Alla inlägg av Anders Nilsson

Om Anders Nilsson

Leg. Psykolog som arbetar vid Centrum för psykiatriforskning och doktorerar vid Institutionen för neurovetenskap vid Karolinska institutet. Skriver ibland även på Stödlinjens blogg.

Storgräl bland spelforskare

Stora delar av spelforskningsvärlden har under sommaren varit indragen i en hetlevrad diskussion om spelforskningens förhållande till spelbolagen, i tidskriften International Journal of Mental Health and Addiction. Det hela började med en kritisk artikel från april i år om den så kallade Reno-modellen, skriven av två forskare verksamma inom sociologi och statskunskap (Hancock & Smith, 2017). I korthet är Reno-modellen (Blaszczynski, Ladouceur & Shaffer, 2004) ett slags ramverk för hur spelbolag, samhällsaktörer och individer bör agera för att minimera spelens skadeverkningar och andelen personer som får spelproblem.

En kritisk granskning av ansvarsfullt spelande

Granskningen, Critiquing the Reno Model I-IV International Influence on Regulators and Governments (2004–2015)— the Distorted Reality of “Responsible Gambling”, är en 24 sidor lång brandfackla till text om hur Reno-modellen i första hand lägger ansvaret hos individen istället för att ställa ordentliga krav på spelbolag och politiker. Det handlar om hur man ger spelare möjligheten att stänga av sig själva eller begränsa sitt spelande, medan man samtidigt klargör de övergripande positiva aspekterna av spel. Reno-modellen togs fram i samarbete med spelbolagens intresseorganisationer och författarna och granskningens författare samanställer också alla de gånger som Reno-modellens författare har fått betalt av diverse spelbolag som talare eller rapportförfattare. Mellan raderna framställs Reno-modellen och deras författare som korrupta forskare som går spelbolagens ärenden.

Reno-modellens författare svarar

Reno-modellens författare Alex Blaszczynski, Howard Shaffer och Robert Ladouceur är inte sena att svara med ett rätt uppskruvat tonläge: “There is insufficient space and time to address each of their misleading statements and criticisms—perhaps best considered as ideological projections.” De fortsätter med att hävda att Hancock och Smith underminerar hela forskningsprocessen och jämför deras granskning med klimatförnekare, vaccinmotståndare och personer som hävdar att månlandningen inte har inträffat för att slutligen (och för andra gången) använda ett Mark Twain-citat för att insinuera hur mycket lögner Hancock och Smith sprider (Shaffer, Blaszczynski & Ladouceur, 2017).

Andra spelforskares reaktioner

Medan Reno-författarna är mycket välkända spelforskare har varken Hancock eller Smith publicerat särskilt mycket inom spel. Men en rad andra spelforskare har skrivit svar till deras granskning, och är betydligt mer positiva än vad Reno-författarna är. Den välkände beroendeforskaren Jim Orford kallar deras artikel ”very welcome” och skriver att ”The concept of responsible gambling is a public relations coup for the gambling industry and its supporters” (Orford, 2017). Max Abbott, som bland annat forskat en hel del i Sverige, är mer resonerande men lyfter fram att Reno-modellen kan vara problematisk i sitt förhållande till spelindustrin (Abbott, 2017). Francis Markham och Martin Young föreslår en helt ny version av Reno-modellen, som lägger betydligt större fokus på industrins ansvar och hur spel kan vara designade för att underminera människors beslutsfattande (Young & Markham, 2017). Även Paul Delfabbro och Daniel L King tycks hålla med granskarna, men efterlyser bland annat en tydligare redogörelse för huruvida Reno-modellen faktiskt påverkar spelbolag och beslutsfattare (Delfabbro & King, 2017).

Sammanfattningsvis verkar Hancock och Smith få rätt stort stöd för sina grundläggande teser, men det är tydligt att det här är en öm punkt för spelforskare. Hur mycket ska vi samarbeta med spelindustrin och riskerar vi att gå deras ärenden när vi fokuserar på behandling av spelberoende istället för prevention?

Referenser

Hancock, L., & Smith, G. (2017). Critiquing the Reno model I-IV international influence on regulators and governments (2004–2015)—the distorted reality of “responsible gambling”. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-26.

Blaszczynski, A., Ladouceur, R., & Shaffer, H. J. (2004). A science-based framework for responsible gambling: The Reno model. Journal of Gambling studies20(3), 301-317.

Shaffer, H. J., Blaszczynski, A., & Ladouceur, R. (2017). Truth, Alternative Facts, Narrative, and Science: What Is Happening to Responsible Gambling and Gambling Disorder?. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-6.

