Varningsmeddelanden – första linjens skydd mot spelproblem?

Spe1118807_a751d65ba5_olar man för pengar blir man allra oftast av med dem – man får se det som att man betalar för sin underhållning. Man bör veta hur slumpen fungerar, att man inte kan vinna tillbaka pengar genom att spela mer och att man inte kan lita på känslan att man är på väg att vinna. Att ha en god förståelse för vad spel om pengar är och inte är tycks vara kopplat till ett hållbart spelande, där individen kan fortsätta se det som förströelse. Det finns några få indikationer på att man kan hålla spelkonsumtionen nere genom att påminna spelaren exempelvis om att nästkommande spelomgång inte har någonting att göra med den föregående samt att man inte ska förlita sig på tur (Floyd, Whelan, & Meyers, 2006; Gainsbury, Aro, Ball, Tobar, & Russell, 2015). Det har dock även hänt att varningsmeddelanden inte visat sig ha någon effekt på spelarnas beteenden (Monaghan & Blaszczynski, 2009; Steenbergh, Whelan, Meyers, May, & Floyd, 2004).

En forskargrupp från University of Memphis ledd av Andrew W. Meyers har satsat på att undersöka saken vidare och se om det har någon betydelse huruvida informationsmeddelandet dyker upp när spelaren håller på att vinna eller förlora. Forskargruppen har satt upp ett experiment i ett labb inrett som ett casino med spelautomater ”trimmade” på förhand för vinst eller förlust. Allt som allt fick 154 universitetsstudenter spela på labbet utan att behöva satsa egna pengar men med ett löfte om att få biljetter för utlottning av presentkort från en biograf motsvarande de pengar de skulle ha kvar av det förmodade startkapitalet på $500. Förutom att spelarna slumpades till att vinna eller förlora, utgjorde hälften av deltagarna en kontrollgrupp och fick se tomma pop-up-fönster under sin spelsession. Den andra hälften såg pop-up-fönster med följande varningsmeddelanden:

  • Nästa spelomgång har ingenting att göra med dina tidigare spelomgångar.
  • Om du fortsätter spela kommer du till slut förlora dina pengar.
  • Vinst har inget med tur att göra. Den är slumpmässig.
  • Håller du på och förlorar mer pengar än vad du vill? Det är kanske dags att sluta?
  • Har du det kul? Eller håller du bara på och förlorar dina pengar?

Gruppen som fick spela på vinnande automater och fick se riktiga varningsmeddelanden gjorde minst antal ”spins” – snurr – under sina sessioner. Skillnaderna mellan grupperna var dock små: 164 snurr i genomsnitt för den vinnande gruppen som fått se meddelanden, 165 snurr för den vinnande kontrollgruppen, 171 snurr för den förlorande gruppen som fått se meddelanden, och 179 snurr för den förlorande kontrollgruppen.

Alla deltagare snabbade på sitt spelande med tidens gång – dvs tiden det tog de att satsa blev allt kortare mot slutet på sessionen. Den enda nämnvärda skillnaden enligt författarna fanns mellan den vinnande varningsgruppen och den förlorande kontrollgruppen, där den senare ökade på sitt speltempo i större utsträckning. Författarna presenterar varken exakta siffror eller figurer vilket gör det svårt för läsaren att värdera dessa skillnader själv.

De båda kontrollgrupperna, som alltså inte fått se några varningsmeddelanden, tenderade att satsa allt mer pengar med tidens gång. Den vinnande varningsgruppen gjorde färre satsningar och ökade tempot de satsade med i mindre utsträckning än kontrollgrupperna. I och med det kan man verkligen hålla med författarna om att visa ett varningsmeddelande när spelaren håller på att vinna verkade ha störst betydelse för förändring i spelbeteendet. Det finns alltså en förhoppning om att en spelare som får ett varningsmeddelande efter att ha vunnit flera gånger skulle vara mer benägen till att välja att ”sluta på topp”. Den förlorande varningsgruppen, i sin tur, minskade storleken på sina satsningar jämfört med båda kontrollgrupperna. Det stämmer överens med vad man har sett tidigare i spelmönster hos spelare som håller på att förlora: det spekuleras om att spelaren i det fallet försöker minimera sina risker och samtidigt stanna kvar i spelet så länge som möjligt i hopp om en återbetalning. Möjligen är varningsmeddelanden ett sätt att minimera den ekonomiska skadan hos den förlorade spelaren. Slutsatsen är att det spelar roll när varningsmeddelandet presenteras. Varningsmeddelanden kan ha olika betydelse beroende på kontexten, dock verkar de aldrig ha negativ inverkan på spelaren.

