Borde fler räknas som spelberoende?

Ungefär 0,4% av den svenska befolkningen beräknas uppfylla diagnosen hasardspelssyndrom (vilket oftast kallas spelberoende), medan ytterligare 1,3% beräknas ha förhöjd risk för att uppfylla kriterierna för en diagnos*.

För att diagnosticeras med hasardspelssyndrom enligt psykiatrins diagnosmanual DSM-5 ska man uppfylla 4 av följande 9 kriterier:


A. Ihållande och återkommande problematiskt spelbeteende som leder till kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning som tar sig uttryck på fyra (eller fler) av följande sätt under en 12-månadersperiod:

  1.  Upptagenhet. Tänker ständigt på spel, till exempel är upptagen av att tänka på tidigare spelupplevelser, av att planera nästa speltillfälle eller av att fundera över hur man kan skaffa pengar att spela med.
  2. Tolerans. Behöver spela med allt större summor för att uppnå den önskade spänningseffekten.
  3. Kontrollförlust. Har flera gånger misslyckats med att kontrollera, begränsa eller sluta upp med sitt spelande.
  4. Abstinens. Blir rastlös eller irriterad vid försök att begränsa eller sluta upp med sitt spelande.
  5. Flykt. Spelar för att slippa tänka på sina problem eller för att söka lättnad från nedstämdhet, till exempel hjälplöshetskänslor, skuld, ångest, depression.
  6. Jagar förluster. Återvänder en annan dag för att vinna tillbaka bortspelade pengar.
  7. Lögner. Ljuger för anhöriga, terapeuter eller andra personer för att dölja vidden av sitt spelande.
  8. Sociala konsekvenser. Har äventyrat eller förlorat någon viktig personlig relation, anställning, utbildnings- eller karriärmöjlighet på grund av sittspelande
  9. Ekonomiskt beroende. Förlitar sig på att andra kan ordna fram pengar för att lösa en ekonomisk krissituation som uppstått på grund av spelandet.

B. Spelbeteendet förklaras inte bättre av en manisk episod.


Dessutom finns det en klassificering i milt (4-5 kriterier), måttligt (6-7 kriterier) och svårt (8-9 kriterier) hasardspelsyndrom.

Är det för få med diagnos?

Nu ifrågasätts om gränsdragningen vid fyra av nio kriterier egentligen är rimlig och om klassificeringen i svårighetsgrad stämmer med verkligheten. I en studie med nästan 600 unga spelare visade det sig att de som uppfyllde 2-3 diagnoskriterier inte skilde sig avsevärt mot de med 4 eller fler diagnoskriterier (Chamberlain et al., 2017). I fråga om psykisk ohälsa, annat missbruk och neurokognitiv förmåga var grupperna i princip identiska. Det enda som skilde dem åt var att den senare gruppen hade upplevt betydligt värre konsekvenser av sitt spelande; socialt, ekonomiskt och relationsmässigt. Men det skulle lika gärna kunna bero på att spelandet har pågått under en längre tid för den gruppen, snarare än att indikera ett mer allvarligt beroende. Däremot skilde sig de båda problemgrupperna markant från den tredje gruppen, den utan diagnoskriterier. Framför allt var det diagnoskriterium 6: att jaga förluster som särskiljde de som hade problem och de som inte hade det.

Färre kriterier för substansberoende

Weinstock et al. (2017) har en annan typ av invändning mot antalet diagnoskriterier för hasardspelssyndrom. De konstaterar att andra beroendesyndrom i DSM-5 kräver betydligt färre diagnoskriterier, 2 av 11 istället för 4 av 9. Nu är det förstås svårt att jämföra olika diagnoser, men det finns ju ett stort överlapp mellan diagnoskriterier, etiologi och möjliga orsaker till både spelberoende och andra beroendediagnoser. I sin studie fann de att de som hade subkliniskt spelberoende (alltså 2-3 diagnoskriterier) hade samma sorts psykiska och sociala problem som de med motsvarande antal diagnoskriterier för substanssyndrom (som alltså hade en diagnos).

Mild, måttlig, svår

En tredje artikel som riktar kritik mot DSM-5-diagnosen riktar in sig på uppdelningen i milt, måttligt och svårt hasardspelssyndrom (Grant et al., 2017). Men författarna hittar ingen skillnad mellan de med måttliga respektive svåra problem; de har ungefär samma sorts psykiska ohälsa, förlorade mer pengar och var äldre. Däremot hittade de avgörande skillnader mellan dessa båda grupper och de med milt hasardspelssyndrom. Författarna antyder indelningen av svårighetsgrad kanske inte stöddes av så mycket forskning, utan tillkom utifrån ett viss godtycke.

En intressant detalj är att Jon E. Grant, som står med som författare i två av artiklarna en gång var med och tog fram kriterierna för hasardspelssyndrom. Kanske är det läge att se över hela diagnosen?

Referenser

Grant, J. E., Odlaug, B. L., & Chamberlain, S. R. (2017). Gambling disorder, DSM-5 criteria and symptom severity. Comprehensive psychiatry, 75, 1-5.