Orford, J. (2017). The Gambling Establishment and the Exercise of Power: a Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-4.

Abbott, M. W. (2017). Beyond Reno: a Critical Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-10.

Delfabbro, P., & King, D. L. (2017). Blame It on Reno: a Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-6.

Young, M., & Markham, F. (2017). Rehabilitating Reno: a Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-6.

Borde fler räknas som spelberoende?

Ungefär 0,4% av den svenska befolkningen beräknas uppfylla diagnosen hasardspelssyndrom (vilket oftast kallas spelberoende), medan ytterligare 1,3% beräknas ha förhöjd risk för att uppfylla kriterierna för en diagnos*.

För att diagnosticeras med hasardspelssyndrom enligt psykiatrins diagnosmanual DSM-5 ska man uppfylla 4 av följande 9 kriterier:


A. Ihållande och återkommande problematiskt spelbeteende som leder till kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning som tar sig uttryck på fyra (eller fler) av följande sätt under en 12-månadersperiod:

  1.  Upptagenhet. Tänker ständigt på spel, till exempel är upptagen av att tänka på tidigare spelupplevelser, av att planera nästa speltillfälle eller av att fundera över hur man kan skaffa pengar att spela med.
  2. Tolerans. Behöver spela med allt större summor för att uppnå den önskade spänningseffekten.
  3. Kontrollförlust. Har flera gånger misslyckats med att kontrollera, begränsa eller sluta upp med sitt spelande.
  4. Abstinens. Blir rastlös eller irriterad vid försök att begränsa eller sluta upp med sitt spelande.
  5. Flykt. Spelar för att slippa tänka på sina problem eller för att söka lättnad från nedstämdhet, till exempel hjälplöshetskänslor, skuld, ångest, depression.
  6. Jagar förluster. Återvänder en annan dag för att vinna tillbaka bortspelade pengar.
  7. Lögner. Ljuger för anhöriga, terapeuter eller andra personer för att dölja vidden av sitt spelande.
  8. Sociala konsekvenser. Har äventyrat eller förlorat någon viktig personlig relation, anställning, utbildnings- eller karriärmöjlighet på grund av sittspelande
  9. Ekonomiskt beroende. Förlitar sig på att andra kan ordna fram pengar för att lösa en ekonomisk krissituation som uppstått på grund av spelandet.

B. Spelbeteendet förklaras inte bättre av en manisk episod.


Dessutom finns det en klassificering i milt (4-5 kriterier), måttligt (6-7 kriterier) och svårt (8-9 kriterier) hasardspelsyndrom.

Är det för få med diagnos?

Nu ifrågasätts om gränsdragningen vid fyra av nio kriterier egentligen är rimlig och om klassificeringen i svårighetsgrad stämmer med verkligheten. I en studie med nästan 600 unga spelare visade det sig att de som uppfyllde 2-3 diagnoskriterier inte skilde sig avsevärt mot de med 4 eller fler diagnoskriterier (Chamberlain et al., 2017). I fråga om psykisk ohälsa, annat missbruk och neurokognitiv förmåga var grupperna i princip identiska. Det enda som skilde dem åt var att den senare gruppen hade upplevt betydligt värre konsekvenser av sitt spelande; socialt, ekonomiskt och relationsmässigt. Men det skulle lika gärna kunna bero på att spelandet har pågått under en längre tid för den gruppen, snarare än att indikera ett mer allvarligt beroende. Däremot skilde sig de båda problemgrupperna markant från den tredje gruppen, den utan diagnoskriterier. Framför allt var det diagnoskriterium 6: att jaga förluster som särskiljde de som hade problem och de som inte hade det.

Färre kriterier för substansberoende

Weinstock et al. (2017) har en annan typ av invändning mot antalet diagnoskriterier för hasardspelssyndrom. De konstaterar att andra beroendesyndrom i DSM-5 kräver betydligt färre diagnoskriterier, 2 av 11 istället för 4 av 9. Nu är det förstås svårt att jämföra olika diagnoser, men det finns ju ett stort överlapp mellan diagnoskriterier, etiologi och möjliga orsaker till både spelberoende och andra beroendediagnoser. I sin studie fann de att de som hade subkliniskt spelberoende (alltså 2-3 diagnoskriterier) hade samma sorts psykiska och sociala problem som de med motsvarande antal diagnoskriterier för substanssyndrom (som alltså hade en diagnos).