Studien är mycket välkommen med tanke på hur lite vi vet om spelansvarsåtgärder, som dessutom är obligatoriska i vissa delar av världen. Ett kritiskt öga kan även se en del utvecklingsutrymme för de kommande forskningsprojekten. Man har t ex inte studerat sambandet mellan deltagarnas ursprungliga missuppfattningar om spelautomater och deras reaktioner på varningsmeddelanden. Det skulle även vara intressant att se hur mycket pengar de olika grupperna hade kvar i slutet på spelsessionen, särskilt med tanke att samma Floyd, Whelan och Meyers gjorde just det år 2006.

Möjligen går det att ”tweaka” varningsmeddelanden för att öka deras effektivitet, t ex genom att uppmuntra till självreflektion (Monaghan & Blaszczynski, 2009). De kan även ha haft effekt på längre sikt – i den aktuella studien blev deltagarnas uppfattningar om spel mer korrekta först en vecka efter de deltagit i experimentet. I nuläget är det svårt att hävda att varningsmeddelanden är särskilt effektiva, å andra sidan är det en väldigt billig insats – har den någon som helst positiv effekt (och helst ingen negativ) så tackar vi och tar emot.

Referenser
Floyd, K., Whelan, J. P., & Meyers, A. W. (2006). Use of warning messages to modify gambling beliefs and behavior in a laboratory investigation. Psychology of Addictive Behaviors : Journal of the Society of Psychologists in Addictive Behaviors, 20(1), 69–74. http://doi.org/10.1037/0893-164X.20.1.69

Gainsbury, S. M., Aro, D., Ball, D., Tobar, C., & Russell, A. (2015). Optimal content for warning messages to enhance consumer decision making and reduce problem gambling. Journal of Business Research, 68(10), 2093–2101. http://doi.org/10.1016/j.jbusres.2015.03.007

Monaghan, S., & Blaszczynski, A. (2009). Electronic Gaming Machine Warning Messages: Information versus Self-Evaluation. Journal of Psychology, 144(1), 83–96.

Steenbergh, T. A., Whelan, J. P., Meyers, A. W., May, R. K., & Floyd, K. (2004). Impact of warning and brief intervention messages on knowledge of gambling risk, irrational beliefs and behaviour. International Gambling Studies, 4(1), 3–16. http://doi.org/10.1080/1445979042000224377

Vilka blir bättre av behandling för spelberoende?

I förra inlägget beskrev jag den nyligen publicerade SBU-rapporten, som anger att det finns ett svagt stöd för att KBT är en effektiv behandling för spelproblem. Men det är också tydligt att inte alla blir bättre av behandling. Vilka tycks bli bättre av behandling för spelproblem?

Merkouris et al. (2016) har analyserat resultaten från 50 studier om behandling för spelproblem och hittade sammanlag 60 olika faktorer som i åtminstone en studie hade påverkat utfallet av behandlingen för spelproblem. Av dem var 12 relaterade till själva behandlingen, 11 till socio-demografiska variabler, 21 till psykologiska variabler och 16 till själva spelen. Det är viktigt att komma ihåg att det här inte betyder att det inte finns andra variabler som betyder mycket för utfallet av behandling, men det är just de här variablerna som man har forskat om, av olika anledningar.

