Månadsarkiv: december 2013

Är vissa lottonummer bättre än andra?

Ute på nätet finns det drösvis med sidor som beskriver hur du bör spela för att vinna högsta vinsten på lotto.  Även kvällspressen brukar titt som tätt skriva saker som ”Raden till miljonerna – Statistiken hjälper dig att vinna storkovan på Lotto”. Uttalanden som oftast bygger på historiska lottodragningar där vissa nummer visat sig förekomma oftare än andra. Men vad betyder det egentligen att det finns variationer i hur ofta ett nummer dras? I den här artikeln förklarar vi varför dessa variationer inte säger något om kommande lottodragningar.

På Svenska spels hemsida finns det aktuell statistik som visar hur ofta olika nummer dragits under de senaste 6 månaderna.

lottonummer-statistik.png
Figur 1. Lottonummer

Vi ser i figuren ovan att det minst vanliga numret 6 har förekommit 24 gånger, medan det  vanligaste numret 10 dragits 41 gånger. Siffran 10 är alltså cirka 1.7 gånger vanligare än siffran 6. Betyder det att vi alltid bör ha med 10 i vår lottorad? Absolut inte. Att dra den slutsatsen är att begå ”the gambler’s fallacy”. Det innebär att man tror att ett oberoende slumpmässigt utfall påverkas av tidigare resultat. Om jag singlar slant 5 gånger och får klave 5 gånger kan det kännas som att det är mindre troligt att jag får klave igen vid sjätte försöket. Men eftersom varje försök är helt oberoende av tidigare resultat så är sannolikheten fortfarande 50 % att det blir klave igen. Detta gäller även lottodragningar.

Är Svenska spels siffror rimliga?

Just osäkerheten i slumpen kan vara svår att greppa. Men det går enkelt att räkna på hur stor spridningen förväntas vara vid ett visst antal lottodragningar. Eftersom Svenska spel lagt ut statistik för de senaste 6 månaderna (vilket motsvarar 104 lottodragningar), så kan vi undersöka om variationen vi ser mellan olika siffror är förenlig med slumpen.

Sannolikheten att en given siffra ska dyka upp under en dragning är 11/35 = 31.43 \%. Gör vi en mängd dragningar så kommer siffrornas summor att bilda en binomialfördelning, vilket är en sannolikhetsfördelning som beskriver hur sannolika vissa utfall är. Vi kan använda denna kunskap till att beräkna väntevärdet. För 104 dragningar där sannolikheten för att ett givet nummer ska dras är 11/35 så blir väntevärdet 104*11/35 = 32.69. I Svenska spels statistik så är medelvärdet 32.69 vilket är identiskt med väntevärdet.  Men bara för att väntevärdet är 32.69 så betyder inte det att vi förväntar oss att alla nummer mellan 1 och 35 kommer dras exakt 32.69 gånger. Numren skulle i snitt dras 32.69 gånger om vi upprepade de 104 dragningarna ett oändligt antal gånger. Den genomsnittliga avvikelsen från väntevärdet brukar kallas standardavvikelsen. Den teoretiska standardavvikelsen kan vi räkna ut genom \sqrt{104p(1-p)} = 4.73. I Svenska spels siffror var standardavvikelsen 3.79, vilket betyder att spridningen var lite mindre än i den teoretiska fördelningen. Detta säger oss att av ren slump så borde 95 % av summorna hamna mellan 24 och 43.  Vilket stämmer väldigt väl överens med svenska spels statistik. Figur 2 här nedan visar även att den observerade fördelning i stort följer den förväntande binomialfördelningen. Spridningen i Svenska spels statistik återspeglar alltså de fluktuationer vi förväntar oss av slumpen vid 104 dragningar.