Mild, måttlig, svår

En tredje artikel som riktar kritik mot DSM-5-diagnosen riktar in sig på uppdelningen i milt, måttligt och svårt hasardspelssyndrom (Grant et al., 2017). Men författarna hittar ingen skillnad mellan de med måttliga respektive svåra problem; de har ungefär samma sorts psykiska ohälsa, förlorade mer pengar och var äldre. Däremot hittade de avgörande skillnader mellan dessa båda grupper och de med milt hasardspelssyndrom. Författarna antyder indelningen av svårighetsgrad kanske inte stöddes av så mycket forskning, utan tillkom utifrån ett viss godtycke.

En intressant detalj är att Jon E. Grant, som står med som författare i två av artiklarna en gång var med och tog fram kriterierna för hasardspelssyndrom. Kanske är det läge att se över hela diagnosen?

Referenser

Grant, J. E., Odlaug, B. L., & Chamberlain, S. R. (2017). Gambling disorder, DSM-5 criteria and symptom severity. Comprehensive psychiatry, 75, 1-5.

Chamberlain, S. R., Stochl, J., Redden, S. A., Odlaug, B. L., & Grant, J. E. (2017). Latent class analysis of gambling subtypes and impulsive/compulsive associations: Time to rethink diagnostic boundaries for gambling disorder?. Addictive Behaviors, 72, 79-85.

Weinstock, J., April, L. M., & Kallmi, S. (2017). Is subclinical gambling really subclinical?. Addictive Behaviors.

  • Folkhälsomyndigheten mäter spelproblem med frågeformuläret PGSI och det går inte att säga exakt hur det motsvarar de som skulle få en diagnos.

1344 sidor senare. Tankar om spelutredningen.

I fredags den 31 mars presenterades så spelutredningen av regeringens utredare Håkan Hallstedt. Det är en omfattande lunta som innehåller nya lagar, nya skattesatser, nya myndigheter, nya spelmarknader och eventuellt några nya tankar också. En första reflektion på bloggen gjordes av Per Carlbring här om bland annat riskklassificering och bristen på uppföljning. Även om många har lyft fram hur komplext uppdrag Hallstedt har haft, är min bild att han framför allt har haft ett omfattande arbete. Det är ett stort pussel som skulle sättas ihop, men alla visste redan ungefär hur resultatet skulle bli: en omreglerad marknad med en skattesats mellan 15-20 % (det blev 18%), ingen IP-blockering, ett uppstyckat Svenska Spel, fortsatta undantag för ideella sektorn och större hänsyn till de negativa effekterna av spelande. Med det sagt är det ett gediget arbete, som verkar ha fått med allt väsentligt och som hittills har gjort de flesta aktörer rätt nöjda.

Hur påverkas spelproblemen?

Då den här bloggen främst handlar om spelproblem tänkte jag lägga fokus där och lämnar travsportens framtid, skattesatser o.s.v därhän. Eftersom jag ändå sysslar med forskning vill jag också skicka med följande brasklapp: ingen vet hur framtiden blir, men alla gissningar är inte lika mycket värda!

Till att börja med: hur ser spelmarknaden ut idag (på en minut)?

  1. Den består av ett ett antal internetbaserade oreglerade aktörer som tar en allt större del av kakan, medan de reglerade aktörerna befinner sig i olika grader av marknadsmässig stagnation.
  2. Utvecklingen för omsättningen är relativt jämn över tid.
  3. Färre spelar.
  4. De som spelar spelar för mer pengar.
  5. Andelen med spelproblem är jämn över tid, men de är en allt större andel av de som faktiskt spelar.
  6. Internetspelen tycks orsaka mest spelproblem.

Vad blir sämre med den nya regleringen?

Förmodligen inget. Den nuvarande situationen med aggressiv marknadsföring, bristande konsumentmakt och ingen tillsyn är väldigt dålig för personer med spelproblemen. En alternativ omreglering hade kunnat vara att stärka monopolet och arbetet med att stänga ute de oreglerade aktörerna intensifierats. Men det hade varit svårare rent politiskt och det är långt ifrån säkert att det hade varit bättre för personer med spelproblem, givet de reglerade bolagens och statens högst pliktskyldiga hantering av frågan idag.

Vad blir bättre med den nya regleringen?

Den stora förändringen är förstås att det blir lite ordning och reda på spelmarknaden. Det gör det betydligt lättare att arbeta för att minska andelen som får spelproblem och minska konsekvenserna för de som ändå får det. Men några specifika delar av utredningen är också bra:

  • Omsorgsplikt. Spelbolagen ska åläggas en ”långtgående skyldighet att iaktta försiktighet  för att skydda spelarna mot överdrivet spelande och hjälpa spelare att minska sitt spelande när det finns anledning till det”. Det här är bra! Det är tydligt att ansvaret ligger på spelbolagen att ingripa när någon spelar för mycket.
  • Gemensam avstängning. Spelare ska kunna stänga av sig från alla bolag på en gång.
  • Reglering av marknadsföringen. I och med att spelbolagen hamnar under svensk tillsyn kommer det eventuellt innebära en mer sansad och ansvarstagande marknadsföring.