Få tydliga faktorer

Artikelförfattarna har undersökt hur olika faktorer påverkar vid olika mättillfällen (alltså precis efter behandling och vid 3-, 6-, 12-månadersuppföljningar) och kommer fram till att följande faktorer har en någorlunda konstant positiv effekt på utfallet av behandling:

  • Manligt kön
  • Låga nivåer av depression

Och följande faktorer ger ”sannolikt” en positiv effekt på utfallet av behandling:

  • Högre ålder
  • Mindre allvarliga spelproblem
  • Lägre nivåer av spelande
  • Lägre alkoholanvändning
  • Deltagit i fler sessioner av behandlingen

Det är värt att notera att många faktorer bara undersöks i en studie och inte alltid vid fler än ett tillfälle. Sammantaget blir dock bilden att ju ”lättare” problemen är, desto bättre är utfallet i behandlingen. Dessutom verkar yngre och kvinnor ha sämre utfall av behandlingen. Det är kanske inte så förvånande att personer med en tyngre och mer komplex problematik inte får ett lika bra utfall som andra, men det är mer oklart varför kvinnor skulle få sämre resultat än män. Eventuellt beror det på att kvinnor med spelproblem mår sämre än män med spelproblem, eller att behandlingarna i högre grad är anpassade efter mäns spelande.

Men det är viktigt att komma ihåg att resultaten gäller för stora grupper av patienter och kan inte användas för att förutse hur det kommer att gå för enskilda individer. För verksamma kliniker kan det ändå vara viktigt att beakta sådant som samsjuklighet och ålder när man planerar en behandling.

Referenser:

Merkouris, S. S., Thomas, S. A., Browning, C. J., & Dowling, N. A. (2016). Predictors of outcomes of psychological treatments for disordered gambling: A systematic review. Clinical Psychology Review, 48, 7-31.

SBU om spel

Nyligen publicerade Statens Beredning för Medicinsk och Social Utvärdering en rapport om effekten av psykologiska metoder eller läkemedel vid spelberoende. Det är en så kallad meta-analys där resultaten från flera kliniska prövningar slås ihop för att ge en mer heltäckande bild av kunskapsläget. Sedan tidigare finns ett antal internationella meta-analyser som framför allt har undersökt effekten av kognitiv beteende terapi för spelberoende, men även för Motiverande samtal (MI) och läkemedelsbehandling. Jag får återkomma till läkemedelsdelen vid ett annat tillfälle.

Överraskande resultat

Resultaten i SBU:s rapport överraskar. Dels kommer de fram till att KBT för spelproblem har ett ganska begränsat vetenskapligt stöd. Det har”möjligen” effekt på spelproblemens svårighetsgrad jämfört med kontrollgrupper. Dels kommer de fram till att MI troligen inte har någon kliniskt relevant effekt jämfört med kontrollgrupper. Det finns alltså ett starkare stöd för att MI inte har effekt än att KBT har effekt. Den ansedda forskningsorganisationen Cochrane publicerade en liknande meta-analys för några år sedan och kom fram till delvis andra slutsatser: KBT är en effektiv behandlingsmetod för att minska spelande och andra symptom på spelproblem på kort sikt, men det är oklart vad som händer på lång sikt. De anser även att det finns ”preliminärt stöd” för att MI är effektivt för att minska spelande, men inte för andra symptom på spelproblem (Cowlishaw et al., 2012).

Varför blir det olika resultat?

Meta-analyser ger oftast en bättre samlad bild av kunskapsläget än vad enskilda studier gör, men resultaten påverkas ändå av hur meta-analysen har gjorts. Här är några punkter som kan ha påverkat resultaten i den här meta-analysen:

  • Hur har man analyserat resultatet från de som inte fullföljde behandling (s.k bortfallsanalys)? Det är en kritisk del av alla kliniska prövningar: om man bara tar med de som de har fullföljt behandlingen skapas en skev bild av hur väl behandlingen fungerar. Det här finns märkligt nog inte beskrivet i SBU-rapporten, men man kan ana sig till hur de har gjort utifrån myndighetens allmänna metodbeskrivningar. Där beskriver de bland annat att studier med mer än 30% bortfall ofta bedöms sakna informationsvärde. Eftersom studier på spelberoendebehandling har ett genomsnittligt avhopp på cirka 40% (Westphal, 2007) faller många studier bort.
  • Jämfört med Cochrane-studien har man tagit bort en hel del studier. Anledningarna är något summariskt beskrivna i en av bilagorna, men det är inte alltid helt uppenbart vad orsaken är. I de flesta fall (där det skiljer sig från Cochrane) verkar det handla om att randomiseringen (alltså lottningen till behandlingsgrupp respektive kontrollgruppen) är otydligt beskriven eller att bortfallet är för högt eller otydligt beskrivet.
  • I allmänhet är resultaten av behandlingarna väldigt bra! ”Problemet” är att även kontrollgrupperna förbättras på ungefär samma sätt. Skillnaderna i effekt mellan en person som till exempel får MI och en person som får stödsamtal (kontrollgrupp) är helt enkelt för små, i synnerhet på kort sikt. Det gör att hur bra behandling man än ger kommer det inte visa på så stora skillnader mot kontrollgruppen, eftersom de flesta som påbörjar behandling slutar spela helt eller kraftigt minskar sitt spelande på en gång.
  • På lång sikt borde det gå att hitta större skillnader om KBT eller MI eller vad man nu undersöker är bättre än det som ges till kontrollgruppen. Fler i kontrollgruppen borde ta återfall eller ta värre återfall eller snabbare ta återfall. Problemet är att uppföljningstiderna är för korta, i allmänhet 12 månader eller kortare.
  • Bortfallet är som sagt stort. Om runt hälften av de som deltar i en studie inte svarar i telefon eller på mejl blir det svårt att säga om behandlingarna fungerar. För vilka är det som inte svarar? Folk som inte har förbättrats av behandlingen eller de som har förbättrats och vill lägga allt bakom sig? Förmodligen är båda svaren möjliga.

Sammanfattningsvis ger SBU-rapporten stöd för klyschan om att ”mer forskning behövs” i synnerhet forskning med låna uppföljningstider. Men den belyser också de speciella förutsättningar som råder vid spelproblem (och annan beroendeproblematik): själva problembeteendet är ofta antingen helt under kontroll eller helt utom kontroll vilket gör att det är svårt att veta när behandling har verklig effekt. Det finns också en stark misstanke om att personer med en beroendeproblematik har en underliggande impulsivitet (som förstås kan förstärkas av själva substansen eller spelet) som gör det svårare att få dem att vara kvar i behandling jämfört med andra patientgrupper.

Referenser

Cowlishaw, S., Merkouris, S., Dowling, N., Anderson, C., Jackson, A., & Thomas, S. (2012). Psychological therapies for pathological and problem gambling. The Cochrane Library.

Spel om pengar – Behandling med psykologiska metoder eller läkemedel vid beroende eller problemspelande. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); 2016. SBU-rapport nr 254. ISBN 978-91-85413-97-3.

Westphal, J. R. (2007). Are the effects of gambling treatment overestimated?.International Journal of Mental Health and Addiction, 5(1), 65-79.

Färre spelar, färre spelberoende men fler spelare spelberoende

I juni presenterades de första siffrorna från den senaste omgången av den stora befolkningsstudien SWELOGS. SWELOGS genomfördes första gången 2008-2009 och har nu fått en uppföljare med siffror från 2015-2016. Allt material är inte släppt men huvuddragen presenterades i slutet på juni. En sammanfattning hittar du här: https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/alkohol-narkotika-dopning-tobak-och-spel-andts/spel/swelogs-prevalensstudie-2015/

Sammanfattningsvis verkar det som andelen i befolkningen som har problem med spel om pengar minskar något (ungefär 2%), precis som andelen personer som överhuvudtaget spelar (ungefär 58%). Gruppen som spelar varje månad minskar kraftigt från 44% till 27%. Däremot verkar gruppen med allvarliga problem, som kan antas ungefär motsvara de med spelberoende, ökar något till 0,4% av befolkningen (jämfört med 0,3% vid förra mätningen).

Det är mycket positivt att antalet personer med spelproblem minskar totalt sett. Samtidigt ökar andelen spelare som har spelproblem, vilket innebär en större ojämlikhet i fråga om spelrelaterad hälsa. Generellt sett verkar spel om pengar ha gått från ett folknöje till ett specialintresse för ett fåtal, med större risk för de som deltar.

Svårt att hitta stöd för preventiva insatser

Folkhälsomyndigheten släppte nyligen (nåja, en månad sedan drygt) en rapport där de går igenom forskningsstödet för olika preventiva insatser mot spelberoende. Resultatet är att det vetenskapliga stödet för förebyggande insatser mot spelproblem är svagt.