lotto-binomial
Figur 2. Teoretisk och empirisk fördelning

Illusion av kontroll

Vi människor vill gärna förutse och påverka händelser, och vi har en benägenhet att se mönster där det inte finns några. Beräkningarna ovan visar  att det enda man uppnår genom att välja sina lottonummer utifrån historiska dragningar är en falsk illusion av kontroll över utfallet. Det påverkar inte ens vinstchanser, även om både hemsidor, böcker och nyhetsartiklar tycks tro detta. Just illusion av kontroll är ett vanligt felslut när det gäller spel om pengar och beskrivs ofta i forskningen om spelberoende (Stefan & David, 2013; Toneatto, 1999). Många av oss kan säkert känna igen sig i att det upplevs som belönande att välja rätt nummer — man känner sig lite skicklig. Men egentligen har alla lottorader samma vinstchans, så det spelar ingen roll vad vi väljer — 1 2 3 4 5 6 7 är varken mer eller mindre sannolikhet än till exempel 8 7 2 3 1 5 13. Chansen att få 7 rätt på lotto räknas enklast ut genom binomialkoefficienten \large\binom{n}{k}, vilket ger \large\binom{35}{7} = 6 724 520. Det finns alltså cirka 6,7 miljoner kombinationer av lottorader, vilket gör att sannolikheten att få 7 rätt är \frac{1}{6 724 520} = 0.000000149. Alltså fruktansvärt liten. Det innebär att om du spelar 368 rader om dagen varje dag i 50 år så förväntas du få 7 rätt en gång . Därför är nog den bästa lottostrategin att inte spela alls. 

Referenser

Stefan, S., & David, D. (2013). Recent developments in the experimental investigation of the illusion of control. A meta-analytic review. Journal of Applied Social Psychology, 43(2), 377–386. doi:10.1111/j.1559-1816.2013.01007.x

Toneatto, T. (1999). Cognitive psychopathology of problem gambling. Substance use & misuse, 34(11), 1593–604. Retrieved from http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/10468110

Nytt från FHI om risk- och skyddsfaktorer för spelberoende

risk och skyddsfaktorer spelberoendeStatens folkhälsoinstitut (FHI) släppte förra veckan en ny rapport om risk- och skyddsfaktorer för problemspelande. Rapporten är en del av den stora befolkningsstudien Swelogs (Swedish Longitudinal Gambling Study), en studie som pågår mellan 2008 och 2015. Resultaten som presenteras i denna rapport ingår i något som kallas fördjupningsstudien, där 2400 deltagare ur Swelogs-studien följs upp i syfte att undersöka risk- och skyddsfaktorer.

Sammanfattningsvis så kommer de fram till att:

”… impulsivitet, en otrygg uppväxt, tidigare spelproblem liksom alkohol- eller drogproblem är faktorer som särskilt påverkar risken för att utveckla spelproblem. Faktorerna är med andra ord troliga riskfaktorer för problemspelande.”

Vi på spelforskning.se kommer att skriva mer om rapporten här på bloggen inom de kommande veckorna.

Läs rapporten

Hela rapporten går att ladda hem gratis. Huvudresultaten finns även sammanfattade i ett kort faktablad. Ni hittar dem här:

Hur var det nu med datorspelsberoende?

När Stödlinjen räknar sina samtal handlar en stor andel om datorspel, trots att de inte har uppdraget att syssla med det egentligen (Statens folkhälsoinstitut, 2012). När vi berättar om vad vi arbetar med tänds små hoppfulla ljus i ögonen på skolkuratorer, högstadielärare och tonårsföräldrar tills de förstår att det är spel om pengar vi sysslar med.

Överdrivet datorspelande oroar och skrämmer. De vi pratar med är inte oroade för egen del utan för sina barns (läs: söners) del. De är heller inte särskilt fundersamma kring spelens eventuellt våldsamma innehåll och våldets påverkan på barnens beteende. Det är snarare spelens pacificerande effekt som skrämmer. Vi får höra berättelser om barn och unga som hoppar av skolan, struntar i hygienen, blir deprimerade och tappar intresse för allt utanför spelets värld. Ofta kan de uppvisa tydliga tecken på abstinens och bli aggressiva när någon försöker begränsa deras spelande. Är de rent av beroende?

Foto: Bill Bradford
Foto: Bill Bradford

Tyvärr finns det en tendens att debatten om överdrivet datorspelande blir polariserad och onyanserad. Å ena sidan föräldrar och självutnämnda experter som hävdar att datorspel håller på att krossa en hel generation och å andra sidan spelare (och andra självutnämnda experter) och en spelbransch som ofta förnekar att någon nånsin har spelat för mycket. En anledning är att forskningen släpar efter: vi vet oerhört lite om problematiskt datorspelande. Diagnosen är dåligt definierad, det verkar inte finnas några riktigt bra skattningsskalor och empirin bakom är bristfällig. Det leder till ett antal frågor: Finns det? Hur vanligt är det? Hur stort problem är det? Är datorspelande ett problem i sig självt eller är det ett symptom på något annat?