Vad saknas i utredningen?

Trots 1344 sidor saknas det förstås en del i utredningen. Jag försöker bena ut dem här:

  • Omsorgsplikten. Det är som sagt mycket bra att spelbolagen åläggs en omsorgsplikt. Det liknar tankegångarna kring hur krogar behöver agera om deras gäster är redlöst berusade. Det är också relativt tydligt beskrivet hur man ska upptäcka personer med spelproblem. MEN det är väldigt luddigt vad spelbolagen ska göra sen och det riskerar att bli ett kryphål. Det verkar räcka att skicka ett chatmeddelande och säga ”Spela Lagom!”  för att omsorgsplikten ska vara uppfylld. Det är väldigt problematiskt om det inte blir tydligare. För till skillnad från krogägaren som kan vinna mycket på att sparka ut en onykter gäst (de andra gästerna gillar det, personalen gillar det och marginalvinsten av en enda stupfull gäst är försvinnande liten) har internetkasinoägaren hundratusentals skäl att inte stänga av en problemspelare. En spelare med spelproblem stör inga andra kunder, förstör ingen inredning, har liten eller ingen kontakt med personalen men kan tänkas fortsätta bränna pengar hög fart.
  • Information om spelproblem. Även kraven på information om vart man kan vända sig när man har problem är ganska löst hållen. Redan idag har majoriteten av spelbolagen fyllt sina sidor med information om spelproblem och vart man kan vända sig. Problemet är att det är illa skrivna, direktöversatta texter med länkar till behandlingsalternativ i typ Birmingham. Ingen svensk spelare har någonsin blivit hjälpt av det.
  • Bonusarna blir kvar. Och risken är väl att Svenska Spel och andra aktörer inför bonusar nu. Det är något olyckligt ur ett spelansvarsperspektiv, men det är oklart hur stor roll det spelar.
  • Utbetalningar. Som tidigare har nämnts hade jag gärna sett att man inte skulle kunna spela bort de pengar i väntan på att spelbolaget för över dem till sitt konto, men något sådant förslag hittar jag inte.
  • Insättningsgränser. Utredningen gör ett ganska stort nummer av att man bör införa obligatoriska insättningsgränser, där spelaren på förhand bestämmer hur mycket man kan tänka sig att spela för. Man kan få känslan av att utredningen hoppas att det är det här som verkligen ska hjälpa problemspelarna. Men spelarna kan lika gärna sätta 45 miljoner som insättningsgräns och de flesta bolag har redan den typen av verktyg idag. Stödet för att insättningsgränser skulle särskilt väl fungera är tyvärr ganska svagt (Ladouceur et al., 2012).

Referenser

Ladouceur, R., Blaszczynski, A., & Lalande, D. R. (2012). Pre-commitment in gambling: a review of the empirical evidence. International Gambling Studies, 12(2), 215-230.

Mina förväntningar på spelutredningen

När jag skriver det här är det exakt en dag kvar till spelutredningen presenteras. Regering och riksdag ska ta ställning till utredaren Håkan Hallstedts förslag för hur spelmarknaden ska regleras. Som bekant råder det någon slags vilda västern idag då den nuvarande lotterilagen inte efterföljs och inte heller är särskilt väl anpassad efter de krav som följer med det internetbaserade spelandet.

Det finns massvis med aspekter som utredningen måste förhålla sig till: inkomster till staten, EU-lagstiftning, idrottsföreningarnas ekonomi, beskattning och huruvida man kan begränsa åtkomsten till vissa delar av internet (det kommer inte hända). Sen ska ju utredningen baxas igenom regering och riksdag också, så ingen vet var det landar.

Vad behövs för att minska spelproblemen?

För de som har eller riskerar få spelproblem kan en ny spelreglering få stor betydelse. Vi vet att tillgänglighet och i viss mån reklam har betydelse för hur många som får problem och hur allvarliga problemen blir. Och siffror från Stödlinjen, Spelberoendes riksförbund och i princip vilken annan behandlingsenhet som helst visar att det är just de oreglerade spelen internetkasino och internetbetting som orsakar mest skada. Åtskilliga patienter berättar också om hur de blir uppringda, fått sms-erbjudanden, blivit bjudna på biljetter och resor av just dessa bolag – trots att det är uppenbart att de har haft stora spelproblem och ofta uttryckligen bett om att inte ha någon kontakt.