Chamberlain, S. R., Stochl, J., Redden, S. A., Odlaug, B. L., & Grant, J. E. (2017). Latent class analysis of gambling subtypes and impulsive/compulsive associations: Time to rethink diagnostic boundaries for gambling disorder?. Addictive Behaviors, 72, 79-85.

Weinstock, J., April, L. M., & Kallmi, S. (2017). Is subclinical gambling really subclinical?. Addictive Behaviors.

  • Folkhälsomyndigheten mäter spelproblem med frågeformuläret PGSI och det går inte att säga exakt hur det motsvarar de som skulle få en diagnos.

1344 sidor senare. Tankar om spelutredningen.

I fredags den 31 mars presenterades så spelutredningen av regeringens utredare Håkan Hallstedt. Det är en omfattande lunta som innehåller nya lagar, nya skattesatser, nya myndigheter, nya spelmarknader och eventuellt några nya tankar också. En första reflektion på bloggen gjordes av Per Carlbring här om bland annat riskklassificering och bristen på uppföljning. Även om många har lyft fram hur komplext uppdrag Hallstedt har haft, är min bild att han framför allt har haft ett omfattande arbete. Det är ett stort pussel som skulle sättas ihop, men alla visste redan ungefär hur resultatet skulle bli: en omreglerad marknad med en skattesats mellan 15-20 % (det blev 18%), ingen IP-blockering, ett uppstyckat Svenska Spel, fortsatta undantag för ideella sektorn och större hänsyn till de negativa effekterna av spelande. Med det sagt är det ett gediget arbete, som verkar ha fått med allt väsentligt och som hittills har gjort de flesta aktörer rätt nöjda.

Hur påverkas spelproblemen?

Då den här bloggen främst handlar om spelproblem tänkte jag lägga fokus där och lämnar travsportens framtid, skattesatser o.s.v därhän. Eftersom jag ändå sysslar med forskning vill jag också skicka med följande brasklapp: ingen vet hur framtiden blir, men alla gissningar är inte lika mycket värda!

Till att börja med: hur ser spelmarknaden ut idag (på en minut)?

  1. Den består av ett ett antal internetbaserade oreglerade aktörer som tar en allt större del av kakan, medan de reglerade aktörerna befinner sig i olika grader av marknadsmässig stagnation.
  2. Utvecklingen för omsättningen är relativt jämn över tid.
  3. Färre spelar.
  4. De som spelar spelar för mer pengar.
  5. Andelen med spelproblem är jämn över tid, men de är en allt större andel av de som faktiskt spelar.
  6. Internetspelen tycks orsaka mest spelproblem.

Vad blir sämre med den nya regleringen?

Förmodligen inget. Den nuvarande situationen med aggressiv marknadsföring, bristande konsumentmakt och ingen tillsyn är väldigt dålig för personer med spelproblemen. En alternativ omreglering hade kunnat vara att stärka monopolet och arbetet med att stänga ute de oreglerade aktörerna intensifierats. Men det hade varit svårare rent politiskt och det är långt ifrån säkert att det hade varit bättre för personer med spelproblem, givet de reglerade bolagens och statens högst pliktskyldiga hantering av frågan idag.

Vad blir bättre med den nya regleringen?

Den stora förändringen är förstås att det blir lite ordning och reda på spelmarknaden. Det gör det betydligt lättare att arbeta för att minska andelen som får spelproblem och minska konsekvenserna för de som ändå får det. Men några specifika delar av utredningen är också bra:

  • Omsorgsplikt. Spelbolagen ska åläggas en ”långtgående skyldighet att iaktta försiktighet  för att skydda spelarna mot överdrivet spelande och hjälpa spelare att minska sitt spelande när det finns anledning till det”. Det här är bra! Det är tydligt att ansvaret ligger på spelbolagen att ingripa när någon spelar för mycket.
  • Gemensam avstängning. Spelare ska kunna stänga av sig från alla bolag på en gång.
  • Reglering av marknadsföringen. I och med att spelbolagen hamnar under svensk tillsyn kommer det eventuellt innebära en mer sansad och ansvarstagande marknadsföring.

Vad saknas i utredningen?

Trots 1344 sidor saknas det förstås en del i utredningen. Jag försöker bena ut dem här:

