Synnerligen gediget och hoppfullt, men med ett flertal lösa trådar. Så skulle man kunna sammanfatta spelutredningen som idag överlämnades till civilminister Ardalan Shekarabi. Detta är det första i en rad inlägg här på Spelforskning.se om denna svenska milstolpe. Utredningen är nämligen ordentligt omfattande – hela 1340 sidor. Det är också viktigt att notera att dokumentet inte är ett facit på hur det faktiskt kommer att bli den 1 januari 2019. Förutom att politikerna ska hålla sams återstår det nämligen fortfarande fyra steg i lagstiftningskedjan (inklusive remissförfarande).

Som du kan se av videon lyckades utredaren Håkan Hallstedt under 37 minuter göra en tydlig redogörelse för de stora dragen i utredningen.

De ekonomiska och juridiska aspekterna lämnar jag därhän och fokuserar istället helt på de presenterade spelansvarsåtgärderna. I korthet föreslår utredningen att det ska vara obligatoriskt med registrering av spelare, det ska finnas ett nationellt självavstängningsregister, insättningsgränser är även det ett krav (dock blir tidsgränser frivilliga). Slutligen ska spelbolagen ha en stark omsorgsplikt samtidigt som man väger in spelarens integritet.

Huruvida denna omsorgsplikt kommer att vara framgångsrik när det gäller att motverka spelproblem går det tyvärr inte att uttala sig om. Utredningen har nämligen helt skjutit den frågan till spelföretagen själva. På sidan 606 står det: ”Ett spelföretag har en långgående skyldighet att iaktta försiktighet för att skydda spelarna mot överdrivet spelande och hjälpa spelare att minska sitt spelande när det finns anledning till det (omsorgsplikt). Ett spelföretag ska skriftligen i en handlingsplan redovisa hur denna omsorgsplikt ska genomföras.” I bästa fall blir det något bra av detta. En stor brist är att utredningen inte verkar betona (eller ens nämna?) att alla åtgärder bör utvärderas. Det är ju som bekant skillnad på att vilja göra gott, och att i praktiken få önskat positivt utfall. Se exemplet med debriefingsamtal där det paradoxala fyndet tycks vara att det finns en ökad förekomst av posttraumatisk stress hos de som utsatts för debriefing (jämfört med att lita till familj och vänner som stöd).

Inom två år tänker man sig att minst 90% av spelarna endast spelar på licensierade bolag. Det innebär att 10% (kanske just de med störst riskspelstendenser) spelar hos oreglerade aktörer. Ett sätt att motverka detta är IP-blockering. Det vill säga att internetleverantören hindrar webbläsaren att öppna en viss webbsida. Då IP-blockering har svagt stöd bland befolkningen valde man ett ”lagom-alternativ”. Alltså en slags IP-blockering ”light” med varningsmeddelanden: ”Utredningen föreslår också att en internetleverantör är skyldig att på uppmaning av Spelmyndigheten upprätta ett varningsmeddelande för domänadresser som erbjuder spel om pengar utan vederbörlig licens i Sverige. Meddelandet ska informera besökaren om att spelanordnaren saknar licens i Sverige och inte står under svensk tillsyn.” (sidan 349)

På det panelsamtal (se bilden ovan) som anordnades i direkt anslutning till att spelutredningen överlämnades gav fyra chefer för spelbranschen sina egna första reaktioner. De var generellt nöjda med att ”monopolet som numera bara fanns på papper men inte i verkligheten” skulle avskaffas och att man därmed kunde konkurrera på jämlika villkor. Dock var man kritisk till att riskklassificering av spel inte blev ett krav. I utredningen kan man emellertid på sidan 306 läsa att riskklassificering är komplicerat. Spelforskning.se återkommer till detta i ett framtida inlägg…