Dag 2 inleddes av Jenny Cisneros Örnberg från Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning vid Stockholms universitet. De europeiska länderna följer trender i grannarnas spelreglering mycket noga och Jennys genomgång av den statliga spelutredningen var mycket välkommen. Jag blev påmind om att eventuella lagförslaget kanske inte håller för EU-kommissionen pga det föreslagna skatteundantaget för smålotterierna. Dock fick jag även höra att inget land hittills väntat på något klartecken från EU, utan snarare kört sitt race och hoppats på att komma undan med det. Uppenbarligen funkar principen ”det är lättare att be om förlåtelse än om tillåtelse” även på nationsnivå, kul!

Speljuristen från Nederländerna Alan Littler och Johanna Järvinen-Tassopoulos från Institutet för hälsa och välfärd i Finland har i sin presentation ställt de två länderna mot varandra. Finland – EU:s ”last fortress”” har beskrivits agera enligt den så kallade ”alibimodellen” där hasardspel påstås ha blivit lagligt för att undvika dess annars rättslösa offer (”made legal to avoid illegal victims”), utbudet är begränsat och intäkterna går till goda ändamål. Det mycket liberala Nederländerna sägs i sin tur tillämpa ”riskmodellen” där spel om pengar ses som en legitim underhållning som dessutom bidrar stort till statskassan och där reglering är begränsad till att minimera beroende och kriminalitet.

Sociologen Virve Marionneau från Helsingfors universitet har i sitt arbete kommit fram till att det inte verkar finnas någon preferens för licenssystem hos EU (och inte heller någon avsmak mot monopolreglering). Men nationerna verkar hittills ha misslyckats med att motivera det statliga monopolet med ambitionen att skydda konsumenterna samtidigt som de statliga aktörerna utsätter dessa konsumenter för aggressiv marknadsföring. Man får nämligen inte motivera monopolet med att man vill vara den enda som tar pengar som ens medborgare spelar bort, det håller inte enligt EU-lagstiftningen.

Professor Kate Bedfort från University of Kent har fokuserat på bingospel i sin senaste forskning. Enligt henne, har det pratats om att bingo var på väg att försvinna i Storbritannien sedan 1970-talet. Bingospel lever men förväntningen om dess bortgång har lett till att man inte fokuserade nog mycket på att reglera fenomenet. Även om bingo är i Storbritannien för att stanna, beror bingohallar i mångt och mycket på sina stamkunder som är väl medvetna om det och tar sig friheten att inte följa hallarnas uppföranderegler. Det vittnas även om kriminell aktivitet inklusive sexuella trakasserier som något inte helt ovanligt på bingohallar men också omöjligt att ta tag i då dessa kunder är grunden för hallarnas existens. Bingo alltså, när vi trodde att onlinegambling var vårt största problem!

Jani Selin från Institutet för hälsa och välfärd har delat med sig av sin analys om att spellagstiftningen aldrig drivits av preventionsperspektivet. Han menar att Finland lyckats behålla det statliga monopolet genom att alltid göra det minsta möjliga för att kunna motivera ensamrätten med hjälp av skyddsperspektivet.

Vi har fått höra om spelreglering i Norge, som tillämpar det statliga monopolet med arbete mot generellt minskad spelkonsumtion – det totala månatliga insättningsgränsen på Norsk Tipping ligger nu på 20 000 NOK. Det var intressant att höra att även Norge sneglade på ett licenssystem för inte så länge sedan, men kom fram till att det inte skulle vara möjligt att upprätthålla samma nivå att konsumentskydd.

Danmark har skrutit med 90-95% kanalisering vilket gör deras licenssystem till en möjlig förebild. Fun fact: enligt Jakob Simonsen är det Skatteministeriet som ansvarar för spelfrågor eftersom ingen annan räckte upp handen.

