Månadsarkiv: mars 2015

Är 13 % av danskarna spelberoende?

I torsdagens riksdagsdebatt om spelregleringarna (se den på egen risk, det är inte vansinnigt underhållande) handlade en stor del av debatten om Sverigedemokraternas vurm för spelmonopolet mot övriga partiers förkärlek för ett licenssystem av dansk modell, i den mån de övriga partierna bemödade sig att debattera.

Sverigedemokraternas Aron Emilsson hävdade att 13% av danskarna numera är spelmissbrukare, medan hans kollega Sara-Lena Bjälkö hävdade att andelen danskar med spelmissbruk har ökat med 13%. Om 13 % av danskarna har spelproblem skulle det vara något av en sensation. I en annan studie från 2006 har det nämligen rört sig om 0,5 % av danskarna, vilket tillsammans med holländarna är lägst i världen (Bonke & Borregaard, 2006). I jämförelse är den högsta uppmätta andelen personer med spelproblem 7,6 % i en gammal mätning i HongKong och 6,0% i en mätning i Macau (och där bor de i princip inuti ett stort kasino) (Williams, Volberg & Stevens, 2012).

Möjligen har SD hämtat en del information från en undersökning som organisationen Center for Ludomani släppte i höstas (här kan du ladda ner den). I rapporten hävdas bland annat att andelen danskar med spelberoende har fördubblats sedan förra gången någon mätte det och att var trettonde dansk är spelmissbrukare. Problemet för SD är att de antingen bara hittar på siffror som inte finns i rapporten eller att de har läst fel. Problemet för Center for Ludomani är att de har producerat en rapport som inte håller.

Bild: Nicolas Raymond
Bild: Nicolas Raymond

1%, 7,5% eller 13% spelmissbrukare?

Rapporten anger att andelen spelberoende i Danmark är 1%. Därtill kommer personer med spelproblem, vilket är ytterligare 1,89% och de som är i riskzonen som är 4,57%. Totalt blir det 7,5% av danskarna, eller var trettonde dansk. Jag misstänker att det är härifrån den förvirrande SD-informationen kommer ifrån.

Men det finns väldigt många osäkerhetsfaktorer inbyggda i statistiken. För det första är det bara 11 personer sammanlagt som uppfyller kriterierna för spelberoende. Det är visserligen 11 för många, men det är för få för att man ska dra några långtgående slutsatser. Det hade lika gärna kunnat slumpa sig så att 15 eller 4 eller 8 hade fyllt i att de var spelberoende. En anledning är att det bara är runt 1000 personer som har deltagit i studien, vilket kan jämföras med 8000 personer i den tidigare danska studien och 13 000 personer i den svenska befolkningsstudien Swelogs.

För det andra, och det är det allvarligaste, använder de sig av helt påhittade mått för att mäta spelberoende. De har tagit det etablerade måttet NODS och sedan använt 10 av 17 frågor och sedan bytt ut svarsalternativen. Resultatet är att de har en studie som inte går att jämföra med andra studier och ett mått på spelproblem som, så vitt vi vet, är helt oanvändbart i forskning. Det är faktiskt ett mysterium varför de gör på det sättet.

En illustration av varför det är ett problem kommer från den förra danska studien om spelberoende. Där användes två olika mått: NODS och SOGS-R. SOGS visade att 0,2% av danskarna var spelberoende, ytterligare 0,8% hade spelproblem och 5,9% var i riskzonen medan samma siffror för NODS var 0,1% med spelberoende, 0,3% med spelproblem och 1,9% i riskzonen. Med andra ord gick det inte ens att få samma resultat ens när man använde två etablerade mått och frågade samma personer i samma studie. Ska man då jämföra mellan två olika studier behöver man alltså vara väldigt noggrann och välja samma mått som tidigare har använts istället för att hitta på egna mått.

För det tredje är det väldigt vanskligt att kalla personer i riskzonen för spelmissbrukare. Fundera till exempel över den första frågan i NODS:

Har du senaste året haft perioder som varat två veckor eller mer, då du ägnat mycket tid åt att tänka på ditt spelande eller planerat framtida spelande?