Datorspelsberoende och forskningen

I den femte och senaste upplagan av den amerikanska diagnosmanualen DSM  som kom ut i maj i år finns datorspelsberoende med som ett tillstånd man behöver forska mer på, men inte som en egen diagnos (American Psychiatric Association, 2013). I allt väsentligt liknar diagnoskriterierna i DSM som ändå finns för tillståndet de kriterier som används vid spelberoende och andra beroenden – toleransökning, abstinens, negativa sociala konsekvenser och så vidare. Den främsta anledningen till att det inte fick bli en egen diagnos var det bristande vetenskapliga underlaget, trots att det har publicerats mer än 250 vetenskapliga artiklar om fenomenet (Petry, 2013).

I en forskningsöversikt av 58 vetenskapliga studier kom Kuss & Griffiths (2011) fram till att datorspelsberoende visst finns och att det finns ett kontinuum från ofarligt spelande till beroende men att man tills vidare ska vara försiktig med att använda begreppet beroende. Anledningen är främst att termen beroende främst förknippas med diverse substanser. I och med att spelberoende (alltså spel om pengar) flyttade in i beroendekapitlet i DSM-5 får man dock se reservationen som överspelad. Författarna beskriver också ett antal faktorer som verkar ha ett samband med datorspelsberoende, som att använda spelande för att hantera stress, rädslor och negativa känslor eller att ha en ADHD-diagnos.

Eftersom ungefär en miljard människor världen över spelar tv- eller datorspel är det rimligt att det kan finnas ett antal som mår dåligt av det. Men en indikation på att forskningsfältet är ungt är de spretiga prevalenssiffrorna, från 50 % av alla ungdomar i en koreansk studie (Hur, 2006) till 0,2 % i en tysk (Festl m.fl.., 2013). Det tyder på att begreppet är otydligt definierat och att mätinstrumenten för att mäta prevalensen sannolikt mäter delvis olika fenomen. Och skulle siffrorna på 0,2 % visa sig stämma är vi nere på väldigt få individer långt från den katastrofala epidemi som fenomenet ibland utmålas som.

Datorspel, tango och nässprej

En viktig invändning mot datorspelsberoende som diagnos är att det inte är datorspelande i sig det är fel på utan att det är ett uttryck för andra underliggande problem. Det är ett traditionellt sett att se på olika typer av psykiska åkommor, inklusive olika beroenden. Man utgår från att symptomen grundar sig i en olöst konflikt eller trauma vilket gör det meningslöst att behandla själva symptomen, oavsett hur symptomen ser ut.

Men sanningen är nog snarare att beroenden uppkommer på grund av en kombination av biologisk sårbarhet och individuella och kulturella faktorer. Det innebär att spelen i sig mycket väl skulle kunna vara beroendeframkallande och att det inte nödvändigtvis krävs någon särskild bakomliggande störning för att få problem med sitt datorspelande. En av författarna till den ovan nämnda forskningsöversikten, Mark Griffiths, har närmast gjort karriär på att beskriva hur olika aktiviteter kan utvecklas till beroenden, från att använda nässprej, via shopping till att dansa argentinsk tango. Hans huvudtes är att om en aktivitet är tillräckligt belönande kan den utvecklas till ett regelrätt beroende. Då spelar det ingen roll om det är World of Warcraft eller att äta morötter.

Referenser:

American Psychiatric Association. Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5)Arlington, VA: American Psychiatric Association; 2013.

Festl, R., Scharkow, M., & Quandt, T. (2012). Problematic computer game use among adolescents, younger and older adults. Addiction.

Hur, M. H. (2006). Demographic, habitual, and socioeconomic determinants of Internet addiction disorder: An empirical study of Korean teenagers. Cyberpsychology & behavior9(5), 514-525.

Kuss, D. J., & Griffiths, M. D. (2012). Internet gaming addiction: A systematic review of empirical research. International Journal of Mental Health and Addiction10(2), 278-296.