Det finns några punkter jag tror skulle kunna göra stor skillnad för spelarna som har eller riskera få problem:

  • Avstängning. Gemensam avstängning från samtliga spelbolag, liknande ROFUS-systemet i Danmark.
  • Ansvar. Att spelbolagen får ett ansvar för att upptäcka personer med spelproblem, liknande krogars ansvar för att inte servera alkohol till onyktra gäster. Det skulle göra att man inte kan erbjuda bonusar till kunder som har spelat bort hundratusentals eller miljontals kronor med argumentet: ”Vi visste inte!”.
  • Bonusar. Att man reglerar användningen av bonusar. Ingen skulle komma på tanken att man skulle få en extra flaska vodka om man redan hade köpt en på Systembolaget.
  • Utbetalning. Att man inte ska kunna spela upp sina pengar i väntan på att pengarna utbetalas till ens konto.

Kommer jag att bli besviken imorgon?

Ja. Det tror jag.

Övergrepp i barndomen och spelproblem

Bland allt annat elände det för med sig är det välkänt att våld, försummelse och sexuella övergrepp i barndomen ökar risken för spelproblem senare i livet. I en ny artikel undersöks ett bredare spektra av barndomstrauman (förutom övergrepp och våld riktat mot barnet även våld inom familjen, missbruk inom familjen, separation/skilsmässa, att någon i familjen sitter i fängelse o.s.v.) i relation till spelproblem i vuxen ålder (Poole et al., 2017). Dessutom undersöker författarna om barndomstrauman orsakar en bristande känsloreglering som i sin tur orsakar spelproblem.

Resultatet var att i princip alla typer av barndomstrauman (utom fysisk våld, konstigt nog) var associerade med ökad risk för spelproblem. Ju fler typer av barndomstrauman man rapporterade, desto större var risken. Dessutom verkar det finnas stöd för att känsloreglering spelar en roll som en brygga i sambandet mellan traumat och spelproblemen. Med andra ord skapar trauman en sämre förmåga att hantera sina känslor, vilket kan leda till spelproblem senare i livet.

Referens

Poole, J. C., Kim, H. S., Dobson, K. S., & Hodgins, D. C. (2017). Adverse Childhood Experiences and Disordered Gambling: Assessing the Mediating Role of Emotion Dysregulation. Journal of Gambling Studies, 1-14.

Metakognition och spel

En teori som titt som tätt dyker upp bland forskningsartiklar om spelberoende är metakognitiv terapi. Det är en terapiform som delvis är sprungen ur kognitiv beteendeterapi (KBT) och som brukar beskrivas som en del av tredje vågens KBT tillsammans med Acceptance and Commitment Therapy (ACT) och Dialektisk beteendeterapi (DBT).

Metakognitiv teori

Teorin bakom metakognitiv terapi bygger på antaganden om hur vi tänker kring våra egna tankar, alltså metakognition. I princip kan man säga att teorin kring metakognition utgår från att våra tankar och känslor inte är några sanningar utan istället en subjektiv upplevelse hos en själv. Det innebär också att vi som individer har olika väl utvecklad förmåga att bland annat reflektera kring vårt egna tänkande och att kunna ta andra och nya perspektiv. En central idé är att oflexibel och maladaptiv metakognition kan leda till psykisk ohälsa.  Det kan till exempel vara att man försöker grubbla sig till en lösning på ett problem eller att lösningen på ett problem kan vara att försöka undvika att tänka på det eller att kontrollera vissa typer av tankar.  Ofta nämns följande teman:

  • Negativa tankar om kontrollförlust:Jag kan inte låta bli att grubbla”, ”Jag kan inte sluta spela”.
  • Negativa tankar om fara: ”Om jag tänker att jag ska tappa nycklarna kommer det att hända”.
  • Positiva tankar om kontroll: ”Om jag bara förstår varför det har blivit så här kommer problemen att lösas”, ”Jag ser till att inte tänka på det”.

Metakognition och spel

I några studier har man undersökt metakognitionens roll i utvecklandet av spelberoende. En studie av Brevers et a. (2012) undersökte hur beslutsfattandet såg ut hos personer med spelberoende, jämfört med en kontrollgrupp. Forskarna använde ett test som heter Iowa Gambling Test, som är ett kortspel som i princip går ut på att undersöka hur väl man anpassar sitt beslutsfattande efter hur det har gått i tidigare omgångar. Personer med spelberoende visade sig vara betydligt sämre än kontrollgruppen på att anpassa sitt beslutsfattande (vilket i och för sig är känt sedan tidigare), men de visade sig också kraftigt överskatta sina beslut i efterhand jämfört med kontrollgruppen. Samma forskargrupp undersökte även hur väl personer med spelberoende lyckades på en liknande uppgift då deltagarna istället skulle försöka lära sig hur ett påhittat språk fungerade grammatiskt. Spelarna visade sig vara betydligt sämre även på den uppgiften och var också betydligt sämre på att uppskatta hur väl de hade genomfört uppgiften jämfört med kontrollgruppen, även när man kontrollerade för sådant som intelligens och psykisk ohälsa. Sammantaget tolkade författarna det som att de metakognitiva förmågorna hos personerna med spelproblem var nedsatta.