Om du svarar ja på den frågan räknas du enligt NODS till gruppen med riskabla spelvanor. Det krävs alltså inte ens något lidande för att man ska hamna i den gruppen, vilket väl ändå borde vara ett minimum för att man ska få en diagnos?

Avslutningsvis tror jag mycket väl att spelproblemen kan ha ökat i Danmark sedan 2005. Om Center for Ludomanis undersökning trots allt skulle visa sig stämma skulle andelen ”spelmissbrukare” ha ökat till att ligga på samma nivå som i – Sverige. Det är också fullt möjligt att spelproblemen har ökat i takt med licenssystemets införande, men det kan tyvärr inte den här undersökningen säga något om.

Referenser

Bonke, J., & Borregaard, K. (2006). The Prevalence and Heterogeneity of At-risk and Pathological Gamblers: The Danish Case. Socialforskningsinstituttet.

Williams, R. J., Volberg, R. A., & Stevens, R. M. (2012). The population prevalence of problem gambling: Methodological influences, standardized rates, jurisdictional differences, and worldwide trends. Ontario Problem Gambling Research Centre.

Proffsspelare med spelberoende

”Jag har en gammal gymnasiekompis som hoppade av för att bli pokerproffs. Nu bor han i Los Angeles, är miljonär och lever på pokern”. Upprepade gånger har jag fått höra historier om människors bekanta eller släktingar som har försörjt sig på spel, oftast poker. Ibland är historierna säkert sanna, ofta är de sannolikt överdrivna och förvrängda. Jag har träffat åtskilliga patienter som själva har ansett sig försörja sig på spel, trots att de sammanlagt har gått hundratusentals kronor back.

En ny australiensisk studie (Hing, Russell, Gainsbury & Blaszczynski, 2015) pekar på att personer som anser sig vara professionella eller semi-professionella spelare i betydligt högre grad har spelproblem än vanliga amatör-spelare. Drygt 26 % av de professionella och semi-professionella spelarna uppfyllde kriterierna för spelberoende, mot 12,9 % bland amatörspelarna av en total population på 4594 spelare. Dessutom hade de värre problem än vad ”vanliga” spelberoende hade. Spelandet hade lett till värre sociala konsekvenser och större ekonomiska förluster än vad det hade för amatörspelarna. De hade oftare spelat bort alla sina pengar, de hade oftare skulder, de hade oftare hamnat i klammeri med rättvisan på grund av sitt spelande, de hade oftare skiljt sig eller separerat, hade fler gräl med anhöriga och så vidare.

Det kan tyckas märkligt att personer som uppenbarligen inte upplever särskilt stor framgång av sitt spelande ändå anser sig vara proffs. För många innebär säkert proffs-identiteten ett skydd mot en del av det stigma som spelberoende innebär, vilket författarna spekulerar i. Det är lättare att hävda att man bara har en tillfällig dipp om man samtidigt hävdar att spelandet är ett yrke som vilket som helst. En annan förklaring är att spelare i allmänhet, och problemspelare i synnerhet, har dålig koll på hur mycket pengar de faktiskt spelar för, vilket jag har nämnt i en tidigare bloggpost.

Det finns ett slags rebellisk macho-ideal med att försörja sig på spel (bild-googla ”poker professional” om du inte vet vad jag menar), vilket sannolikt lockar många (män) att söka lyckan på spelsajter och kasinon runt om i världen. Den deppiga bilden av ”proffslivet” som kantat av ensamhet, fattigdom och kaos som forskarna i den australiensiska redogör för är en tråkig motbild, men kanske är den minst lika sann.

Referenser

Hing, N., Russell, A. M., Gainsbury, S. M., & Blaszczynski, A. (2015). A Case of Mistaken Identity? A Comparison of Professional and Amateur Problem Gamblers. Journal of Gambling Studies, 1-13.