Rapporten går igenom 38 studier från hela världen (dock ej Sverige) som uppfyller rapportens krav på metodologi och studiedesign. 24 studier rör spelens utformning gällande till exempel hastighet eller varningsmeddelanden, 6 rör själv spelmiljön, 4 tillgänglighet och 4 informationsinsatser. Däremot rör ingen högaktuella ämnen som reklam eller spelreglering.

Sammanfattningsvis är det bara informationsinsatser i skolor som bedöms ha ett tillräckligt forskningsstöd för att kunna sägas minska spelandet. Däremot är det högst oklart om det har någon effekt på spelproblem. Andra insatser har stark effekt på spelande eller spelproblem i enskilda studier, men har fortfarande för svagt forskningsstöd totalt sett för att kunna vara säkra preventiva insatser. Ett exempel är när Norge 2007 starkt begränsade antalet spelautomater vilket tydligt minskade spelandet och spelproblemet, men när en liknande, något mindre omfattande reform genomfördes 2005 i South Australia uteblev effekterna. Varningsmeddelanden är den förebyggande insats som undersökts av flest studier, sju stycken, men inte heller då kan man se några tydliga effekter på spelande.

En stor del av studierna har korta uppföljningstider, är främst utförda i laboratoriemiljö och involverar deltagare, ofta studenter, som inte kan sägas representera ”vanliga” spelare. Studierna har i allmänhet inte undersökt påverkan på spelproblem, utan bara på hur mycket man spelar. Det är bitvis frustrerande läsning; kanske hade det varit bättre att satsa på ett fåtal välgjorda studier med rejäla resurser istället för många mindre studier, som inte säger något ens om man slår ihop dem med varandra.

Samtidigt är det rimligtvis oerhört svårt att påvisa förändringar i andelen i en population med spelproblem tack vare en preventiv insats. Insatserna vänder sig oftast till alla som spelar, varav en ganska liten minoritet har spelproblem. Det skulle sannolikt behövas mycket omfattande insatser och mycket omfattande förändringar i spelmönster för att några effekter ska synas på befolkningsnivå. Det betyder inte att preventiva insatser är meningslösa, men att, som det så ofta heter, behövs mer forskning.

MI bättre än grupp-KBT för personer med alkohol- och spelproblem

Motiverande samtal (MI) är bättre än kognitiv beteendeterapi i grupp för personer som både har spelproblem och alkoholproblem (Josephson, Carlbring, Forsberg & Rosendahl, 2016). Samtidigt är grupp-KBT bättre för de som ”bara” har spelproblem. Det är slutsatserna i en ny svensk studie som nyligen publicerades i tidskriften PeerJ.

Forskarna har undersökt behandlingsresultaten från 53 personer med spelproblem som lottades till en av två behandlingsformer: fyra gånger á 50 minuter MI individuellt eller 8 gånger á 3 timmar KBT i grupp. Huvudresultaten från studien publicerades redan för några år sedan (Carlbring, Jonsson, Josephson & Forsberg, 2010) och visade på att det inte var några skillnader överlag i effektivitet mellan behandlingarna, men den här studien går alltså igenom resultaten i detalj.

Resultaten skulle kunna betyda att olika interventioner passar olika patienter beroende på hur det ser ut med eventuell samsjuklighet. Det är också en bärande tes i till exempel pathways models, som identifierar tre olika vägar in i spelberoende, vilket kräver olika behandlingar.

Samtidigt är interventionerna inte helt jämförbara: den ena ges individuellt fyra gånger medan den andra ges i grupp åtta gånger. Det innebär att både kontexten och längden på behandlingarna skiljer sig åt, förutom själva innehållet i behandlingen. Men det kan ändå ge en fingervisning om att olika sorters problem kan behöva olika lösningar, även när spelandet är den gemensamma nämnaren.

Mer läsning:

Per Carlbring har även skrivit om studien på sin hemsida.

Referenser:

Josephson, H., Carlbring, P., Forsberg, L., & Rosendahl, I. (2016). People with gambling disorder and risky alcohol habits benefit more from motivational interviewing than from cognitive behavioral group therapy. PeerJ, 4, e1899.

Carlbring, P., Jonsson, J., Josephson, H., & Forsberg, L. (2010). Motivational interviewing versus cognitive behavioral group therapy in the treatment of problem and pathological gambling: A randomized controlled trial. Cognitive Behaviour Therapy, 39(2), 92-103.

