Alla inlägg av Anders Nilsson

Om Anders Nilsson

Leg. Psykolog som arbetar vid Centrum för psykiatriforskning och doktorerar vid Institutionen för neurovetenskap vid Karolinska institutet. Skriver ibland även på Stödlinjens blogg.

Vi söker deltagare!

Vi söker fortfarande deltagare till våra två forskningsstudier om internet-behandling för spelberoende/spelproblem! Studierna vänder sig till dig som har svårt att kontrollera ditt spelande och till dig som är anhörig till en person som har svårt att kontrollera sitt spelande. Behandlingarna är helt kostnadsfria, du är helt anonym, du har kontakt med en egen rådgivare och eftersom de genomförs på internet kan du befinna dig var som helst när du genomför behandlingen.

Anhörigstudien vänder sig till dig som är anhörig till en person som har problem med spel om pengar. Du hittar mer information på studiens hemsida www.anhörigstudien.se.

Spelfrihet Tillsammans vänder sig både till dig som har problem med spel om pengar och till dig som är anhörig till en person som har problem med spel om pengar. Mer information om studien hittar du på www.spelfri.se.

 

ADHD och spelproblem

Det ligger nära till hands att tänka sig att ADHD – en diagnos som bland annat kan karakteriseras av impulsivitet och svårigheter att behålla fokus – skulle vara nära relaterat till spelproblem. Trots det har jag ofta slagits av att det inte finns särskilt mycket forskning om kopplingen mellan de två diagnoserna. Oftast har man istället undersökt begreppet ”impulsivitet”, som visserligen ingår i ADHD, men som bara fångar en del av tillståndet.

Hursomhelst har några australiensiska forskare undersökt 214 vuxna personer som har sökt vård för spelproblem vid en klinik i Melbourne. Kontentan av studien är att en fjärdedel (24,9%) uppfyllde kriterierna för att även ha ADHD, jämfört med 14% i befolkningen som helhet, vilket mättes i en tidigare studie. Visserligen användes ett screeninginstrument (ADHD Self Report Screener) som verkar ge anmärkningsvärt höga prevalenssiffror, men det borde inte skilja sig åt mellan grupperna.

Studien visar också att spelproblemen generellt sett är värre om man samtidigt har ADHD och att det finns en ökad risk för en mer komplex problematik, rent generellt. Däremot hittar de ingenting som tyder på att de som har både spelproblem och ADHD också skulle ha värre problem med andra typer av beroenden, som alkohol och droger.

En reservation med studien är att man bara har undersökt de som söker behandling, inte befolkningen som helhet. Eftersom bara en minoritet av personer med spelproblem söker vård för sina problem är det inte säkert att de här resultaten går att generalisera till hela befolkningen.

Referens:

Waluk, O., Youssef, G., & Dowling, N. (2015).The Relationship Between Problem Gambling and Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Journal of Gambling Studies.

 

Fler spel ger mer spelproblem?

En ny amerikansk studie har undersökt sambandet mellan antalet lagliga spel och andelen i befolkningen som har spelproblem (Welte et al., 2015). Resultatet? Ju fler spel som finns tillgängliga, desto fler har spelproblem.

vacations_20
Background vector designed by Freepik

Studien har jämfört de amerikanska delstaterna och hur många lagliga spelformer som erbjuds i respektive delstat. Minst antal spel erbjuds i Hawaii och Utah, där det bara finns en laglig spelform, medan Louisiana toppar med 16 tillåtna spelformer. I de delstater där bara ett fåtal spelformer erbjuds är andelen med spelproblem 2,1%, medan så många som 4,1% har spelproblem i delstater med flest antal tillåtna spelformer. Ju färre spelformer, desto färre var det också som spelade överhuvudtaget – spelproblem eller ej.

”I de delstater där bara ett fåtal spelformer erbjuds är andelen med spelproblem 2,1%, medan så många som 4,1% har spelproblem i delstater med flest antal tillåtna spelformer”

Studien undersökte förekomsten av spelproblem vid två tillfällen: 1999-2000 och 2011-2013. Under tiden förändrades antalet tillåtna spelformer i 36 av 51 undersökta delstater och territorier. Sammantaget ökade andelen med spelproblem när antalet spelformer ökade och minskade i de fall antalet spelformer minskade.