  • Omsorgsplikten. Det är som sagt mycket bra att spelbolagen åläggs en omsorgsplikt. Det liknar tankegångarna kring hur krogar behöver agera om deras gäster är redlöst berusade. Det är också relativt tydligt beskrivet hur man ska upptäcka personer med spelproblem. MEN det är väldigt luddigt vad spelbolagen ska göra sen och det riskerar att bli ett kryphål. Det verkar räcka att skicka ett chatmeddelande och säga ”Spela Lagom!”  för att omsorgsplikten ska vara uppfylld. Det är väldigt problematiskt om det inte blir tydligare. För till skillnad från krogägaren som kan vinna mycket på att sparka ut en onykter gäst (de andra gästerna gillar det, personalen gillar det och marginalvinsten av en enda stupfull gäst är försvinnande liten) har internetkasinoägaren hundratusentals skäl att inte stänga av en problemspelare. En spelare med spelproblem stör inga andra kunder, förstör ingen inredning, har liten eller ingen kontakt med personalen men kan tänkas fortsätta bränna pengar hög fart.
  • Information om spelproblem. Även kraven på information om vart man kan vända sig när man har problem är ganska löst hållen. Redan idag har majoriteten av spelbolagen fyllt sina sidor med information om spelproblem och vart man kan vända sig. Problemet är att det är illa skrivna, direktöversatta texter med länkar till behandlingsalternativ i typ Birmingham. Ingen svensk spelare har någonsin blivit hjälpt av det.
  • Bonusarna blir kvar. Och risken är väl att Svenska Spel och andra aktörer inför bonusar nu. Det är något olyckligt ur ett spelansvarsperspektiv, men det är oklart hur stor roll det spelar.
  • Utbetalningar. Som tidigare har nämnts hade jag gärna sett att man inte skulle kunna spela bort de pengar i väntan på att spelbolaget för över dem till sitt konto, men något sådant förslag hittar jag inte.
  • Insättningsgränser. Utredningen gör ett ganska stort nummer av att man bör införa obligatoriska insättningsgränser, där spelaren på förhand bestämmer hur mycket man kan tänka sig att spela för. Man kan få känslan av att utredningen hoppas att det är det här som verkligen ska hjälpa problemspelarna. Men spelarna kan lika gärna sätta 45 miljoner som insättningsgräns och de flesta bolag har redan den typen av verktyg idag. Stödet för att insättningsgränser skulle särskilt väl fungera är tyvärr ganska svagt (Ladouceur et al., 2012).

Referenser

Ladouceur, R., Blaszczynski, A., & Lalande, D. R. (2012). Pre-commitment in gambling: a review of the empirical evidence. International Gambling Studies, 12(2), 215-230.

Första reflektioner kring den idag presenterade spelutredningen

Synnerligen gediget och hoppfullt, men med ett flertal lösa trådar. Så skulle man kunna sammanfatta spelutredningen som idag överlämnades till civilminister Ardalan Shekarabi. Detta är det första i en rad inlägg här på Spelforskning.se om denna svenska milstolpe. Utredningen är nämligen ordentligt omfattande – hela 1340 sidor. Det är också viktigt att notera att dokumentet inte är ett facit på hur det faktiskt kommer att bli den 1 januari 2019. Förutom att politikerna ska hålla sams återstår det nämligen fortfarande fyra steg i lagstiftningskedjan (inklusive remissförfarande).

Som du kan se av videon lyckades utredaren Håkan Hallstedt under 37 minuter göra en tydlig redogörelse för de stora dragen i utredningen.

De ekonomiska och juridiska aspekterna lämnar jag därhän och fokuserar istället helt på de presenterade spelansvarsåtgärderna. I korthet föreslår utredningen att det ska vara obligatoriskt med registrering av spelare, det ska finnas ett nationellt självavstängningsregister, insättningsgränser är även det ett krav (dock blir tidsgränser frivilliga). Slutligen ska spelbolagen ha en stark omsorgsplikt samtidigt som man väger in spelarens integritet.

Huruvida denna omsorgsplikt kommer att vara framgångsrik när det gäller att motverka spelproblem går det tyvärr inte att uttala sig om. Utredningen har nämligen helt skjutit den frågan till spelföretagen själva. På sidan 606 står det: ”Ett spelföretag har en långgående skyldighet att iaktta försiktighet för att skydda spelarna mot överdrivet spelande och hjälpa spelare att minska sitt spelande när det finns anledning till det (omsorgsplikt). Ett spelföretag ska skriftligen i en handlingsplan redovisa hur denna omsorgsplikt ska genomföras.” I bästa fall blir det något bra av detta. En stor brist är att utredningen inte verkar betona (eller ens nämna?) att alla åtgärder bör utvärderas. Det är ju som bekant skillnad på att vilja göra gott, och att i praktiken få önskat positivt utfall. Se exemplet med debriefingsamtal där det paradoxala fyndet tycks vara att det finns en ökad förekomst av posttraumatisk stress hos de som utsatts för debriefing (jämfört med att lita till familj och vänner som stöd).

Inom två år tänker man sig att minst 90% av spelarna endast spelar på licensierade bolag. Det innebär att 10% (kanske just de med störst riskspelstendenser) spelar hos oreglerade aktörer. Ett sätt att motverka detta är IP-blockering. Det vill säga att internetleverantören hindrar webbläsaren att öppna en viss webbsida. Då IP-blockering har svagt stöd bland befolkningen valde man ett ”lagom-alternativ”. Alltså en slags IP-blockering ”light” med varningsmeddelanden: ”Utredningen föreslår också att en internetleverantör är skyldig att på uppmaning av Spelmyndigheten upprätta ett varningsmeddelande för domänadresser som erbjuder spel om pengar utan vederbörlig licens i Sverige. Meddelandet ska informera besökaren om att spelanordnaren saknar licens i Sverige och inte står under svensk tillsyn.” (sidan 349)

På det panelsamtal (se bilden ovan) som anordnades i direkt anslutning till att spelutredningen överlämnades gav fyra chefer för spelbranschen sina egna första reaktioner. De var generellt nöjda med att ”monopolet som numera bara fanns på papper men inte i verkligheten” skulle avskaffas och att man därmed kunde konkurrera på jämlika villkor. Dock var man kritisk till att riskklassificering av spel inte blev ett krav. I utredningen kan man emellertid på sidan 306 läsa att riskklassificering är komplicerat. Spelforskning.se återkommer till detta i ett framtida inlägg…

Mina förväntningar på spelutredningen

När jag skriver det här är det exakt en dag kvar till spelutredningen presenteras. Regering och riksdag ska ta ställning till utredaren Håkan Hallstedts förslag för hur spelmarknaden ska regleras. Som bekant råder det någon slags vilda västern idag då den nuvarande lotterilagen inte efterföljs och inte heller är särskilt väl anpassad efter de krav som följer med det internetbaserade spelandet.