 

Spela på börsen *uppdaterad version*

Satsar du pengar för att vinna en större summa? Är förutsättningarna att vinna delvis okända för dig? Är det fler än du som satsar och är deras och ditt utfall delvis beroende av varandra? Har du svårt att kontrollera hur mycket du satsar?

Om du svarar ja på ovanstående frågor kanske du har problem med spel om pengar. Eller kanske med ”spel” på börsen (till exempel aktier eller optioner)? Under mina fyra år i spelberoendefältet har jag stött på ett antal personer som har haft problem med sitt ”spelande” på olika typer av värdepapper som aktier eller optioner. De flesta investerare placerar sina pengar långsiktigt, men i fallet med daytrading, där handeln sker snabbt och oftast avslutas innan börsen stänger, finns det stora möjligheter att ”spela”.

Ett spelberoende som andra?

De personer jag har träffat har oftast upplevt att de har varit beroende och att det har skapat stora negativa konsekvenser för dem, inte minst ekonomiska. I allmänhet har de även spelat i mer traditionell bemärkelse: i synnerhet på sportspel av olika slag. Det framstår som ganska naturligt då daytrading och vissa typer av sportspel nästan är identiska i sin uppbyggnad.

Båda handlar om att förutspå framtida händelser vars utfall ingen vet, men som kan förutspås bättre ju större kunskap man har. Samtidigt finns det andra spelare som har precis samma ambitioner som du, vilket gör det meningslöst att satsa alla pengar på serieledaren respektive det stabilast växande företaget. Det inbjuder den som spelar att ta stora risker för att vinna något. Oavsett om du ”spelar” på börsen eller på Premier League vill du förutse det som andra spelare inte ser: de oväntade resultaten.

11943050564_ec8cdd58e8_z

Samtidigt finns det förstås en skillnad där aktiemarknaden över tid präglas av tillväxt. Det är även en verksamhet som i allra högsta grad är sanktionerad av samhället och som har stor, om än omdiskuterad, betydelse för världsekonomin. Ändå är det lite märkligt att fenomenet i princip aldrig nämns i spelberoendeforskningen, för det förekommer helt klart. Det har också blivit lite av ett huvudbry när vi genomför våra studier: ska personer med den här typen av problem tillåtas delta i forskning om spelberoende?

Forskningen om spel på börsen

Forskningslitteraturen kring att spela på aktier är begränsad. Men det finns några studier som har försökt ta sig an ämnet. Granero et al. (2012) undersökte skillnader och likheter mellan 1470 patienter som ”bara” hade spelproblem, 76 patienter som främst hade spelproblem, men som även spelade på börsen och 18 patienter som främst spelade på börsen men som även hade vanliga spelproblem. Framför allt såg de skillnader i utbildningsnivå: de som spelade på börsen hade betydligt högre utbildning och hade en stabilare familjesituation än de som bara hade spelproblem, vilket även bekräftas i en studie av Young-Chul et al. (2015). På det stora hela hittade de dock inga betydande skillnader mellan grupperna utan de liknade varandra avseende ålder, kön och psykologiska variabler.

”…de som spelade på börsen hade betydligt högre utbildning och hade en stabilare familjesituation än de som bara hade spelproblem…”

Andra studier visar framför allt på likheter mellan grupperna i hur beroendet utvecklas och manifesteras: man vinner i början, man jagar förluster, man tappar kontrollen och man uppvisar en rad ”tankefällor” som att minnas vinster bättre än förluster eller att tro att tidigare utfall påverkar kommande utfall (Grall-Bronnec et al., 2015; Markovic et al., 2012; Turner, 2011).

På det stora hela verkar det finnas små skillnader mellan grupperna, även om litteraturen är väldigt begränsad. Men det verkar finnas en socio-ekonomisk skillnad mellan de som spelar på aktier och de som inte gör det. Det är kanske inte så förvånande; det krävs i allmänhet finansiella resurser för att kunna investera i värdepapper i en sådan omfattning att det kan betraktas som spel.