Petry, N. M., & O’Brien, C. P. (2013). Internet gaming disorder and the DSM‐5. Addiction.

Statens folkhälsoinstitut. (2012b). Årsrapport Stödlinjen 2011. (A 2012:04).  Hämtad från http://www.fhi.se/Publikationer/Alla-publikationer/Arsrapport-Stodlinjen-2011/.

Har poker med tur eller skicklighet att göra?

Poker framställs oftast som ett spel som är annorlunda än andra spel. Mer skicklighet, kyla och strategi. Mindre tur och vidskeplighet. Men hur ser forskningsläget egentligen ut?

För några år sedan slog Högsta domstolen fast att de flesta pokerspel främst baserades på skicklighet och inte på tur. Domen fick stor uppmärksamhet i spelvärlden och pokerutövarna kunde se sitt spelande som mer än ett tidsfördriv, i praktiken som ett yrke. Det innebar en för pokerspelarna välkommen statushöjning men också att eventuella spelvinster behövde deklareras, till skillnad från till exempel lottovinster som ju anses bero helt på slumpen.

I vårt arbete med personer med spelberoende är det dock uppenbart att många spelare underskattar slumpens betydelse. Det gäller för personer som spelar rena slumpspel som Vegas och kasinospel, men det gäller i kanske ännu högre grad personer som spelar oddsspel eller poker. För en del personer är det helt enkelt mer riskfyllt med spel där skicklighet skulle kunna ha en inverkan på utfallet. Personer som har hundratusentals kronor i spelrelaterade skulder verkar ändå vara övertygade om att de besitter en särskild talang eller har tillräckligt mycket kunskap för att det ska vara en bra idé att fortsätta spela. Det finns en del teorier om varför det är så, men det får vi återkomma till.

Det är svårt att veta exakt vad Högsta domstolens dom baseras på, men den forskning som finns ger en något annan bild. I den rättframt betitlade studien Is Poker a Game of Skill or a Game of Skill? från förra hösten kommer författarna fram till att det istället är vilka kort man tilldelas (tur) som har överlägset störst förklaringsvärde (Meyer, von Meduna, Brosowski & Hayer, 2012). Oavsett om det var ”skickliga spelare” eller ”genomsnittliga spelare” hade de lika mycket pengar när spelen avslutades. I den del av studien där spelarna fick ogynnsamma kort var det dock uppenbart att de skickliga spelarna var bättre på att minimera risker.

Samtidigt visade en studie från 2009 att poker verkar bli mer av ett skicklighetsspel när man har spelat ungefär 1000 rundor. Men eftersom de flesta som spelar poker har spelat färre rundor än så borde det ändå räknas som ett turspel i lagstiftningssammanhang (Fiedler & Rock, 2009). Vidare visade en studie av Berthet (2010) att i spelet mellan skickliga pokerspelare är tur betydligt viktigare för utgången än vad skicklighet är. Samtidigt är det viktigt att notera att samtliga studier ovan utgår från nätpoker och inte livepoker, vilket förstås kan ha stor inverkan på hur mycket olika psykologiska aspekter spelar in.

Pokerbranchen kommer av företagsekonomiska skäl fortsätta att framställa poker som rena skicklighetsspel. Uppenbarligen är det inte helt sanningsenligt. Men oavsett hur man väljer att tolka forskningsresultat finns det en gyllene regel –tappar man kontrollen över spelandet eller leder det till allvarliga negativa konsekvenser är det dags att sluta.

Inlägget är en något modifierad variant av ett inlägg jag tidigare skrev på Stödlinjens blogg

Referenser:

Berthet, V. (2010). Best hand wins: How poker is governed by chance.Chance23(3), 34-38.

Fiedler, I. C., & Rock, J. P. (2009). Quantifying skill in games-Theory and empirical evidence for poker. Gaming Law Review and Economics13(1), 50-57.

Meyer, G., von Meduna, M., Brosowski, T., & Hayer, T. (2012). Is poker a game of skill or chance? A quasi-experimental study. Journal of Gambling Studies, 1-16.