I en liten studie av Spada et al. (2014) undersöktes tio personer med ”metakognitiv profilering” som är en slags semi-strukturerad intervju för att identifiera metakognition kring spelande. Flera av deltagarna svarade att spelandet var ett sätt att slippa negativa känslor som oro och stress (vilket alltså är ett exempel på en maladaptiv problemslösningsstrategi) och att de inte kunde kontrollera sitt spelande.

Avslutningsvis har två studier undersökt hur annan psykisk ohälsa, spelberoende och metakognition hänger ihop. Lindberg et al. (2010) fann att både psykisk ohälsa och metakognition predicerade spelberoende. Men de metakognitiva konstrukten ”negativ uppfattning om tankar som rör fara och kontrollförlust” samt ”uppfattning att tankar behöver kontrolleras” predicerade spelproblem oberoende av hur mycket ångest och depression deltagarna hade. En liknande studie av Jauregui et al. (2015) kom fram till att ovan nämnda konstrukt helt medierade relationen mellan spelarnas spelproblem och deras psykiska ohälsa. Det var dock en så kallad tvärsnittssudie där deltagarna bara undersöktes vid ett enda tillfälle, vilket gör att det inte går att dra några slutsatser om kausalitet.

Kommentar

Det är lätt att förstå varför metakognition har intresserat spelforskare. Så kallade ”tankefällor” ses ofta som en särskilt försvårande omständighet vid spelberoende. Den typen av tankar handlar bland annat om vidskeplighet och att man på olika sätt tror att man har större kontroll över spelets utfall än man faktiskt har. Det faller sig naturligt att det är intressant att undersöka utifrån ett den metakognitiva teorin. I förlängningen skulle förstås metakognitiv terapi kunna vara ett möjligt behandlingsalternativ, där fokus skulle kunna vara att skapa ett fungerande förhållningssätt till alla tankar kring spel. De ovannämnda studierna räcker dock inte så långt för att förklara hur spelberoende uppkommer utan kan bara påvisa ganska svaga samband mellan metakognitiva konstrukt och spelberoende. Oftast framstår det i studierna som att det finns ganska många andra konstrukt och teorier som skulle kunna användas för att förklara ungefär samma sak. Men med fler och bättre studier skulle metakognition kunna bli ett riktigt intressant område inom spelforskningen.

Referenser

Brevers, D., Cleeremans, A., Bechara, A., Greisen, M., Kornreich, C., Verbanck, P., & Noël, X. (2014). Impaired metacognitive capacities in individuals with problem gambling. Journal of gambling studies, 30(1), 141-152.

Brevers, D., Cleeremans, A., Bechara, A., Greisen, M., Kornreich, C., Verbanck, P., & Noël, X. (2013). Impaired self-awareness in pathological gamblers. Journal of Gambling Studies, 29(1), 119-129.

Lindberg, A., Fernie, B. A., & Spada, M. M. (2011). Metacognitions in problem gambling. Journal of Gambling studies, 27(1), 73-81.

Spada, M. M., Giustina, L., Rolandi, S., Fernie, B. A., & Caselli, G. (2015). Profiling metacognition in gambling disorder. Behavioural and cognitive psychotherapy, 43(05), 614-622.

 

Intaget stängt

Idag stängde vi intaget till forskningsstudien Spelfrihet Tillsammans eftersom vi nu har tillräckligt många deltagare för att kunna genomföra studien. Våra utvärderingar av resultaten av behandlingar kommer så småningom! Om du vill läsa vad vår forskning är tänkt att gå ut på kan du läsa vårt studieprotokoll.

Anhörigstudien, som vänder sig till anhöriga till personer med spelproblem, kommer att vara öppen för anmälningar ett tag till. Studieprotokollet till den studien finns att läsa här.

Vilka blir bättre av behandling för spelberoende?

I förra inlägget beskrev jag den nyligen publicerade SBU-rapporten, som anger att det finns ett svagt stöd för att KBT är en effektiv behandling för spelproblem. Men det är också tydligt att inte alla blir bättre av behandling. Vilka tycks bli bättre av behandling för spelproblem?