Personligen tyckte jag att jag fick en del take-home messages under konferensen. Det som nu etsat sig fast i mitt huvud är det problematiska med begreppet ”goda ändamål”, may it rest in peace. Det finns starka grunder att ifrågasätta huruvida det är legitimt att tjäna pengar på att förmedla spel när pengarna går till så kallade goda ändamål, det är väl iofs inget nytt, men man blir triggad att tänka på det igen under konferensen. Det är också kontroversiellt att göra riktigt goda ändamål beroende av gambling och det faktum att spelpengar möjligen gagnar de välställda i samhället var en viktig tankeställare för mig.

(Bilden är tagen av mig under Virve Marionneaus presentation och används i inlägget med hennes tillstånd.)

Den första gamblingpolicykonferensen hålls nu i Helsingfors och den första dagen har varit fantastiskt givande (kan bara prata för mig själv men har en känsla att andra också är nöjda). Som psykolog är man skolad att tänka på individnivå och det är riktigt lyxigt att bli guidad igenom det breda samhällsperspektivet av dem som kan ämnet.

Gerda Reith från University of Glasgow inledde dagen med att berätta om gamblingindustrins senaste utvecklingsstrategier, såsom närvaron i mobiltelefonen, att engagera och leda kunden snarare än bara skapa innehåll i en app samt att infiltrera sociala nätverk för att skapa en form av ”organic” marketing. Det senaste kan spela en viktig roll i normalisering av gambling. Enligt Gerda verkar lagstiftarna varken hänga med eller förstå allvaret i situationen, och detta budskap låter bekant sedan tidigare.

Matilda Hellman från Helsingfors universitet har pratat om spelreklam. Till exempel är det vanligt att reklamen handlar om en eller flera människors dröm, det ska uppfattas som något fint, äkta och rent – själva spelaktiviteten berörs alltså inte i reklamen. Två relativt nya utmaningar nämns: spelreklamens ”allnärvaro” samt att olika branscher tenderar att smälta samman, som det kan vara fallet med idrott och betting.

Antropologen Rebecca Cassidy från University of London har grottat in sig frågan om industrifinansierad forskning. Hon nämner så kallad tandlös forskning som må vara välgjord men som aldrig handlar om något som ens potentiellt kan skada ”givaren”, bidragsberoende samt hur unga forskare kan utnyttjas. Tillsammans med andra har Rebecca genomfört intervjuer med många olika intressenter och rapporten Fair Game: Producing Gambling Research står nu på min att läsa lista (gratis att ladda ner! Finns även en launch film under länken, missa inte!).

En grupp forskare från Helsingfors universitet har ifrågasatt många ”sanningar” om spelindustrins positiva sidor. Skapande av arbetstillfällen kan undermineras av det faktum att jobben är osäkra och skapar arbetsrelaterad stress. Arbetet kanske sker på obekväma tider och samhället kan behöva gå in med barnomsorg som är öppen dygnet runt vilket är kostsamt. Pengar som gamblingindustrin tjänar – typiskt på att socialt och ekonomiskt utsatta människor spelar – går till ändamål som mest gagnar medelklassen, t ex kultursektorn. Det händer även att när en verksamhet får ”spelpengar” balanseras det ut av att någon annan finansiering upphör – det blir alltså ingen extratillförsel av medel, men det skapas spelindustriberoende.

Jag väntar även med spänning på boken ”Gambling, Science and Public Policy” som väntas komma ut 2018. Författarna har gjort ett otroligt jobb med att granska och sammanfatta det som finns skrivet och beforskat om spelpolicy samt speldeltagande och spelproblem. Boken lär bjuda på en mängd nyanserade resonemang och ett budskap från författarna är tydligt – forskning som går ut på att man kontinuerligt monitorerar samhällsprocesser (det fantastiska ordet ”surveillance”) är ett måste.

Ambitionen är att fortsättning följer.

P.S. Jag är alltså i Finland nu och skriver detta inlägg, och varannan låt på Youtube inleds med reklam från Finlands statliga speloperatör Veikkaus.

Foto: Dion Hinchcliffe