J. E. (2017). Latent class analysis of gambling subtypes and impulsive/compulsive associations: Time to rethink diagnostic boundaries for gambling disorder?. Addictive Behaviors, 72, 79-85.

Weinstock, J., April, L. M., & Kallmi, S. (2017). Is subclinical gambling really subclinical?. Addictive Behaviors.

  • Folkhälsomyndigheten mäter spelproblem med frågeformuläret PGSI och det går inte att säga exakt hur det motsvarar de som skulle få en diagnos.

1344 sidor senare. Tankar om spelutredningen.

I fredags den 31 mars presenterades så spelutredningen av regeringens utredare Håkan Hallstedt. Det är en omfattande lunta som innehåller nya lagar, nya skattesatser, nya myndigheter, nya spelmarknader och eventuellt några nya tankar också. En första reflektion på bloggen gjordes av Per Carlbring här om bland annat riskklassificering och bristen på uppföljning. Även om många har lyft fram hur komplext uppdrag Hallstedt har haft, är min bild att han framför allt har haft ett omfattande arbete. Det är ett stort pussel som skulle sättas ihop, men alla visste redan ungefär hur resultatet skulle bli: en omreglerad marknad med en skattesats mellan 15-20 % (det blev 18%), ingen IP-blockering, ett uppstyckat Svenska Spel, fortsatta undantag för ideella sektorn och större hänsyn till de negativa effekterna av spelande. Med det sagt är det ett gediget arbete, som verkar ha fått med allt väsentligt och som hittills har gjort de flesta aktörer rätt nöjda.

Hur påverkas spelproblemen?

Då den här bloggen främst handlar om spelproblem tänkte jag lägga fokus där och lämnar travsportens framtid, skattesatser o.s.v därhän. Eftersom jag ändå sysslar med forskning vill jag också skicka med följande brasklapp: ingen vet hur framtiden blir, men alla gissningar är inte lika mycket värda!

Till att börja med: hur ser spelmarknaden ut idag (på en minut)?

  1. Den består av ett ett antal internetbaserade oreglerade aktörer som tar en allt större del av kakan, medan de reglerade aktörerna befinner sig i olika grader av marknadsmässig stagnation.
  2. Utvecklingen för omsättningen är relativt jämn över tid.
  3. Färre spelar.
  4. De som spelar spelar för mer pengar.
  5. Andelen med spelproblem är jämn över tid, men de är en allt större andel av de som faktiskt spelar.
  6. Internetspelen tycks orsaka mest spelproblem.

Vad blir sämre med den nya regleringen?

Förmodligen inget. Den nuvarande situationen med aggressiv marknadsföring, bristande konsumentmakt och ingen tillsyn är väldigt dålig för personer med spelproblemen. En alternativ omreglering hade kunnat vara att stärka monopolet och arbetet med att stänga ute de oreglerade aktörerna intensifierats. Men det hade varit svårare rent politiskt och det är långt ifrån säkert att det hade varit bättre för personer med spelproblem, givet de reglerade bolagens och statens högst pliktskyldiga hantering av frågan idag.

Vad blir bättre med den nya regleringen?

Den stora förändringen är förstås att det blir lite ordning och reda på spelmarknaden. Det gör det betydligt lättare att arbeta för att minska andelen som får spelproblem och minska konsekvenserna för de som ändå får det. Men några specifika delar av utredningen är också bra:

  • Omsorgsplikt. Spelbolagen ska åläggas en ”långtgående skyldighet att iaktta försiktighet  för att skydda spelarna mot överdrivet spelande och hjälpa spelare att minska sitt spelande när det finns anledning till det”. Det här är bra! Det är tydligt att ansvaret ligger på spelbolagen att ingripa när någon spelar för mycket.
  • Gemensam avstängning. Spelare ska kunna stänga av sig från alla bolag på en gång.
  • Reglering av marknadsföringen. I och med att spelbolagen hamnar under svensk tillsyn kommer det eventuellt innebära en mer sansad och ansvarstagande marknadsföring.

Vad saknas i utredningen?