En betydande skillnad är förstås synen på spel respektive spel på börsen. Att handla på börsen ses i allmänhet som en sofistikerad verksamhet som kräver en stor intellektuell kapacitet och självbehärskning. Spel om pengar, däremot, omges ofta av en ganska vulgär inramning och ses sällan som en särskilt viktig del av samhällslivet, trots att det på det individuella planet kan vara nästan identiska handlingar. Å andra sidan slipper bettingspelare att beskyllas för att ha förstört världsekonomin.

*Uppdatering*

Det visade sig efter att jag skrev det här att Lotterinspektionen hade tagit sig an ämnet i sin årliga rapport om spelmarknaden 2014 (sidan 47). Det är riktigt intressant läsning, signerat den brittiska spelforskaren Mark Griffiths. Han argumenterar för att den här typen av spekulation är fullt jämförbar med spel om pengar, i synnerhet sedan introduktionen av så kallad ”spread betting” som möjliggör andra typer av spel, till exempel att satsa pengar på ett lag som nästan garanterat förlorar genom att lägga till andra parametrar än bara vinst och förlust i spelet. Principen med spread betting kommer ursprungligen från just aktiemarknaden.

Jag kan även nämna att Lotterinspektionen i ett twitter-svar anger att de inte har tagit ställning i frågan:

Referenser

Grall-Bronnec, M., Sauvaget, A., Boutin, C., Bulteau, S., Jiménez-Murcia, S., Fernández-Aranda, F., … & Caillon, J. (2015). Excessive trading, a gambling disorder in its own right? A case study on a French disordered gamblers cohort.Addictive behaviors.

Granero, R., Tárrega, S., Fernández-Aranda, F., Aymamí, N., Gómez-Peña, M., Moragas, L., … & Jiménez-Murcia, S. (2012). Gambling on the stock market: an unexplored issue. Comprehensive psychiatry, 53(6), 666-673.

Marković, H., Nikolac, N., Tripković, M., Haluga-Golubović, I., & Ćustović, Z. (2012). Connection between addictive behavior and investing on the stock market in Croatia. Alcoholism, 48(2), 69-80.

Shin, Y. C., Choi, S. W., Ha, J., Choi, J. S., & Kim, D. J. (2015). Gambling disorder in financial markets: Clinical and treatment-related features. Journal of behavioral addictions, 4(4), 244-249.

Turner, N. E. (2011). The addictiveness of online brokerage services: A first person account. Journal of Gambling Issues, 113-129.

Finns det säkra spelandet?

När blir egentligen spelandet ett problem? Det finns otaliga skattningsskalor som försöker kvantifiera antalet negativa konsekvenser av spel och därigenom ange olika brytpunkter för om man är spelberoende, problemspelare, riskspelare och så vidare. Men inom alkoholforskningen, till exempel, finns det i viss mån riktlinjer för vad som kan betraktas som ett ”säkert” drickande utifrån vad vi vet om alkoholens skadeverkningar. Då tittar man inte på konsekvenserna av drickandet utan hur mycket vi kan dricka innan det anses vara ett problem.

Ett försök till gränser för säkert spelande

Så vitt jag vet finns inte den typen av riktlinjer i spelvärlden, i alla fall inte i Sverige. För några år sedan skrev en kandensisk forskargrupp om möjliga riktlinjer för vad som kan anses vara ett säkert spelande (Currie et al., 2006) . Tanken var att identifiera någon slags tröskel under vilken det skulle vara i princip säkert att spela. Enligt forskarnas beräkningar skulle det vara säkert att spela om man spelade för högst  1 % av sin bruttoinkomst. De angav även så länge man spenderade mindre än 500-1000 kanadensiska dollar (cirka 3000-6000 kronor) var det lugnt.

Ett annat riktmärke var att så länge man spelade högst två till tre gånger per månad kunde det anses vara ett säkert spelande. Resultaten var framräknade genom att studera befolkningsstudier där man bland annat frågar människor om spelvanor, men också om eventuella negativa konsekvenser av spel. Med andra ord kom de inte fram till riktlinjerna genom att studera spelare medan de spelar utan genom att studera statistiska samband på befolkningsnivå. Författarna hävdade förstås inte att det nödvändigtvis var farligt att överskrida tröskeln, bara att det inte längre var säkert. I en senare artikel från samma forskargrupp intervjuades behandlingspersonal och forskare om vad de tyckte om de föreslagna riktlinjerna (Currie et al., 2008). I allmänhet fick de ett ganska gott mottagande, men många oroade sig även för att de skulle skapa en falsk känsla av trygghet bland spelarna.