Det finns massvis med aspekter som utredningen måste förhålla sig till: inkomster till staten, EU-lagstiftning, idrottsföreningarnas ekonomi, beskattning och huruvida man kan begränsa åtkomsten till vissa delar av internet (det kommer inte hända). Sen ska ju utredningen baxas igenom regering och riksdag också, så ingen vet var det landar.

Vad behövs för att minska spelproblemen?

För de som har eller riskerar få spelproblem kan en ny spelreglering få stor betydelse. Vi vet att tillgänglighet och i viss mån reklam har betydelse för hur många som får problem och hur allvarliga problemen blir. Och siffror från Stödlinjen, Spelberoendes riksförbund och i princip vilken annan behandlingsenhet som helst visar att det är just de oreglerade spelen internetkasino och internetbetting som orsakar mest skada. Åtskilliga patienter berättar också om hur de blir uppringda, fått sms-erbjudanden, blivit bjudna på biljetter och resor av just dessa bolag – trots att det är uppenbart att de har haft stora spelproblem och ofta uttryckligen bett om att inte ha någon kontakt.

Det finns några punkter jag tror skulle kunna göra stor skillnad för spelarna som har eller riskera få problem:

  • Avstängning. Gemensam avstängning från samtliga spelbolag, liknande ROFUS-systemet i Danmark.
  • Ansvar. Att spelbolagen får ett ansvar för att upptäcka personer med spelproblem, liknande krogars ansvar för att inte servera alkohol till onyktra gäster. Det skulle göra att man inte kan erbjuda bonusar till kunder som har spelat bort hundratusentals eller miljontals kronor med argumentet: ”Vi visste inte!”.
  • Bonusar. Att man reglerar användningen av bonusar. Ingen skulle komma på tanken att man skulle få en extra flaska vodka om man redan hade köpt en på Systembolaget.
  • Utbetalning. Att man inte ska kunna spela upp sina pengar i väntan på att pengarna utbetalas till ens konto.

Kommer jag att bli besviken imorgon?

Ja. Det tror jag.

Övergrepp i barndomen och spelproblem

Bland allt annat elände det för med sig är det välkänt att våld, försummelse och sexuella övergrepp i barndomen ökar risken för spelproblem senare i livet. I en ny artikel undersöks ett bredare spektra av barndomstrauman (förutom övergrepp och våld riktat mot barnet även våld inom familjen, missbruk inom familjen, separation/skilsmässa, att någon i familjen sitter i fängelse o.s.v.) i relation till spelproblem i vuxen ålder (Poole et al., 2017). Dessutom undersöker författarna om barndomstrauman orsakar en bristande känsloreglering som i sin tur orsakar spelproblem.

Resultatet var att i princip alla typer av barndomstrauman (utom fysisk våld, konstigt nog) var associerade med ökad risk för spelproblem. Ju fler typer av barndomstrauman man rapporterade, desto större var risken. Dessutom verkar det finnas stöd för att känsloreglering spelar en roll som en brygga i sambandet mellan traumat och spelproblemen. Med andra ord skapar trauman en sämre förmåga att hantera sina känslor, vilket kan leda till spelproblem senare i livet.

Referens

Poole, J. C., Kim, H. S., Dobson, K. S., & Hodgins, D. C. (2017). Adverse Childhood Experiences and Disordered Gambling: Assessing the Mediating Role of Emotion Dysregulation. Journal of Gambling Studies, 1-14.

Metakognition och spel

En teori som titt som tätt dyker upp bland forskningsartiklar om spelberoende är metakognitiv terapi. Det är en terapiform som delvis är sprungen ur kognitiv beteendeterapi (KBT) och som brukar beskrivas som en del av tredje vågens KBT tillsammans med Acceptance and Commitment Therapy (ACT) och Dialektisk beteendeterapi (DBT).

Metakognitiv teori

Teorin bakom metakognitiv terapi bygger på antaganden om hur vi tänker kring våra egna tankar, alltså metakognition. I princip kan man säga att teorin kring metakognition utgår från att våra tankar och känslor inte är några sanningar utan istället en subjektiv upplevelse hos en själv. Det innebär också att vi som individer har olika väl utvecklad förmåga att bland annat reflektera kring vårt egna tänkande och att kunna ta andra och nya perspektiv. En central idé är att oflexibel och maladaptiv metakognition kan leda till psykisk ohälsa.  Det kan till exempel vara att man försöker grubbla sig till en lösning på ett problem eller att lösningen på ett problem kan vara att försöka undvika att tänka på det eller att kontrollera vissa typer av tankar.  Ofta nämns följande teman:

  • Negativa tankar om kontrollförlust:Jag kan inte låta bli att grubbla”, ”Jag kan inte sluta spela”.
  • Negativa tankar om fara: ”Om jag tänker att jag ska tappa nycklarna kommer det att hända”.
  • Positiva tankar om kontroll: ”Om jag bara förstår varför det har blivit så här kommer problemen att lösas”, ”Jag ser till att inte tänka på det”.