Merkouris et al. (2016) har analyserat resultaten från 50 studier om behandling för spelproblem och hittade sammanlag 60 olika faktorer som i åtminstone en studie hade påverkat utfallet av behandlingen för spelproblem. Av dem var 12 relaterade till själva behandlingen, 11 till socio-demografiska variabler, 21 till psykologiska variabler och 16 till själva spelen. Det är viktigt att komma ihåg att det här inte betyder att det inte finns andra variabler som betyder mycket för utfallet av behandling, men det är just de här variablerna som man har forskat om, av olika anledningar.

Få tydliga faktorer

Artikelförfattarna har undersökt hur olika faktorer påverkar vid olika mättillfällen (alltså precis efter behandling och vid 3-, 6-, 12-månadersuppföljningar) och kommer fram till att följande faktorer har en någorlunda konstant positiv effekt på utfallet av behandling:

  • Manligt kön
  • Låga nivåer av depression

Och följande faktorer ger ”sannolikt” en positiv effekt på utfallet av behandling:

  • Högre ålder
  • Mindre allvarliga spelproblem
  • Lägre nivåer av spelande
  • Lägre alkoholanvändning
  • Deltagit i fler sessioner av behandlingen

Det är värt att notera att många faktorer bara undersöks i en studie och inte alltid vid fler än ett tillfälle. Sammantaget blir dock bilden att ju ”lättare” problemen är, desto bättre är utfallet i behandlingen. Dessutom verkar yngre och kvinnor ha sämre utfall av behandlingen. Det är kanske inte så förvånande att personer med en tyngre och mer komplex problematik inte får ett lika bra utfall som andra, men det är mer oklart varför kvinnor skulle få sämre resultat än män. Eventuellt beror det på att kvinnor med spelproblem mår sämre än män med spelproblem, eller att behandlingarna i högre grad är anpassade efter mäns spelande.

Men det är viktigt att komma ihåg att resultaten gäller för stora grupper av patienter och kan inte användas för att förutse hur det kommer att gå för enskilda individer. För verksamma kliniker kan det ändå vara viktigt att beakta sådant som samsjuklighet och ålder när man planerar en behandling.

Referenser:

Merkouris, S. S., Thomas, S. A., Browning, C. J., & Dowling, N. A. (2016). Predictors of outcomes of psychological treatments for disordered gambling: A systematic review. Clinical Psychology Review, 48, 7-31.

SBU om spel

Nyligen publicerade Statens Beredning för Medicinsk och Social Utvärdering en rapport om effekten av psykologiska metoder eller läkemedel vid spelberoende. Det är en så kallad meta-analys där resultaten från flera kliniska prövningar slås ihop för att ge en mer heltäckande bild av kunskapsläget. Sedan tidigare finns ett antal internationella meta-analyser som framför allt har undersökt effekten av kognitiv beteende terapi för spelberoende, men även för Motiverande samtal (MI) och läkemedelsbehandling. Jag får återkomma till läkemedelsdelen vid ett annat tillfälle.

Överraskande resultat

Resultaten i SBU:s rapport överraskar. Dels kommer de fram till att KBT för spelproblem har ett ganska begränsat vetenskapligt stöd. Det har”möjligen” effekt på spelproblemens svårighetsgrad jämfört med kontrollgrupper. Dels kommer de fram till att MI troligen inte har någon kliniskt relevant effekt jämfört med kontrollgrupper. Det finns alltså ett starkare stöd för att MI inte har effekt än att KBT har effekt. Den ansedda forskningsorganisationen Cochrane publicerade en liknande meta-analys för några år sedan och kom fram till delvis andra slutsatser: KBT är en effektiv behandlingsmetod för att minska spelande och andra symptom på spelproblem på kort sikt, men det är oklart vad som händer på lång sikt. De anser även att det finns ”preliminärt stöd” för att MI är effektivt för att minska spelande, men inte för andra symptom på spelproblem (Cowlishaw et al., 2012).

Varför blir det olika resultat?