Anhöriga och spelberoende

Vi som står bakom den här sidan hoppas kunna dra igång två olika studier där fokus ligger på anhörigas roll när det gäller spelberoende*. Det finns en del praktiska skäl till det, men framför allt beror det på att vi a) i kliniska sammanhang har märkt att relationen till anhöriga har enormt stor betydelse för hur en behandling ska gå, b) för att det finns ganska lite forskning på anhörigas roll i behandling av spelberoende och c) för att det nästan helt saknas stöd för anhöriga till spelberoende i Sverige idag.

worry

När vi träffar, eller i mitt fall har träffat, spelberoende patienter är det några beskrivningar som ofta återkommer. För en del är det en oerhörd lättnad att berätta om skulder, skamkänslor och förklara varför man den senaste tiden har betett sig på ett sätt som har verkat märkligt eller misstänkt. Anhöriga kanske blir chockade men samtidigt tacksamma för uppriktigheten och kan kanske tänka sig att vara ett stöd i processen att bli spelfri. För andra är relationen till anhöriga snarare präglad av pågående konflikter där spelmissbruket är en källa till fortsatta gräl och grälen en källa till fortsatt spelmissbruk. Det blir hursomhelst uppenbart att relationen till anhöriga är något som kan ha stor påverkan på behandlingsutfallet, både i positiv och i negativ bemärkelse.

I många fall finns det också en slags eftersläpningseffekt. Den som spelar har kanske våndats och hållit på en hemlighet i flera månader och kan känna en stor lättnad att berätta. För anhöriga är det istället då det jobbiga arbetet med att förstå och bearbeta vad som har hänt inleds. Det är ganska naturligt att man blir osynkade — spelaren vill gå vidare och den anhörige vill förstå vad som egentligen har hänt.

Forskningen då? Nja, det finns en hel del forskning om situationen för anhöriga. Vi har nämnt det tidigare, men situationen är ofta rätt dålig. Sämre ekonomi (Downs & Woolrych, 2010), sämre psykiskt (t ex. Volberg et al., 2001) och fysiskt (Lorenz & Yaffee, 1988) mående och sämre relation till andra (t ex. Dickson-Swift, James & Kippen, 2005). Men forskningen på stöd till anhöriga eller hur man kan involvera anhöriga i behandling släpar efter. Två studier (Hodgins et al., 2007; Makarchuk, Hodgins & Peden, 2002) har undersökt om man kan få spelare att söka behandling genom att arbeta med deras anhöriga och en studie syftade endast till att förbättra måendet för anhöriga (Rychtarik, 2005). Sammantaget fick studierna ett något blandat resultat och fältet framstår fortfarande lite som en vit fläck på forskningskartan.

Den tredje anledningen har att göra med det bristande stödet som finns för anhöriga till spelberoende, vilket förstås reflekterar att vården och stödet för spelarna har enorma brister. Enligt Stödlinjen kan anhöriga  räkna med någon slags stöd i 19 av Sveriges 290 kommuner  och därtill finns det sju spelberoendeföreningar som ger stöd. Kom då ihåg att ungefär 260 000 personer i Sverige bor med någon som har allvarliga spelproblem.

*Eller spelmissbruk, spelmani, spelproblem, ludomani eller något annat begrepp som beskriver oförmågan att kontrollera sitt spelande. Vi får lov att återkomma till frågan om vad det här egentligen ska kallas.

Referenser:

Dickson-Swift, V. A, James, E. L., & Kippen, S. (2005). The experience of living with a problem gambler: Spouses and partners speak out. Journal of Gambling Issues, 13(13), 1-22. doi: 10.4309/jgi.2005.13.6.

Downs, C., & Woolrych, R. (2010). Gambling and debt: The hidden impacts on family and work life. Community, Work & Family13(3), 311-328.

Hodgins, D. C., Toneatto, T., Makarchuk, K., Skinner, W., & Vincent, S. (2007). Minimal treatment approaches for concerned significant others of problem gamblers: A randomized controlled trial. Journal of Gambling Studies,23(2), 215-230.

Lorenz, V. C., & Yaffee, R. A. (1988). Pathological gambling: Psychosomatic, emotional and marital difficulties as reported by the spouse. Journal of Gambling Behavior4(1), 13-26.