Det finns ju, som alltid, en rad förbehåll att ha i åtanke innan man drar alltför långtgående slutsatser. Hur orsakssambanden ser ut är långt ifrån säkra, vilket författarna själva påpekar. En delstat som Utah, där 62% av befolkningen är mormoner till exempel, har andra förutsättningar än vad Kalifornien eller Nevada har. Det finns också många andra möjliga orsaker till hur det ser ut, men sammantaget ger det en fingervisning om att tillgängligheten på spel har betydelse för hur många som har problem.

Ur ett svenskt perspektiv är det värt att notera att internet-spelandet i USA är på väldigt låga nivåer jämfört med här och dessutom bara lagligt i en handfull delstater. Eftersom nätspel ”alltid” är tillgängligt innebär det en hel del begränsningar i vilka jämförelser man kan göra mellan studiens resultat och situationen i Sverige.

Referenser

Welte, W., Tidwell, M-C., Barnes, G., Hoffman, J., Wieczorek, W. (2015). The Relationship Between the Number of Types of Legal Gambling and the Rates of Gambling Behaviors and Problems Across U.S. States. Journal of Gambling Studies.

 

Hej spelforskare! Del 4.

Vi har tidigare presenterat några av de spelforskare som är verksamma i Sverige. Det har varit Jakob Jonsson vid Stockholms universitet, Jessika Svensson vid Mittuniversitetet och David Forsström vid Stockholms universitet. Nu har turen kommit till Daniel Kardefelt Winther, som disputerade vid London School of Economics och som nu är postdoktor vid Karolinska institutet. Han har dessutom en egen blogg här. Photo_KardefeltWinther Den här bloggen brukar ju mest handla om spel om pengar, men vi gör ett litet avsteg för Daniels forskning som främst handlar om datorspel och internet.

Vad forskar du om?

 Jag forskar om det som i vardagstal brukar kallas internetberoende, alltså ett problematiskt och ofta överdrivet användande av olika internetaktiviteter såsom datorspel, online casinon eller Facebook. Den empiriska delen av min forskning har undersökt tesen att internetberoende kan vara en konsekvens av en coping strategi, alltså att de som får problem med internetanvändandet använder olika internetaktiviteter som ett sätt att hantera en jobbig vardag. Därmed blir beteendet också något positivt då det kan få individen att må bättre, samtidigt som det medför en del problem i vardagslivet.

Utifrån det är jag även intresserad av att förstå hur internet och datorspel kan användas av individer som mår dåligt för att helt enkelt må lite bättre. Det förefaller rimligt att vissa aktiviteter på internet är bättre anpassade än andra för att stimulera eller distrahera människor som lider av olika former av problem. Söker du social gemenskap? Spela ett online spel eller gå på Facebook. Söker du utmaningar och ett sätt att hävda dig? Spela online poker eller ett tävlingsinriktat online spel. Söker du en temporär verklighetsflykt? Spela ett rollspel. Frågan som kvarstår för mig blir därmed om vi kan förstå överdrivet användande som en konsekvens av att folk helt enkelt söker efter något de behöver och sedan hittar det på internet.

Den mer filosofiska delen av min forskning har därmed fokuserat på om det är användbart att använda beroendekonceptet som förklaringsmodell till varför vissa människor spenderar väldigt mycket tid på internet och vilka för- och nackdelar som följer på det tillvägagångssättet. I dagsläget är jag involverad i ett antal projekt som kritiserar den nya diagnosen för Internet Gaming Disorder som inkluderades i forskningsappendixet till DSM-5 som en potentiell diagnos i behov av mer forskning. Mitt arbete där fokuserar på metoder för att ta fram bättre kriterier som fångar det unika i problematiken med ett överdrivet internetanvändande – idag används kriterier för substansmissbruk för att mäta förekomsten av ett internetberoende vilket är problematiskt då aktiviteterna skiljer sig åt. Vi vet därmed inte vilka kriterier som är relevanta när det gäller att fånga just internetberoende, vilket försvårar forskning och diagnostik på området. 

Vad är det viktigaste du har kommit fram till hittills?

I min mening var det viktigt att få stöd för tesen jag nämnde tidigare – att internetberoende kan ses som en coping-strategi. Men, än viktigare var resultatet att det bara är riskfyllt att hantera vardagen genom internetanvändning om man samtidigt mår lite sämre psykiskt. För individer som mår bra innebär en sådan flykt (eller avkoppling) ingen större risk, utan det är just när man mår lite sämre psykiskt som ett överdrivet användande kan spåra ur och få negativa konsekvenser. Utifrån det synsättet kan man även fråga sig om det är rimligt att prata om ett beroende eller ej, då verklighetsflykt för personer som mår lite sämre även har en viss funktionell nytta (man glömmer det jobbiga en stund) och kan ses som ett medvetet val.