Metakognition och spel

I några studier har man undersökt metakognitionens roll i utvecklandet av spelberoende. En studie av Brevers et a. (2012) undersökte hur beslutsfattandet såg ut hos personer med spelberoende, jämfört med en kontrollgrupp. Forskarna använde ett test som heter Iowa Gambling Test, som är ett kortspel som i princip går ut på att undersöka hur väl man anpassar sitt beslutsfattande efter hur det har gått i tidigare omgångar. Personer med spelberoende visade sig vara betydligt sämre än kontrollgruppen på att anpassa sitt beslutsfattande (vilket i och för sig är känt sedan tidigare), men de visade sig också kraftigt överskatta sina beslut i efterhand jämfört med kontrollgruppen. Samma forskargrupp undersökte även hur väl personer med spelberoende lyckades på en liknande uppgift då deltagarna istället skulle försöka lära sig hur ett påhittat språk fungerade grammatiskt. Spelarna visade sig vara betydligt sämre även på den uppgiften och var också betydligt sämre på att uppskatta hur väl de hade genomfört uppgiften jämfört med kontrollgruppen, även när man kontrollerade för sådant som intelligens och psykisk ohälsa. Sammantaget tolkade författarna det som att de metakognitiva förmågorna hos personerna med spelproblem var nedsatta.

I en liten studie av Spada et al. (2014) undersöktes tio personer med ”metakognitiv profilering” som är en slags semi-strukturerad intervju för att identifiera metakognition kring spelande. Flera av deltagarna svarade att spelandet var ett sätt att slippa negativa känslor som oro och stress (vilket alltså är ett exempel på en maladaptiv problemslösningsstrategi) och att de inte kunde kontrollera sitt spelande.

Avslutningsvis har två studier undersökt hur annan psykisk ohälsa, spelberoende och metakognition hänger ihop. Lindberg et al. (2010) fann att både psykisk ohälsa och metakognition predicerade spelberoende. Men de metakognitiva konstrukten ”negativ uppfattning om tankar som rör fara och kontrollförlust” samt ”uppfattning att tankar behöver kontrolleras” predicerade spelproblem oberoende av hur mycket ångest och depression deltagarna hade. En liknande studie av Jauregui et al. (2015) kom fram till att ovan nämnda konstrukt helt medierade relationen mellan spelarnas spelproblem och deras psykiska ohälsa. Det var dock en så kallad tvärsnittssudie där deltagarna bara undersöktes vid ett enda tillfälle, vilket gör att det inte går att dra några slutsatser om kausalitet.

Kommentar

Det är lätt att förstå varför metakognition har intresserat spelforskare. Så kallade ”tankefällor” ses ofta som en särskilt försvårande omständighet vid spelberoende. Den typen av tankar handlar bland annat om vidskeplighet och att man på olika sätt tror att man har större kontroll över spelets utfall än man faktiskt har. Det faller sig naturligt att det är intressant att undersöka utifrån ett den metakognitiva teorin. I förlängningen skulle förstås metakognitiv terapi kunna vara ett möjligt behandlingsalternativ, där fokus skulle kunna vara att skapa ett fungerande förhållningssätt till alla tankar kring spel. De ovannämnda studierna räcker dock inte så långt för att förklara hur spelberoende uppkommer utan kan bara påvisa ganska svaga samband mellan metakognitiva konstrukt och spelberoende. Oftast framstår det i studierna som att det finns ganska många andra konstrukt och teorier som skulle kunna användas för att förklara ungefär samma sak. Men med fler och bättre studier skulle metakognition kunna bli ett riktigt intressant område inom spelforskningen.

Referenser

Brevers, D., Cleeremans, A., Bechara, A., Greisen, M., Kornreich, C., Verbanck, P., & Noël, X. (2014). Impaired metacognitive capacities in individuals with problem gambling. Journal of gambling studies, 30(1), 141-152.

Brevers, D., Cleeremans, A., Bechara, A., Greisen, M., Kornreich, C., Verbanck, P., & Noël, X. (2013). Impaired self-awareness in pathological gamblers. Journal of Gambling Studies, 29(1), 119-129.

Lindberg, A., Fernie, B. A., & Spada, M. M. (2011). Metacognitions in problem gambling. Journal of Gambling studies, 27(1), 73-81.

Spada, M. M., Giustina, L., Rolandi, S., Fernie, B. A., & Caselli, G. (2015). Profiling metacognition in gambling disorder. Behavioural and cognitive psychotherapy, 43(05), 614-622.

 

Reglering och självreglering

I slutet på mars 2017 släpps den efterlängtade spelutredningen som väntas lägga grund för hur spelbranschen kommer se ut i Sverige inom en relativt snar framtid. Utredningen kan leda till en så stor förändring som att det statliga spelmonopolet upplöses och olika spelaktörer kommer kunna få licens för att bedriva sin verksamhet i Sverige. I förändringens tider är det intressant att se vilka lärdomar forskningen hittills har dragit av olika lagskiften i andra länder.

