Månadsarkiv: april 2016

Svårt att hitta stöd för preventiva insatser

Folkhälsomyndigheten släppte nyligen (nåja, en månad sedan drygt) en rapport där de går igenom forskningsstödet för olika preventiva insatser mot spelberoende. Resultatet är att det vetenskapliga stödet för förebyggande insatser mot spelproblem är svagt.

Rapporten går igenom 38 studier från hela världen (dock ej Sverige) som uppfyller rapportens krav på metodologi och studiedesign. 24 studier rör spelens utformning gällande till exempel hastighet eller varningsmeddelanden, 6 rör själv spelmiljön, 4 tillgänglighet och 4 informationsinsatser. Däremot rör ingen högaktuella ämnen som reklam eller spelreglering.

Sammanfattningsvis är det bara informationsinsatser i skolor som bedöms ha ett tillräckligt forskningsstöd för att kunna sägas minska spelandet. Däremot är det högst oklart om det har någon effekt på spelproblem. Andra insatser har stark effekt på spelande eller spelproblem i enskilda studier, men har fortfarande för svagt forskningsstöd totalt sett för att kunna vara säkra preventiva insatser. Ett exempel är när Norge 2007 starkt begränsade antalet spelautomater vilket tydligt minskade spelandet och spelproblemet, men när en liknande, något mindre omfattande reform genomfördes 2005 i South Australia uteblev effekterna. Varningsmeddelanden är den förebyggande insats som undersökts av flest studier, sju stycken, men inte heller då kan man se några tydliga effekter på spelande.

En stor del av studierna har korta uppföljningstider, är främst utförda i laboratoriemiljö och involverar deltagare, ofta studenter, som inte kan sägas representera ”vanliga” spelare. Studierna har i allmänhet inte undersökt påverkan på spelproblem, utan bara på hur mycket man spelar. Det är bitvis frustrerande läsning; kanske hade det varit bättre att satsa på ett fåtal välgjorda studier med rejäla resurser istället för många mindre studier, som inte säger något ens om man slår ihop dem med varandra.

Samtidigt är det rimligtvis oerhört svårt att påvisa förändringar i andelen i en population med spelproblem tack vare en preventiv insats. Insatserna vänder sig oftast till alla som spelar, varav en ganska liten minoritet har spelproblem. Det skulle sannolikt behövas mycket omfattande insatser och mycket omfattande förändringar i spelmönster för att några effekter ska synas på befolkningsnivå. Det betyder inte att preventiva insatser är meningslösa, men att, som det så ofta heter, behövs mer forskning.

MI bättre än grupp-KBT för personer med alkohol- och spelproblem

Motiverande samtal (MI) är bättre än kognitiv beteendeterapi i grupp för personer som både har spelproblem och alkoholproblem (Josephson, Carlbring, Forsberg & Rosendahl, 2016). Samtidigt är grupp-KBT bättre för de som ”bara” har spelproblem. Det är slutsatserna i en ny svensk studie som nyligen publicerades i tidskriften PeerJ.

Forskarna har undersökt behandlingsresultaten från 53 personer med spelproblem som lottades till en av två behandlingsformer: fyra gånger á 50 minuter MI individuellt eller 8 gånger á 3 timmar KBT i grupp. Huvudresultaten från studien publicerades redan för några år sedan (Carlbring, Jonsson, Josephson & Forsberg, 2010) och visade på att det inte var några skillnader överlag i effektivitet mellan behandlingarna, men den här studien går alltså igenom resultaten i detalj.

Resultaten skulle kunna betyda att olika interventioner passar olika patienter beroende på hur det ser ut med eventuell samsjuklighet. Det är också en bärande tes i till exempel pathways models, som identifierar tre olika vägar in i spelberoende, vilket kräver olika behandlingar.

Samtidigt är interventionerna inte helt jämförbara: den ena ges individuellt fyra gånger medan den andra ges i grupp åtta gånger. Det innebär att både kontexten och längden på behandlingarna skiljer sig åt, förutom själva innehållet i behandlingen. Men det kan ändå ge en fingervisning om att olika sorters problem kan behöva olika lösningar, även när spelandet är den gemensamma nämnaren.

Mer läsning:

Per Carlbring har även skrivit om studien på sin hemsida.

Referenser:

Josephson, H., Carlbring, P., Forsberg, L., & Rosendahl, I. (2016). People with gambling disorder and risky alcohol habits benefit more from motivational interviewing than from cognitive behavioral group therapy. PeerJ, 4, e1899.

Carlbring, P., Jonsson, J., Josephson, H., & Forsberg, L. (2010). Motivational interviewing versus cognitive behavioral group therapy in the treatment of problem and pathological gambling: A randomized controlled trial. Cognitive Behaviour Therapy, 39(2), 92-103.