”internetberoende kan ses som en coping-strategi”

Samtidigt är det viktigt att poängtera, även om det inte är något jag ’kommit fram till’, att den kritik som jag levererar mot de antaganden som görs inom internetberoendeforskningen, bland annat att beteendet kan jämföras med ett substansmissbruk, är oerhört viktig. I min mening är mitt kritiska bidrag viktigare än det empiriska, just eftersom det i mångt och mycket saknas en kritisk hållning inom forskningsområdet. Det produceras väldigt mycket ny forskning, men nästan all forskning baseras på dåligt underbyggda teoretiska antaganden vilket gör att resultaten inte alltid går att lita på. Detta behöver uppmärksammas och förändras för att forskningen ska kunna gå framåt och det är det jag fokuserar på mest just nu – att skapa bättre och väl underbyggd teori.

”Det produceras väldigt mycket ny forskning, men nästan all forskning baseras på dåligt underbyggda teoretiska antaganden”

Vad ser du för skillnader och likheter mellan spelberoende och det som brukar kallas datorspelsberoende?

 Den traditionella hållningen inom datorspelsberoendeforskningen är att beteendena är lika både vad gäller problemens manifestationer och neurobiologiska förklaringsmodeller. Exempelvis nämns det ofta att den här typen av ’beteende beroende’ (behavioral addictions) har sin grund i att hjärnans belöningssystem betingas av de konstanta belöningarna så till den grad att människor får svårt att sluta. Det bör även nämnas att de diagnostiska kriterierna för datorspelsberoende är översatta från diagnosen för spelberoende; man har bara översatt ordet ’gambling’ med ’internet’. Därmed är det inte så förvånande att forskare har hittat många likheter mellan problemen vad gäller exempelvis riskfaktorer. Frågan är hur många av de riskfaktorerna som är signifikanta bara för att man använt i princip samma diagnos, utan att ta hänsyn till det unika med datorspelsberoende. Det är inte alls säkert att vi skulle se samma riskfaktorer om vi hade en bättre teoretisk förståelse för vad datorspelsberoende faktiskt innebär, utöver vad vi antagit utifrån forskning om spelberoende eller substansmissbruk.

Personligen föredrar jag att fokusera på skillnaderna istället för likheterna, då det är viktigt att kunna skilja problemen från varandra. Det är även viktigt att kunna identifiera unika symptom för att öka träffsäkerheten när man ställer diagnos. En tydlig skillnad är att datorspel inte lika ofta leder till att man spenderar för mycket pengar, vilket också var anledningen till att kriteriet om att man ”stal pengar för att finansiera sitt datorspelande” försvann ganska snabbt från de första mätinstrumenten. Det kriteriet var länge med som en viktig del av ett hasardspelberoende. Därmed blir nästa viktiga fråga vilka av de kriterier som fortfarande ingår i diagnosen för datorspelsberoende som faktiskt är relevanta, och vilka som bara är med därför att de finns med som indikatorer på ett substansmissbruk. Till exempel kan man tänka sig att kriterier som mäter förhöjda toleransnivåer eller fysisk abstinens kanske inte är så rimliga i relation till datorspelande, då spel till skillnad från substanser inte har samma fysiologiska inverkan på kroppen.

 Vilka kunskapsluckor finns det gällande överdrivet datorspelande?

Egentligen så kan allt vi vet idag ifrågasättas, utom möjligen att det finns vissa människor som får problem för att de spelar för mycket. Jag var inledningsvis tveksam till att det fanns sådana människor överhuvudtaget, men har efterhand ändrat ståndpunkt. Därmed inte sagt att det är själva spelandet som är problemet – jag tror som sagt mer på att det handlar om en underliggande problematik – men det är fortfarande viktigt att förstå vilka som riskerar att fastna i den här typen av problembeteende och varför.

I min mening finns det så pass stora teoretiska brister inom området att den forskning som utförts fram till idag är mycket tveksam, även den rent empiriska. Siffror som presenterar förekomsten av datorspelsberoende går inte att lita på, inte heller empiri om riskfaktorer, då vi inte är helt överens om vad det är vi mäter eller hur vi ska mäta det. Innan vi tar fram en tydlig teori för hur problematiken ser ut och vad vi ska mäta är det för tidigt att diskutera prevalens, riskfaktorer eller ens ta fram mätinstrument. Trots detta fokuserar merparten av forskare på det senare, istället för att koncentrera sig på att ta fram bättre teori. Utan teori blir det dock ingen bra forskning.