Doktor Jani Selin, sociolog från Finland, har tittat på interaktion mellan spelföretagen och staten i samband med en lagändring som presenterades 2008 och trädde i kraft 2010 och som innebar ett skifte mot en mer uttalad statlig kontroll av spelbranschen (Selin, 2016). Ett av Selins fynd är att förekomsten av ord och uttryck, som hade med spelansvar att göra, ökade kraftigt under 2006-2008 för att sedan sjunka i årliga rapporter av de tre operatörer som är verksamma i Finland – Veikkaus, Ray och Fintoto. Likheter i hur mycket ”spelansvar” och liknande ord och uttryck nämns i de olika företagens rapporter är väl synlig.

 
Published in: Jani Selin; Addiction Research & Theory  2016, 24, 199-208. DOI: 10.3109/16066359.2015.1102894 Copyright © 2015 Taylor & Francis

Selin menar att spelföretagen fann sig i ett osäkert läge (”state of regulatory uncertainty”) under 2006-2008 och försökte förhindra den kommande ökade regleringen genom att visa att självreglering från operatörers sida fanns, fungerade och var tillräcklig. Enligt författaren hade alltså spelföretagens omnämnanden av spelansvar en politisk funktion. Med tanke på det, är det intressant att spekulera kring hur den pågående spelutredningen har påverkat spelföretagen som vill ha licens för att bedriva sin verksamhet i Sverige. Och i så fall, kan speloperatörers agerande i och med utredningen i sin tur ha satt spår i utredningen?

Selin har även analyserat en del kommunikation mellan myndigheter och speloperatörer. Slutsatsen var att staten har lyckats uppnå hög nivå av reglering gällande spelreklam, där det var fastslaget att syftet ska vara ren kanalisering av kunder från oreglerade till reglerade spelföretag, och inte att skapa nya spelare. Därför bedömdes till exempel utropstecknet i reklamtexten ”Live betting, now!” höra till aggressiv marknadsföring och operatörernas egna etiska koder (självreglering) vägde inte tungt i det spörsmålet. Å andra sidan gjorde staten ett försök att reglera nya spelformer utifrån hur farliga de var. Dock saknade myndigheterna ett verktyg för att bedöma de nya spelformernas farlighet – ett sådant verktyg utvecklades på branschens sida vilket gjorde att spelföretagen i princip fick behålla en del av självreglering i denna fråga.

Det är många frågor man vill få svar på i och med den väntade ändringen i Sveriges reglering av spel om pengar, både gällande företagens agerande men framför allt förekomsten av spelproblem. Det finns en förhoppning om att när de nya spelreglerna väl är på ingång, kommer det även finnas både resurser och intresse för att följa processen noga och se vad det innebär för folkhälsan.

Selin, J. (2016). From self-regulation to regulation – An analysis of gambling policy reform in Finland. Addiction Research & Theory, 24(3), 199–208. JOUR. http://doi.org/10.3109/16066359.2015.1102894

Intaget stängt

Idag stängde vi intaget till forskningsstudien Spelfrihet Tillsammans eftersom vi nu har tillräckligt många deltagare för att kunna genomföra studien. Våra utvärderingar av resultaten av behandlingar kommer så småningom! Om du vill läsa vad vår forskning är tänkt att gå ut på kan du läsa vårt studieprotokoll.

Anhörigstudien, som vänder sig till anhöriga till personer med spelproblem, kommer att vara öppen för anmälningar ett tag till. Studieprotokollet till den studien finns att läsa här.

Risk- och skyddsfaktorer för att få spelproblem

En vanligt förekommande fråga i diskussioner om spel och spelberoende är: varför blir vissa spelberoende? Svaret är att det troligtvis rör sig om en nästan oöverskådlig kombination av psykologiska, sociala och biologiska faktorer som tillsammans ökar risken för att spelandet blir problematiskt. Ingen av dessa faktorer kan alltså ensamt förklara förloppet, men de kan vara förknippade med en högre eller lägre risk för att få spelproblem. Därför brukar de kallas för risk- och skyddsfaktorer. Ett sätt att hitta risk- och skyddsfaktorer är att jämföra individer med spelproblem med befolkningen som helhet, och leta efter drag som skiljer sig åt mellan grupperna. Kända riskfaktorer för problemspelande är att ha låg kunskap om slump, nedsatt psykisk hälsa, samt att vara självmordsbenägen.

”En faktor stack ut som mer riskfylld (måttlig association) än de andra…”

Men här kommer kruxet: problemet med att undersöka risk- och skyddsfaktorer bland personer som redan har utvecklat ett problematiskt spelande är att det då är lätt att råka blanda ihop sannolikheten att ha spelberoende med sannolikheten att utveckla ett spelberoende. Exempelvis så skulle ”nedsatt psykisk hälsa” antingen kunna vara en riskfaktor för att utveckla ett spelberoende (om spel används för att dämpa dåligt mående), men det skulle också kunna vara så att ens psykiska hälsa kan bli nedsatt eftersom man har spelproblem. Båda varianterna benämns som risk- och skyddsfaktorer, men i det ena fallet är det risk/skydd för att utveckla problematiskt spelande (vilka kan användas för att exempelvis rikta insatser), och i det andra fallet är det risken att tillhöra gruppen ”personer med problematiskt spelande”.