Makarchuk, K., Hodgins, D. C., & Peden, N. (2002). Development of a brief intervention for concerned significant others of problem gamblers. Addictive Disorders & Their Treatment1(4), 126-134.

Rychtarik, R. G., & McGillicuddy, N. B. (2006). Preliminary evaluation of a coping skills training program for those with a pathological-gambling partner.Journal of Gambling Studies22(2), 165-178.

Volberg, R. A., Abbott, M. W., Ronnberg, S., & Munck, I. M. (2001). Prevalence and risks of pathological gambling in Sweden. Acta Psychiatr Scand, 104(4), 250-256.

Är 18% anhöriga till en spelberoende?

En rykande färsk studie om anhöriga till personer med spelproblem kommer (bland annat) fram till att 18,2 procent av Sveriges befolkning är anhöriga till personer med spelproblem (Svensson, Romild & Sheperdson, 2013). Anhöriga till personer med spelproblem mår generellt sett sämre, dricker mer, har sämre ekonomi och har fler gräl med närstående än personer som inte är anhöriga till personer med spelproblem. Sammanfattningsvis är det en rätt mörk bild av hur det är att vara anhörig till en person med spelproblem. Studien är ett välkommet tillskott till det ganska outforskade fältet om anhörigas situation.

5923809829_6b6efeb815_b

Det mesta av datan kommer från Swelogs-studien, en epidemiologisk studie av jätteformat som Statens folkhälsoinstitutet genomför. Studien har därför några begränsningar som gör det svårare att dra slutsatser. Till exempel går det inte att veta vad som är hönan och ägget: spelproblemen eller de psykosociala problemen? Men en rimlig höftning är att åtminstone en del av problemen uppstår på grund av spelandet.

En annan begränsning är att forskarna inte har haft tillgång till information om vilken slags relation man har haft med spelaren. Vän, syskon, make? Det kan vara allt från daglig och intimt umgänge till en rätt avlägsen kontakt. Det avspeglar sig också i de ganska höga prevalenssiffrorna, vilket forskarna själva påpekar. I en liknande norsk studie var det exempelvis bara 2 procent av befolkningen som ansågs vara anhöriga till personer med spelproblem (Wenzel, Øren & Bakken, 2008). Sannolikt förklaras det inte enbart av de lägre prevalenssiffrorna för spelproblem i Norge utan även av andra kriterier för vem som ska räknas som anhörig. Lobsinger och Beckett (1996) uppskattade att mellan 8 och 10 individer var direkt påverkade av en person med spelproblem. Om cirka två procent av befolkningen har spelproblem skulle det innebära att upp till 1,7 miljoner personer i Sverige skulle vara anhöriga till personer som har eller har haft spelproblem, alltså ungefär som den svenska studien antyder.

Slutar man vara anhörig?

Det kanske mest uppseendeväckande i studien rör sig vid sidan av hypotestestningarna och de statistiska analyserna. Studien består av två mätningar och av de som anser sig vara eller ha varit anhöriga till en person med spelproblem är det nästan hälften som inte längre anser det vid den andra mätpunkten, ett år efter den första. Men om man en gång har svarat att man har en anhörig som är eller har haft spelproblem borde det väl gälla livet ut?

Nja, det finns förstås en del möjliga förklaringar. Om man till exempel säger upp kontakten med sin spelberoende faster, har man då en anhörig med spelproblem? Det är förstås en definitionsfråga. Men fenomenet känns igen från en del andra studier om spelproblem. Spelare ändrar sig också ofta om huruvida de någonsin har haft ett spelproblem. Vi verkar helt enkelt glömma en del svårigheter, eller åtminstone förändra bilden av dem i efterhand. Det är nog tur det.

Referenser:

Lobsinger, C., & Beckett, L. (1996). Odds on the break even: a practical approach to gambling awareness. Canberra: Relationships Australia.

Svensson, J., Romild, U., & Shepherdson, E. (2013). The concerned significant others of people with gambling problems in a national representative sample in Sweden–a 1 year follow-up study. BMC Public Health13(1), 1087.

Wenzel, H. G., Øren, A., & Bakken, I. J. (2008). Gambling problems in the family–A stratified probability sample study of prevalence and reported consequences. BMC Public Health8(1), 412.