Är det något som har överraskat dig under tiden du har forskat?

Ja, det jag nämner ovan om att forskare inte verkar vilja inse hur viktigt det är att ha en väl underbyggd teori att arbeta utifrån. En teori som noggrant hypotesprövas och där varje föreslagen mätmetod utvärderas med avseende på hur väl instrumentet motsvarar teorin. Jag kan ibland uppleva att det råder någon form av publikationshets som gör att vissa inte riktigt tänker till innan de publicerar, vilket gör att vi har enormt mycket forskning på datorspelsberoende som egentligen är helt intetsägande eller innehåller cirkulära argument och tautologier, vilket är mycket märkligt. En konsekvens av detta är att både forskare och allmänheten ibland tror att vi vet mycket mer om problemet än vad vi faktiskt gör, och står beredda att börja diagnosticera och behandla trots att vi inte ens har en adekvat teori. Samtidigt är de flesta inom området egentligen helt överens om att det råder oerhört stor brist på konsensus, vilket är lite paradoxalt med tanke på hur forskningen sedan utförs i praktiken. Trots att många är medvetna om problemen fortsätter forskningen i samma fotspår, utan att egentligen fokusera på de grundläggande problemen som behöver ordnas upp innan vi kan komma framåt. Vi behöver grundläggande forskning, men trots detta utför vi mer avancerad forskning som vi inte har en bra grund för.

Hur kommer vi att se tillbaka på debatten om datorspelsproblem om tjugo år tror du?

Jag tror debatten kommer ses som relativt överdriven och kantad av skrämselpropaganda och moralpanik. Jag hoppas också att det kommer belysas hur lite vi faktiskt förstod av problemet på den tiden. Samtidigt kommer förståelsen för datorspel som social och positiv aktivitet antagligen vara större, vilket gör att moralpaniken kommer belysas än tydligare. Med det sagt så tror jag fortfarande att vi kommer se människor som spelar i den utsträckningen att de får problem, kanske till och med fler människor i absoluta tal eftersom datorspelandet blir mer och mer populärt. Förhoppningsvis har vi vid den tidpunkten skapat oss en bättre förståelse för problematiken till den grad att vi kan förstå varför människor fortsätter med den här typen av problembeteende trots de negativa konsekvenserna. Därmed hoppas jag att vi även har bättre möjligheter att hjälpa människor som behöver stöd i form av olika interventioner inom vården.

 

Dansk utveckling kan ge Shekarabi huvudbry

Den svenska spelmarknadens framtid är under utredning. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) som har ansvar för spelmarknadsfrågorna, tillkännagav för en månad sedan att han bjuder in alla riksdagspartier utom SD till samtal om hur en framtida spelmarknad ska se ut. Utgångspunkten är att utländska spelbolag ska få etablera sig i Sverige, under (de förmodade) förutsättningarna att de betalar skatt samt följer vissa krav på spelansvar och begränsningar av spelreklamen.

Den naturliga förebilden är Danmark, som har gått från en spelmarknad liknande Sveriges till en licensmarknad med 31 reglerade aktörer på internetspelsmarknaden. Samtidigt har statliga Danske Spil fortfarande ensamrätt på spel som lotto, internetbingo och spel på hästsport.

Problemet för den danska modellen är att spelarna fortfarande spelar på oreglerade aktörer. En ny rapport pekar på att 14% av de danska spelarna spelar hos aktörer utanför den reglerade marknaden, jämfört med 21 % i Sverige. En rätt marginell skillnad, alltså. Bland danska pokerspelare är det så många som 27% som spelar hos oreglerade bolag. En förmodad anledning är att de oreglerade bolagen inte betalar skatt i Danmark och därmed kan erbjuda bättre villkor för spelarna.

Det gör att utmaningarna för Shekarabi blir stora. Han kommer knappast föreslå att man begränsar delar av internet-trafiken för att skydda de reglerade spelbolagen. Samtidigt måste han säkerställa att skatteintäkterna från spel inte minskar drastiskt och helst att ett kraftigt utökat spelutbud inte leder till en epidemi av spelberoende svenskar. Den svårlösta ekvationen verkar hursomhelst vara ett halmstrå för monopolförespråkare att hålla i.