Ett australiensiskt forskarteam, Dowling et al. (2017), ville veta vilka risk- och skyddsfaktorer som kan observeras innan spelproblemen, och gick därför igenom alla studier mellan 1990–2015 där deltagarnas spelvanor samt risk- eller skyddsfaktorer över tid undersökts.  Här nedanför har jag listat samtliga faktorer (fritt översatt). För enkelhetens skull har jag kategoriserat faktorerna baserat på hur effektstorlekarna vanligtvis tolkas, istället för att ange siffrorna. Faktorerna hamnar då i en av tre kategorier*:

Liten association till framtida spelproblem: Grad av alkoholbruk, bruk av illegala droger, depressiva symptom, tidig speldebut, impulsivt beteendemönster, att vara man, negativ affekt, antal olika spelaktiviteter, vänner med antisociala tendenser, låga skolresultat, sexuella risktaganden, rökning, erfarenhet av våld.

Ingen association till framtida spelproblem: antisociala beteenden, grad av föräldratillsyn, upplevelsesökande, socio-ekonomisk status.

Tillräckligt underlag saknas: självbehärskning, aggression, ångestsymtom, uppmärksamhetsproblem, att ha vunnit storvinst, nedsatt psykisk hälsa, att vara religiös, att ha sociala problem, självmordsbenägenhet.

En faktor stack ut som mer riskfylld (måttlig association) än de andra: nuvarande spelproblem. Den främsta riskfaktorn för att ha spelproblem i framtiden, är alltså att redan ha spelproblem.

Något jag tyckte var särskilt intressant var att forskarna fann att både anti-sociala beteenden och socio-ekonomisk status saknade association till senare spelproblem. Å andra sidan är de flesta av forskarnas fynd små, och variationen mellan faktorernas respektive effektstorlekar är stor, så det är långt ifrån kristallklara samband.

Bland de faktorer där forskarna fann en association (om än liten) så ser det ut att stämma väl överens med Folkhälsomyndighetens fördjupningsstudie som presenterades 2013. Där konstateras det, i ett avsnitt om risk- och skyddsfaktorer över tid, att: “[…] tidigare problem med spelande, alkohol och droger innebar en högre risk för problemspelande. Att vara kvinna minskade risken. […]”. Detta styrker fynden något, eftersom att de har hittats oberoende av varandra (Swelogs var inte med i översikten av Dowling et al.).

Nyfiken på artikeln eller undrar du vad faktorerna egentligen betyder? Artikeln är öppen och tillgänglig för alla här: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0272735815301963

Referenser

Dowling, S. Merkouris, C. Greeenwood, E. Oldenhof, J. Toumbourou, and G. Youssef, “Risk and protective factors for youth problem gambling: A systematic review and meta-analysis of longitudinal studies,” Clin. Psychol. Rev., vol. 51, pp. 109–124, 2017.

Statens Folkhälsoinstitut, “Risk- och skyddsfaktorer för problemspelande. Resultat från Swelogs fördjupningsstudie,” 2013.

Noter

* Jag har utgått ifrån de kriterier som artikelförfattarna anger: liten effekt: r>= 0.1, måttlig effekt: r>= 0.3. Vid de tillfällen siffrorna har skiljt sig åt från kategoriseringarna har jag utgått ifrån siffrorna.

Varningsmeddelanden – första linjens skydd mot spelproblem?

Spe1118807_a751d65ba5_olar man för pengar blir man allra oftast av med dem – man får se det som att man betalar för sin underhållning. Man bör veta hur slumpen fungerar, att man inte kan vinna tillbaka pengar genom att spela mer och att man inte kan lita på känslan att man är på väg att vinna. Att ha en god förståelse för vad spel om pengar är och inte är tycks vara kopplat till ett hållbart spelande, där individen kan fortsätta se det som förströelse. Det finns några få indikationer på att man kan hålla spelkonsumtionen nere genom att påminna spelaren exempelvis om att nästkommande spelomgång inte har någonting att göra med den föregående samt att man inte ska förlita sig på tur (Floyd, Whelan, & Meyers, 2006; Gainsbury, Aro, Ball, Tobar, & Russell, 2015). Det har dock även hänt att varningsmeddelanden inte visat sig ha någon effekt på spelarnas beteenden (Monaghan & Blaszczynski, 2009; Steenbergh, Whelan, Meyers, May, & Floyd, 2004).