Meta-analyser ger oftast en bättre samlad bild av kunskapsläget än vad enskilda studier gör, men resultaten påverkas ändå av hur meta-analysen har gjorts. Här är några punkter som kan ha påverkat resultaten i den här meta-analysen:

  • Hur har man analyserat resultatet från de som inte fullföljde behandling (s.k bortfallsanalys)? Det är en kritisk del av alla kliniska prövningar: om man bara tar med de som de har fullföljt behandlingen skapas en skev bild av hur väl behandlingen fungerar. Det här finns märkligt nog inte beskrivet i SBU-rapporten, men man kan ana sig till hur de har gjort utifrån myndighetens allmänna metodbeskrivningar. Där beskriver de bland annat att studier med mer än 30% bortfall ofta bedöms sakna informationsvärde. Eftersom studier på spelberoendebehandling har ett genomsnittligt avhopp på cirka 40% (Westphal, 2007) faller många studier bort.
  • Jämfört med Cochrane-studien har man tagit bort en hel del studier. Anledningarna är något summariskt beskrivna i en av bilagorna, men det är inte alltid helt uppenbart vad orsaken är. I de flesta fall (där det skiljer sig från Cochrane) verkar det handla om att randomiseringen (alltså lottningen till behandlingsgrupp respektive kontrollgruppen) är otydligt beskriven eller att bortfallet är för högt eller otydligt beskrivet.
  • I allmänhet är resultaten av behandlingarna väldigt bra! ”Problemet” är att även kontrollgrupperna förbättras på ungefär samma sätt. Skillnaderna i effekt mellan en person som till exempel får MI och en person som får stödsamtal (kontrollgrupp) är helt enkelt för små, i synnerhet på kort sikt. Det gör att hur bra behandling man än ger kommer det inte visa på så stora skillnader mot kontrollgruppen, eftersom de flesta som påbörjar behandling slutar spela helt eller kraftigt minskar sitt spelande på en gång.
  • På lång sikt borde det gå att hitta större skillnader om KBT eller MI eller vad man nu undersöker är bättre än det som ges till kontrollgruppen. Fler i kontrollgruppen borde ta återfall eller ta värre återfall eller snabbare ta återfall. Problemet är att uppföljningstiderna är för korta, i allmänhet 12 månader eller kortare.
  • Bortfallet är som sagt stort. Om runt hälften av de som deltar i en studie inte svarar i telefon eller på mejl blir det svårt att säga om behandlingarna fungerar. För vilka är det som inte svarar? Folk som inte har förbättrats av behandlingen eller de som har förbättrats och vill lägga allt bakom sig? Förmodligen är båda svaren möjliga.

Sammanfattningsvis ger SBU-rapporten stöd för klyschan om att ”mer forskning behövs” i synnerhet forskning med låna uppföljningstider. Men den belyser också de speciella förutsättningar som råder vid spelproblem (och annan beroendeproblematik): själva problembeteendet är ofta antingen helt under kontroll eller helt utom kontroll vilket gör att det är svårt att veta när behandling har verklig effekt. Det finns också en stark misstanke om att personer med en beroendeproblematik har en underliggande impulsivitet (som förstås kan förstärkas av själva substansen eller spelet) som gör det svårare att få dem att vara kvar i behandling jämfört med andra patientgrupper.

Referenser

Cowlishaw, S., Merkouris, S., Dowling, N., Anderson, C., Jackson, A., & Thomas, S. (2012). Psychological therapies for pathological and problem gambling. The Cochrane Library.

Spel om pengar – Behandling med psykologiska metoder eller läkemedel vid beroende eller problemspelande. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU); 2016. SBU-rapport nr 254. ISBN 978-91-85413-97-3.

Westphal, J. R. (2007). Are the effects of gambling treatment overestimated?.International Journal of Mental Health and Addiction, 5(1), 65-79.

Färre spelar, färre spelberoende men fler spelare spelberoende

I juni presenterades de första siffrorna från den senaste omgången av den stora befolkningsstudien SWELOGS. SWELOGS genomfördes första gången 2008-2009 och har nu fått en uppföljare med siffror från 2015-2016. Allt material är inte släppt men huvuddragen presenterades i slutet på juni. En sammanfattning hittar du här: https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/alkohol-narkotika-dopning-tobak-och-spel-andts/spel/swelogs-prevalensstudie-2015/

Sammanfattningsvis verkar det som andelen i befolkningen som har problem med spel om pengar minskar något (ungefär 2%), precis som andelen personer som överhuvudtaget spelar (ungefär 58%). Gruppen som spelar varje månad minskar kraftigt från 44% till 27%. Däremot verkar gruppen med allvarliga problem, som kan antas ungefär motsvara de med spelberoende, ökar något till 0,4% av befolkningen (jämfört med 0,3% vid förra mätningen).

Det är mycket positivt att antalet personer med spelproblem minskar totalt sett. Samtidigt ökar andelen spelare som har spelproblem, vilket innebär en större ojämlikhet i fråga om spelrelaterad hälsa. Generellt sett verkar spel om pengar ha gått från ett folknöje till ett specialintresse för ett fåtal, med större risk för de som deltar.