Fakta och myter om spelberoende och spelmarknad

Den senaste tiden har frågan om den svenska spelmarknadens reglering varit lite mer aktuell än vanligt. En utredning om det så kallade främjandeförbudet publicerades för några veckor sedan, riksdagens kulturutskott uttalade stöd för ett licenssystem för spelmarknaden några veckor tidigare, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi publicerade nyss en rapport om regleringen av den svenska spelmarknaden och civilminister Ardalan Shekarabi har lovat en ny utredning om spelmarknaden, när det finns pengar till det. Därmed har det anordnats en rad seminarier om spelmarknaden, införandet av licenssystem och spelberoende. Gott så! Men en del av  de argument som har förts fram i debatten kan behöva problematiseras lite.

”98% spelar utan problem”

Nej. Till att börja med är det bara 70% av befolkningen som spelar (åtminstone 2008). 2% har spelproblem (också det år 2008), medan ytterligare cirka 5% bedöms vara i riskzonen för spelproblem (Statens folkhälsoinstitut, 2010). Med andra ord är det högst 63% av befolkningen som spelar utan problem. Då ska man också komma ihåg att det inte är samma 2% som har problem, utan att det förändras hela tiden. Runt 100 000 ”nya” med spelproblem tillkommer varje år (Statens Folkhälsoinstitut, 2012).

”Antalet spelberoende har inte ökat”/”Antalet spelberoende har ökat”

Mellan 1998 och 2008 var andelen med spelproblem oförändrat i Sverige (Statens Folkhälsoinstitut, 2010). Efter det vet vi inte riktigt. 2008 är trots allt sju år sedan och det kan ha hänt mycket sedan dess. Globalt verkar det som att andelen spelberoende minskar något (Williams, Volberg & Stevens, 2012).

”Spelberoende är inget stort folkhälsoproblem”

Folkhälsomyndigheten, som har hand om arbetet mot folkhälsoproblem, tycker uppenbarligen annorlunda. 165 000 personer är ändå ganska många personer och det är ungefär lika många som har spelproblem som har drogproblem. Utöver det beräknar man att 1,7 miljoner människor är anhöriga till en person med spelproblem (Svensson, Romild & Shepherdson, 2013).

”Det finns ingen forskning om fler blir spelberoende med en avreglerad marknad”

Vi vet att generellt sett är spelberoende vanligare där det finns ett större utbud av spel. Allra lägst andel spelberoende finns i Norge, där spelmarknaden är reglerad och allra högst i Macau, som i princip är en enda stor spelhåla (Williams, Volberg & Stevens, 2012). Men eftersom ingen spelmarknad är den andra lik är det svårt att uttala sig definitivt. En studie från förra året (Planzer, Grey & Shaffer, 2014), som vi skrev om här på bloggen, identifierade att länder med mindre strikt reglering av spelreklamen hade fler spelare som låg i riskzonen för att få spelproblem.

”Fler är spelberoende i Danmark efter att de införde en licensmarknad”

Det vet vi inte. Center for Ludomani i Danmark hävdar det, men som vi tidigare har redogjort för på bloggen räcker inte deras undersökning för att hävda det.

”Spelreklam gör fler spelberoende”

Det finns en hel del forskning på reklamens inverkan på spelproblem och det verkar främst som att de som redan har problem får värre problem av spelreklamen, men det går inte att säga att fler får spelproblem av reklamen (Binde, 2014; Hing et al., 2014).

Inte antingen eller

Forkningen är av sin natur långsam och har svårt att svara på alla relevanta frågor. Ofta har den inte möjligheten att ställa tvärsäkra svar eftersom det finns så många faktorer att ha med i beräkningen. Ta till exempel frågan om huruvida ett licenssystem påverkar hur många som är spelberoende. Vi kan aldrig veta det till 100 procent, hur mycket vi än forskar. Men det betyder inte att vi inte kan göra någorlunda kvalificerade gissningar utifrån den forskning och den erfarenhet som finns.

Eftersom forskningen är långsam och ibland öppen för tolkningar passar den inte alltid så bra i debatter som mest handlar om att slå varandra i huvudet med argument. Men det vore bra om vi i alla fall höll oss borta från de värsta missförstånden.

Referenser

Binde, P. (2014). Gambling advertising: A critical research review. London: Responsible Gambling Trust.