En forskargrupp från University of Memphis ledd av Andrew W. Meyers har satsat på att undersöka saken vidare och se om det har någon betydelse huruvida informationsmeddelandet dyker upp när spelaren håller på att vinna eller förlora. Forskargruppen har satt upp ett experiment i ett labb inrett som ett casino med spelautomater ”trimmade” på förhand för vinst eller förlust. Allt som allt fick 154 universitetsstudenter spela på labbet utan att behöva satsa egna pengar men med ett löfte om att få biljetter för utlottning av presentkort från en biograf motsvarande de pengar de skulle ha kvar av det förmodade startkapitalet på $500. Förutom att spelarna slumpades till att vinna eller förlora, utgjorde hälften av deltagarna en kontrollgrupp och fick se tomma pop-up-fönster under sin spelsession. Den andra hälften såg pop-up-fönster med följande varningsmeddelanden:

  • Nästa spelomgång har ingenting att göra med dina tidigare spelomgångar.
  • Om du fortsätter spela kommer du till slut förlora dina pengar.
  • Vinst har inget med tur att göra. Den är slumpmässig.
  • Håller du på och förlorar mer pengar än vad du vill? Det är kanske dags att sluta?
  • Har du det kul? Eller håller du bara på och förlorar dina pengar?

Gruppen som fick spela på vinnande automater och fick se riktiga varningsmeddelanden gjorde minst antal ”spins” – snurr – under sina sessioner. Skillnaderna mellan grupperna var dock små: 164 snurr i genomsnitt för den vinnande gruppen som fått se meddelanden, 165 snurr för den vinnande kontrollgruppen, 171 snurr för den förlorande gruppen som fått se meddelanden, och 179 snurr för den förlorande kontrollgruppen.

Alla deltagare snabbade på sitt spelande med tidens gång – dvs tiden det tog de att satsa blev allt kortare mot slutet på sessionen. Den enda nämnvärda skillnaden enligt författarna fanns mellan den vinnande varningsgruppen och den förlorande kontrollgruppen, där den senare ökade på sitt speltempo i större utsträckning. Författarna presenterar varken exakta siffror eller figurer vilket gör det svårt för läsaren att värdera dessa skillnader själv.

De båda kontrollgrupperna, som alltså inte fått se några varningsmeddelanden, tenderade att satsa allt mer pengar med tidens gång. Den vinnande varningsgruppen gjorde färre satsningar och ökade tempot de satsade med i mindre utsträckning än kontrollgrupperna. I och med det kan man verkligen hålla med författarna om att visa ett varningsmeddelande när spelaren håller på att vinna verkade ha störst betydelse för förändring i spelbeteendet. Det finns alltså en förhoppning om att en spelare som får ett varningsmeddelande efter att ha vunnit flera gånger skulle vara mer benägen till att välja att ”sluta på topp”. Den förlorande varningsgruppen, i sin tur, minskade storleken på sina satsningar jämfört med båda kontrollgrupperna. Det stämmer överens med vad man har sett tidigare i spelmönster hos spelare som håller på att förlora: det spekuleras om att spelaren i det fallet försöker minimera sina risker och samtidigt stanna kvar i spelet så länge som möjligt i hopp om en återbetalning. Möjligen är varningsmeddelanden ett sätt att minimera den ekonomiska skadan hos den förlorade spelaren. Slutsatsen är att det spelar roll när varningsmeddelandet presenteras. Varningsmeddelanden kan ha olika betydelse beroende på kontexten, dock verkar de aldrig ha negativ inverkan på spelaren.

Studien är mycket välkommen med tanke på hur lite vi vet om spelansvarsåtgärder, som dessutom är obligatoriska i vissa delar av världen. Ett kritiskt öga kan även se en del utvecklingsutrymme för de kommande forskningsprojekten. Man har t ex inte studerat sambandet mellan deltagarnas ursprungliga missuppfattningar om spelautomater och deras reaktioner på varningsmeddelanden. Det skulle även vara intressant att se hur mycket pengar de olika grupperna hade kvar i slutet på spelsessionen, särskilt med tanke att samma Floyd, Whelan och Meyers gjorde just det år 2006.

Möjligen går det att ”tweaka” varningsmeddelanden för att öka deras effektivitet, t ex genom att uppmuntra till självreflektion (Monaghan & Blaszczynski, 2009). De kan även ha haft effekt på längre sikt – i den aktuella studien blev deltagarnas uppfattningar om spel mer korrekta först en vecka efter de deltagit i experimentet. I nuläget är det svårt att hävda att varningsmeddelanden är särskilt effektiva, å andra sidan är det en väldigt billig insats – har den någon som helst positiv effekt (och helst ingen negativ) så tackar vi och tar emot.

Referenser
Floyd, K., Whelan, J. P., & Meyers, A. W. (2006). Use of warning messages to modify gambling beliefs and behavior in a laboratory investigation. Psychology of Addictive Behaviors : Journal of the Society of Psychologists in Addictive Behaviors, 20(1), 69–74. http://doi.org/10.1037/0893-164X.20.1.69

Gainsbury, S. M., Aro, D., Ball, D., Tobar, C., & Russell, A. (2015). Optimal content for warning messages to enhance consumer decision making and reduce problem gambling. Journal of Business Research, 68(10), 2093–2101. http://doi.org/10.1016/j.jbusres.2015.03.007

Monaghan, S., & Blaszczynski, A. (2009). Electronic Gaming Machine Warning Messages: Information versus Self-Evaluation. Journal of Psychology, 144(1), 83–96.

Steenbergh, T. A., Whelan, J. P., Meyers, A. W., May, R. K., & Floyd, K. (2004). Impact of warning and brief intervention messages on knowledge of gambling risk, irrational beliefs and behaviour. International Gambling Studies, 4(1), 3–16. http://doi.org/10.1080/1445979042000224377