Trots 1344 sidor saknas det förstås en del i utredningen. Jag försöker bena ut dem här:

  • Omsorgsplikten. Det är som sagt mycket bra att spelbolagen åläggs en omsorgsplikt. Det liknar tankegångarna kring hur krogar behöver agera om deras gäster är redlöst berusade. Det är också relativt tydligt beskrivet hur man ska upptäcka personer med spelproblem. MEN det är väldigt luddigt vad spelbolagen ska göra sen och det riskerar att bli ett kryphål. Det verkar räcka att skicka ett chatmeddelande och säga ”Spela Lagom!”  för att omsorgsplikten ska vara uppfylld. Det är väldigt problematiskt om det inte blir tydligare. För till skillnad från krogägaren som kan vinna mycket på att sparka ut en onykter gäst (de andra gästerna gillar det, personalen gillar det och marginalvinsten av en enda stupfull gäst är försvinnande liten) har internetkasinoägaren hundratusentals skäl att inte stänga av en problemspelare. En spelare med spelproblem stör inga andra kunder, förstör ingen inredning, har liten eller ingen kontakt med personalen men kan tänkas fortsätta bränna pengar hög fart.
  • Information om spelproblem. Även kraven på information om vart man kan vända sig när man har problem är ganska löst hållen. Redan idag har majoriteten av spelbolagen fyllt sina sidor med information om spelproblem och vart man kan vända sig. Problemet är att det är illa skrivna, direktöversatta texter med länkar till behandlingsalternativ i typ Birmingham. Ingen svensk spelare har någonsin blivit hjälpt av det.
  • Bonusarna blir kvar. Och risken är väl att Svenska Spel och andra aktörer inför bonusar nu. Det är något olyckligt ur ett spelansvarsperspektiv, men det är oklart hur stor roll det spelar.
  • Utbetalningar. Som tidigare har nämnts hade jag gärna sett att man inte skulle kunna spela bort de pengar i väntan på att spelbolaget för över dem till sitt konto, men något sådant förslag hittar jag inte.
  • Insättningsgränser. Utredningen gör ett ganska stort nummer av att man bör införa obligatoriska insättningsgränser, där spelaren på förhand bestämmer hur mycket man kan tänka sig att spela för. Man kan få känslan av att utredningen hoppas att det är det här som verkligen ska hjälpa problemspelarna. Men spelarna kan lika gärna sätta 45 miljoner som insättningsgräns och de flesta bolag har redan den typen av verktyg idag. Stödet för att insättningsgränser skulle särskilt väl fungera är tyvärr ganska svagt (Ladouceur et al., 2012).

Referenser

Ladouceur, R., Blaszczynski, A., & Lalande, D. R. (2012). Pre-commitment in gambling: a review of the empirical evidence. International Gambling Studies, 12(2), 215-230.

Första reflektioner kring den idag presenterade spelutredningen

Synnerligen gediget och hoppfullt, men med ett flertal lösa trådar. Så skulle man kunna sammanfatta spelutredningen som idag överlämnades till civilminister Ardalan Shekarabi. Detta är det första i en rad inlägg här på Spelforskning.se om denna svenska milstolpe. Utredningen är nämligen ordentligt omfattande – hela 1340 sidor. Det är också viktigt att notera att dokumentet inte är ett facit på hur det faktiskt kommer att bli den 1 januari 2019. Förutom att politikerna ska hålla sams återstår det nämligen fortfarande fyra steg i lagstiftningskedjan (inklusive remissförfarande).

Som du kan se av videon lyckades utredaren Håkan Hallstedt under 37 minuter göra en tydlig redogörelse för de stora dragen i utredningen.

De ekonomiska och juridiska aspekterna lämnar jag därhän och fokuserar istället helt på de presenterade spelansvarsåtgärderna. I korthet föreslår utredningen att det ska vara obligatoriskt med registrering av spelare, det ska finnas ett nationellt självavstängningsregister, insättningsgränser är även det ett krav (dock blir tidsgränser frivilliga). Slutligen ska spelbolagen ha en stark omsorgsplikt samtidigt som man väger in spelarens integritet.

Huruvida denna omsorgsplikt kommer att vara framgångsrik när det gäller att motverka spelproblem går det tyvärr inte att uttala sig om. Utredningen har nämligen helt skjutit den frågan till spelföretagen själva. På sidan 606 står det: ”Ett spelföretag har en långgående skyldighet att iaktta försiktighet för att skydda spelarna mot överdrivet spelande och hjälpa spelare att minska sitt spelande när det finns anledning till det (omsorgsplikt). Ett spelföretag ska skriftligen i en handlingsplan redovisa hur denna omsorgsplikt ska genomföras.” I bästa fall blir det något bra av detta. En stor brist är att utredningen inte verkar betona (eller ens nämna?) att alla åtgärder bör utvärderas. Det är ju som bekant skillnad på att vilja göra gott, och att i praktiken få önskat positivt utfall. Se exemplet med debriefingsamtal där det paradoxala fyndet tycks vara att det finns en ökad förekomst av posttraumatisk stress hos de som utsatts för debriefing (jämfört med att lita till familj och vänner som stöd).