Hing, N., Cherney, L., Blaszczynski, A., Gainsbury, S. M., & Lubman, D. I. (2014). Do advertising and promotions for online gambling increase gambling consumption? An exploratory study. International Gambling Studies, 14(3), 394-409.

Planzer, S., Gray, H. M., & Shaffer, H. J. (2014). Associations between national gambling policies and disordered gambling prevalence rates within Europe.International journal of law and psychiatry, 37(2), 217-229.

Svensson, J., Romild, U., & Shepherdson, E. (2013). The concerned significant others of people with gambling problems in a national representative sample in Sweden–a 1 year follow-up study. BMC Public Health13(1), 1087.

Statens folkhälsoinstitut. (2010). Spel om pengar och spelproblem i Sverige 2008/2009. Huvudresultat från SWELOGS befolkningsstudie. (R 2010:23). Västerås: Åtta.45 Tryckeri AB.

Statens folkhälsoinstitut. (2012). Spel om pengar och spelproblem i Sverige 2009/2010. Resultat från Swelogs ettårsuppföljning. (R 2012:04). Stockholm: Strömberg.

Williams, R. J., Volberg, R. A., & Stevens, R. M. (2012). The population prevalence of problem gambling: Methodological influences, standardized rates, jurisdictional differences, and worldwide trends. Ontario Problem Gambling Research Centre.

Spelberoende och kriminalitet

En ny dansk studie (mycket Danmark just nu) har kommit fram till att oddsen för åtalas för brott var 1,5 gånger högre för personer med spelproblem. För narkotikabrott (3,7 gånger högre odds), våldsbrott (2,2 gånger högre odds) och ekonomisk brottslighet (2,6 gånger högre odds) var sannolikheten att åtalas för ett brott betydligt högre än för resten av befolkningen medan trafikbrott (1,3 gånger högre odds) låg relativt nära den övriga befolkningen.

criminal (1)

Studien, en kohort-studie, inkluderar 18 625 personer, varav 384 personer hade spelproblem. Forskarna kopplade samman resultaten från en omfattande dansk folkhälsoenkät med det danska polisregistret. Det gör att datan anses vara lite mer tillförlitlig än när man ber människor att själva uppge sin eventuella brottslighet.

Forskarna bakom studien konstaterar också att de visserligen hade väntat sig högre odds för brottslighet generellt bland personer med spelproblem, men att det främst skulle handla om ekonomisk brottslighet. Nu är det istället främst brott kopplade till narkotika som personer med spelproblem har en ökad benägenhet att syssla med.

Referens:

Laursen, B., Plauborg, R., Ekholm, O., Larsen, C. V. L., & Juel, K. (2015). Problem gambling associated with violent and criminal behaviour: a Danish population-based survey and register study. Journal of Gambling Studies, 1-10.

Bildreferens:

Icon made by Freepik from www.flaticon.com is licensed under CC BY 3.0

Spelfrihet tillsammans

Nu är behandlingsstudien Spelfrihet tillsammans igång på allvar. Det betyder att vi tar emot deltagare, både personer med spelproblem eller spelberoende och personer som är anhöriga till personer med spelproblem eller spelberoende. Behandlingen är helt kostnadsfri och ges över internet med stöd via mejl och telefon. Surfa in på www.spelfri.se, mejla info@spelfri.se eller kolla in videon här nedanför för mer information!

Är 13 % av danskarna spelberoende?

I torsdagens riksdagsdebatt om spelregleringarna (se den på egen risk, det är inte vansinnigt underhållande) handlade en stor del av debatten om Sverigedemokraternas vurm för spelmonopolet mot övriga partiers förkärlek för ett licenssystem av dansk modell, i den mån de övriga partierna bemödade sig att debattera.

Sverigedemokraternas Aron Emilsson hävdade att 13% av danskarna numera är spelmissbrukare, medan hans kollega Sara-Lena Bjälkö hävdade att andelen danskar med spelmissbruk har ökat med 13%. Om 13 % av danskarna har spelproblem skulle det vara något av en sensation. I en annan studie från 2006 har det nämligen rört sig om 0,5 % av danskarna, vilket tillsammans med holländarna är lägst i världen (Bonke & Borregaard, 2006). I jämförelse är den högsta uppmätta andelen personer med spelproblem 7,6 % i en gammal mätning i HongKong och 6,0% i en mätning i Macau (och där bor de i princip inuti ett stort kasino) (Williams, Volberg & Stevens, 2012).