Är spel som cigaretter?

En nyligen publicerad artikel av Markham et al. (2015) pekar dock på att spelande istället liknar rökning: det finns inga säkra gränser, oavsett spelform. Varje förlorad krona innebär en ökad risk för spelproblem, precis som varje rökt cigarett innebär en ökad risk för till exempel lungcancer. De har också använt befolkningsstudier för att nå sina slutsatser, men de har använt flera olika studier för att nå sina resultat. Läs gärna deras populärvetenskapliga sammanfattning här.

En intressant aspekt är att de även har använt Curries data och upptäckt att deras riktlinjer delvis beror på ett missförstånd. Curries grafer har nämligen inte lika stora skalsteg, vilket gör att det ser ut som att det finns en tröskel under vilken det är säkert att spela. Men Markham visar att det är en synvilla som försvinner när skalstegen är lika stora; det är helt enkelt aldrig ”säkert” att förlora pengar på spel, även om det blir värre ju mer man förlorar.

image-20151124-4062-19785o4
Grafen till vänster visar Curries framställning av data, medan grafen till höger visar Markhams framställning av samma data.

Det finns en viktig invändning mot båda studierna: det här är studier som studerar samband på befolkningsnivå. Egentligen skulle vi behöva data från spelbolagen för att göra mer exakta analyser över relationen mellan pengar förlorade på spel och spelproblem. Eller som Henrik Hallberg, forskningschef på Playscan som tillhandahåller spelansvarsverktyg med god insikt i spelardata, twittrade med anledning av artikeln:

Men OM slutsatserna från Markhams artikel stämmer ställer det två väldigt intressanta frågor:

  1. Ska framtida folkhälsorekomendationer för spel handla om att till varje pris spela så lite som möjligt? Är det bara en illusion att prata om sunt spelande, att spela lagom och så vidare? Är det lika absurt som att säga att man kan röka lagom?
  2. Kan vi i behandlingssituationer fortsätta lämna det öppet för patienter att vilja spela kontrollerat istället för att sluta spela helt?

Jag har inga färdiga svar på det här, men jag tror att vi behöver ta frågorna på allvar.

Referenser

Currie, S. R., Hodgins, D. C., Wang, J., El‐Guebaly, N., Wynne, H., & Chen, S. (2006). Risk of harm among gamblers in the general population as a function of level of participation in gambling activities. Addiction, 101(4), 570-580.

Currie, S. R., Hodgins, D. C., Wang, J., El-Guebaly, N., & Wynne, H. (2008). In pursuit of empirically based responsible gambling limits. International Gambling Studies, 8(2), 207-227.

Markham, F., Young, M., & Doran, B. (2015). The relationship between player losses and gambling‐related harm: evidence from nationally representative cross‐sectional surveys in four countries. Addiction.

Plötsligt händer det!

*Uppdatering* Nedan nämnda promemoria togs först bort från Socialdepartementets sida, men nu är den tillbaka.

Efter många års stiltje verkar 2015 vara året då frågor om svensk spelmarknad och ansvaret för vård och behandling av spelberoende äntligen äntrade den politiska dagordningen. Som vi bland annat nämnde här är svensk spelmarknad under utredning för att (sannolikt) omregleras.

Nu har Socialdepartementet dessutom spottat ut sig en promemoria med förslag på ansvarsfördelningen gällande behandling och förebyggande av spelberoende. Det är en ganska tjock lunta, men bland annat kommer de till den fullt rimliga slutsatsen att:

”…utvidga socialnämndens ansvar för att motverka missbruk till att även omfatta missbruk av spel om pengar. ”

Ny Swelogs

Dessutom kan vi spelforskare glädjas alldeles särskilt åt Folkhälsomyndighetens meddelande härom dagen att de nästa år kommer att genomföra en ny stor befolkningsstudie om spelvanor och spelproblem i Sverige. Studien är en uppföljning på Swelogs-studien från 2008/2009 som har haft mycket stor betydelse för kunskapen om spelproblem i Sverige. Totalt kommer 21 000 personer bjudas in att delta.

Äntligen händer det något!