Häromdagen kom nya alarmerande siffror från Folkhälsomyndigheten: ”Antalet spelmissbrukare har nästan fördubblats på 10 år”. Det är onekligen oroande läsning, som skulle innebära mycket lidande för ett antal tusen spelare och deras anhöriga. Det skulle också kunna ses som ett misslyckande för det spelpreventiva arbetet och eventuellt även för den nyligen omreglerade spelmarknaden. Men det finns anledning att vara försiktig när man tolkar siffrorna.

Små grupper, stora procentuella förändringar

När Folkhälsomyndigheten uppger att 45 000 människor (0,6 procent) är spelberoende idag jämfört med 24 000 (0,3 procent) för tio år sedan innebär det förstås inte att de har intervjuat 45 000 personer som är spelberoende. Det innebär att de, antar jag, har intervjuat drygt 5000 personer varav 30 har svarat på ett sätt att de kan antas vara spelberoende. När man sedan översätter det till befolkningsnivå blir det alltså 45 000 personer. Men det är förstås så att det är ganska slumpmässigt om det är 25 personer eller 30 personer som svarar på ett sånt sätt och varje svar får därför väldigt stor påverkan på en eventuell ökning i andelen spelberoende. Oftast brukar man på ett eller annat sätt ange hur säker en sån här uppskattning är, till exempel genom konfidensintervall, men det görs inte här märkligt nog.

En uppföljning, inte en prevalensstudie

En viktig detalj i den här studien är att det till största del handlar om en uppföljningsstudie, inte en vanlig prevalensstudie. Urvalet består av de personer som 2015 svarade på samma frågor plus ett antal deltagare nytillkomna i åldersgruppen 16-18 år. När man gör en prevalensstudie försöker man få tag i ett så representativt urval som möjligt, men så fort man får bortfall försvinner en del av den representativiteten. I 2015 års studie fick man tag i mindre än hälften och i årets undersökning fick man tag i 38 procent av de återstående deltagarna. Med största sannolikhet är det alltså inte en särskilt representativ grupp som är kvar. Dessutom har de alltså redan svarat på en rad lång frågor om sitt spelande, vilket kan ses som en kortare intervention och därmed kan påverka hur spelandet ser ut i den här gruppen. Uppföljningsstudier är visserligen viktiga för att se hur folks spelande utvecklas över tid, men det är tveksamt om man egentligen kan använda det för att visa hur många i befolkningen som helhet som har spelproblem.

Andelen med spelproblem minskar

Eftersom det rör sig om så få personer som uppfyller kriterierna för spelberoende* brukar man istället prata om hela gruppen som har någorlunda allvarliga problem med spel om pengar, de med spelproblem. Från att ha varit 2,2 procent för tio år sedan är den siffran idag 1,3 procent. Även de som har en risk för spelproblem har minskat från 5,4 procent till 2,9 procent. Sammantaget är bilden alltså att det är en ganska rejäl minskning av andelen i befolkningen som har någon slags problem av spel, från 7,6 procent till 4,2 procent, men det verkar inte medierna (eller Folkhälsomyndigheten för den delen) vara lika pigga på att belysa.

Allt sämre svarsfrekvens

Som sagt är ett problem med årets undersökning att så få har svarat. Det här är en allmän trend tyvärr: allt färre är villiga att svara på frågor från forskare. I undersökningen 2008 svarade 54 procent av de tillfrågade, 2015 var den siffran nere på 46 procent och i år så lågt som 38 procent. Då blir det allt svårare att dra säkra slutsatser om hur spelandet faktiskt ser ut. Tidigare har man haft en tumregel att undersökningar måste ha åtminstone 70 procents svarsfrekvens för att vara tillförlitliga, men det är svårt för någon alls att uppnå det numera. Istället försöker man hantera det statistiskt på olika sätt, men hur Folkhälsomyndigheten har gjort den här gången framgår inte. I gruppen 19-24 år är svarsfrekvensen som lägst medan den är som högst i gruppen 65 år och äldre. Även det får stor betydelse, inte minst eftersom den förstnämnda gruppen vid tidigare mätningar har varit den grupp med störst andel individer med spelproblem. Det innebär att det skulle kunna finnas ett betydande mörkertal som den här typen av undersökningar inte förmår identifiera.

Ligger rätt i tiden

Spelproblem har aldrig fått så mycket uppmärksamhet i media som nu. Det är bra tycker jag. Uppmärksamheten som ges till de oerhört negativa sidorna av spelproblem fungerar förmodligen ganska bra som prevention för många. När spelberoende är på tapeten får den här typen av undersökningar ganska stor uppmärksamhet, när det tidigare mest har möts med en axelryckning. Men tyvärr är risken att det små eller osäkra förändringar framstår som mer betydelsefulla eller säkra än vad de faktiskt är.

—–

Här finns en sammanfattning av Folkhälsomyndighetens resultat. Och här finns en beskrivning av undersökningen.

—–

*Jag vill inte gå in på en lång harang om definitioner här, men ska man vara strikt mäter inte Folkhälsomyndigheten spelberoende (eller hasardsspelssyndrom som det också kallas) eftersom de förstås inte ställer en diagnos, men man kan med relativt stor säkerhet utgå från att de här individerna ändå uppfyller de kriterierna. Vidare använder Folkhälsomyndigheten en egen terminologi, mer om den kan du läsa här.