Månadsarkiv: december 2015

Finns det säkra spelandet?

När blir egentligen spelandet ett problem? Det finns otaliga skattningsskalor som försöker kvantifiera antalet negativa konsekvenser av spel och därigenom ange olika brytpunkter för om man är spelberoende, problemspelare, riskspelare och så vidare. Men inom alkoholforskningen, till exempel, finns det i viss mån riktlinjer för vad som kan betraktas som ett ”säkert” drickande utifrån vad vi vet om alkoholens skadeverkningar. Då tittar man inte på konsekvenserna av drickandet utan hur mycket vi kan dricka innan det anses vara ett problem.

Ett försök till gränser för säkert spelande

Så vitt jag vet finns inte den typen av riktlinjer i spelvärlden, i alla fall inte i Sverige. För några år sedan skrev en kandensisk forskargrupp om möjliga riktlinjer för vad som kan anses vara ett säkert spelande (Currie et al., 2006) . Tanken var att identifiera någon slags tröskel under vilken det skulle vara i princip säkert att spela. Enligt forskarnas beräkningar skulle det vara säkert att spela om man spelade för högst  1 % av sin bruttoinkomst. De angav även så länge man spenderade mindre än 500-1000 kanadensiska dollar (cirka 3000-6000 kronor) var det lugnt.

Ett annat riktmärke var att så länge man spelade högst två till tre gånger per månad kunde det anses vara ett säkert spelande. Resultaten var framräknade genom att studera befolkningsstudier där man bland annat frågar människor om spelvanor, men också om eventuella negativa konsekvenser av spel. Med andra ord kom de inte fram till riktlinjerna genom att studera spelare medan de spelar utan genom att studera statistiska samband på befolkningsnivå. Författarna hävdade förstås inte att det nödvändigtvis var farligt att överskrida tröskeln, bara att det inte längre var säkert. I en senare artikel från samma forskargrupp intervjuades behandlingspersonal och forskare om vad de tyckte om de föreslagna riktlinjerna (Currie et al., 2008). I allmänhet fick de ett ganska gott mottagande, men många oroade sig även för att de skulle skapa en falsk känsla av trygghet bland spelarna.

Är spel som cigaretter?

En nyligen publicerad artikel av Markham et al. (2015) pekar dock på att spelande istället liknar rökning: det finns inga säkra gränser, oavsett spelform. Varje förlorad krona innebär en ökad risk för spelproblem, precis som varje rökt cigarett innebär en ökad risk för till exempel lungcancer. De har också använt befolkningsstudier för att nå sina slutsatser, men de har använt flera olika studier för att nå sina resultat. Läs gärna deras populärvetenskapliga sammanfattning här.

En intressant aspekt är att de även har använt Curries data och upptäckt att deras riktlinjer delvis beror på ett missförstånd. Curries grafer har nämligen inte lika stora skalsteg, vilket gör att det ser ut som att det finns en tröskel under vilken det är säkert att spela. Men Markham visar att det är en synvilla som försvinner när skalstegen är lika stora; det är helt enkelt aldrig ”säkert” att förlora pengar på spel, även om det blir värre ju mer man förlorar.

image-20151124-4062-19785o4
Grafen till vänster visar Curries framställning av data, medan grafen till höger visar Markhams framställning av samma data.

Det finns en viktig invändning mot båda studierna: det här är studier som studerar samband på befolkningsnivå. Egentligen skulle vi behöva data från spelbolagen för att göra mer exakta analyser över relationen mellan pengar förlorade på spel och spelproblem. Eller som Henrik Hallberg, forskningschef på Playscan som tillhandahåller spelansvarsverktyg med god insikt i spelardata, twittrade med anledning av artikeln:

Men OM slutsatserna från Markhams artikel stämmer ställer det två väldigt intressanta frågor:

  1. Ska framtida folkhälsorekomendationer för spel handla om att till varje pris spela så lite som möjligt? Är det bara en illusion att prata om sunt spelande, att spela lagom och så vidare? Är det lika absurt som att säga att man kan röka lagom?
  2. Kan vi i behandlingssituationer fortsätta lämna det öppet för patienter att vilja spela kontrollerat istället för att sluta spela helt?

Jag har inga färdiga svar på det här, men jag tror att vi behöver ta frågorna på allvar.

Referenser

Currie, S. R., Hodgins, D. C., Wang, J., El‐Guebaly, N., Wynne, H., & Chen, S. (2006). Risk of harm among gamblers in the general population as a function of level of participation in gambling activities. Addiction, 101(4), 570-580.

Currie, S. R., Hodgins, D. C., Wang, J., El-Guebaly, N., & Wynne, H. (2008). In pursuit of empirically based responsible gambling limits. International Gambling Studies, 8(2), 207-227.

Markham, F., Young, M., & Doran, B. (2015). The relationship between player losses and gambling‐related harm: evidence from nationally representative cross‐sectional surveys in four countries. Addiction.