Inom två år tänker man sig att minst 90% av spelarna endast spelar på licensierade bolag. Det innebär att 10% (kanske just de med störst riskspelstendenser) spelar hos oreglerade aktörer. Ett sätt att motverka detta är IP-blockering. Det vill säga att internetleverantören hindrar webbläsaren att öppna en viss webbsida. Då IP-blockering har svagt stöd bland befolkningen valde man ett ”lagom-alternativ”. Alltså en slags IP-blockering ”light” med varningsmeddelanden: ”Utredningen föreslår också att en internetleverantör är skyldig att på uppmaning av Spelmyndigheten upprätta ett varningsmeddelande för domänadresser som erbjuder spel om pengar utan vederbörlig licens i Sverige. Meddelandet ska informera besökaren om att spelanordnaren saknar licens i Sverige och inte står under svensk tillsyn.” (sidan 349)

På det panelsamtal (se bilden ovan) som anordnades i direkt anslutning till att spelutredningen överlämnades gav fyra chefer för spelbranschen sina egna första reaktioner. De var generellt nöjda med att ”monopolet som numera bara fanns på papper men inte i verkligheten” skulle avskaffas och att man därmed kunde konkurrera på jämlika villkor. Dock var man kritisk till att riskklassificering av spel inte blev ett krav. I utredningen kan man emellertid på sidan 306 läsa att riskklassificering är komplicerat. Spelforskning.se återkommer till detta i ett framtida inlägg…

Mina förväntningar på spelutredningen

När jag skriver det här är det exakt en dag kvar till spelutredningen presenteras. Regering och riksdag ska ta ställning till utredaren Håkan Hallstedts förslag för hur spelmarknaden ska regleras. Som bekant råder det någon slags vilda västern idag då den nuvarande lotterilagen inte efterföljs och inte heller är särskilt väl anpassad efter de krav som följer med det internetbaserade spelandet.

Det finns massvis med aspekter som utredningen måste förhålla sig till: inkomster till staten, EU-lagstiftning, idrottsföreningarnas ekonomi, beskattning och huruvida man kan begränsa åtkomsten till vissa delar av internet (det kommer inte hända). Sen ska ju utredningen baxas igenom regering och riksdag också, så ingen vet var det landar.

Vad behövs för att minska spelproblemen?

För de som har eller riskerar få spelproblem kan en ny spelreglering få stor betydelse. Vi vet att tillgänglighet och i viss mån reklam har betydelse för hur många som får problem och hur allvarliga problemen blir. Och siffror från Stödlinjen, Spelberoendes riksförbund och i princip vilken annan behandlingsenhet som helst visar att det är just de oreglerade spelen internetkasino och internetbetting som orsakar mest skada. Åtskilliga patienter berättar också om hur de blir uppringda, fått sms-erbjudanden, blivit bjudna på biljetter och resor av just dessa bolag – trots att det är uppenbart att de har haft stora spelproblem och ofta uttryckligen bett om att inte ha någon kontakt.

Det finns några punkter jag tror skulle kunna göra stor skillnad för spelarna som har eller riskera få problem:

  • Avstängning. Gemensam avstängning från samtliga spelbolag, liknande ROFUS-systemet i Danmark.
  • Ansvar. Att spelbolagen får ett ansvar för att upptäcka personer med spelproblem, liknande krogars ansvar för att inte servera alkohol till onyktra gäster. Det skulle göra att man inte kan erbjuda bonusar till kunder som har spelat bort hundratusentals eller miljontals kronor med argumentet: ”Vi visste inte!”.
  • Bonusar. Att man reglerar användningen av bonusar. Ingen skulle komma på tanken att man skulle få en extra flaska vodka om man redan hade köpt en på Systembolaget.
  • Utbetalning. Att man inte ska kunna spela upp sina pengar i väntan på att pengarna utbetalas till ens konto.

Kommer jag att bli besviken imorgon?

Ja. Det tror jag.