Möjligen har SD hämtat en del information från en undersökning som organisationen Center for Ludomani släppte i höstas (här kan du ladda ner den). I rapporten hävdas bland annat att andelen danskar med spelberoende har fördubblats sedan förra gången någon mätte det och att var trettonde dansk är spelmissbrukare. Problemet för SD är att de antingen bara hittar på siffror som inte finns i rapporten eller att de har läst fel. Problemet för Center for Ludomani är att de har producerat en rapport som inte håller.

Bild: Nicolas Raymond
Bild: Nicolas Raymond

1%, 7,5% eller 13% spelmissbrukare?

Rapporten anger att andelen spelberoende i Danmark är 1%. Därtill kommer personer med spelproblem, vilket är ytterligare 1,89% och de som är i riskzonen som är 4,57%. Totalt blir det 7,5% av danskarna, eller var trettonde dansk. Jag misstänker att det är härifrån den förvirrande SD-informationen kommer ifrån.

Men det finns väldigt många osäkerhetsfaktorer inbyggda i statistiken. För det första är det bara 11 personer sammanlagt som uppfyller kriterierna för spelberoende. Det är visserligen 11 för många, men det är för få för att man ska dra några långtgående slutsatser. Det hade lika gärna kunnat slumpa sig så att 15 eller 4 eller 8 hade fyllt i att de var spelberoende. En anledning är att det bara är runt 1000 personer som har deltagit i studien, vilket kan jämföras med 8000 personer i den tidigare danska studien och 13 000 personer i den svenska befolkningsstudien Swelogs.

För det andra, och det är det allvarligaste, använder de sig av helt påhittade mått för att mäta spelberoende. De har tagit det etablerade måttet NODS och sedan använt 10 av 17 frågor och sedan bytt ut svarsalternativen. Resultatet är att de har en studie som inte går att jämföra med andra studier och ett mått på spelproblem som, så vitt vi vet, är helt oanvändbart i forskning. Det är faktiskt ett mysterium varför de gör på det sättet.

En illustration av varför det är ett problem kommer från den förra danska studien om spelberoende. Där användes två olika mått: NODS och SOGS-R. SOGS visade att 0,2% av danskarna var spelberoende, ytterligare 0,8% hade spelproblem och 5,9% var i riskzonen medan samma siffror för NODS var 0,1% med spelberoende, 0,3% med spelproblem och 1,9% i riskzonen. Med andra ord gick det inte ens att få samma resultat ens när man använde två etablerade mått och frågade samma personer i samma studie. Ska man då jämföra mellan två olika studier behöver man alltså vara väldigt noggrann och välja samma mått som tidigare har använts istället för att hitta på egna mått.

För det tredje är det väldigt vanskligt att kalla personer i riskzonen för spelmissbrukare. Fundera till exempel över den första frågan i NODS:

Har du senaste året haft perioder som varat två veckor eller mer, då du ägnat mycket tid åt att tänka på ditt spelande eller planerat framtida spelande?

Om du svarar ja på den frågan räknas du enligt NODS till gruppen med riskabla spelvanor. Det krävs alltså inte ens något lidande för att man ska hamna i den gruppen, vilket väl ändå borde vara ett minimum för att man ska få en diagnos?

Avslutningsvis tror jag mycket väl att spelproblemen kan ha ökat i Danmark sedan 2005. Om Center for Ludomanis undersökning trots allt skulle visa sig stämma skulle andelen ”spelmissbrukare” ha ökat till att ligga på samma nivå som i – Sverige. Det är också fullt möjligt att spelproblemen har ökat i takt med licenssystemets införande, men det kan tyvärr inte den här undersökningen säga något om.

Referenser

Bonke, J., & Borregaard, K. (2006). The Prevalence and Heterogeneity of At-risk and Pathological Gamblers: The Danish Case. Socialforskningsinstituttet.

Williams, R. J., Volberg, R. A., & Stevens, R. M. (2012). The population prevalence of problem gambling: Methodological influences, standardized rates, jurisdictional differences, and worldwide trends. Ontario Problem Gambling Research Centre.

Proffsspelare med spelberoende

”Jag har en gammal gymnasiekompis som hoppade av för att bli pokerproffs. Nu bor han i Los Angeles, är miljonär och lever på pokern”. Upprepade gånger har jag fått höra historier om människors bekanta eller släktingar som har försörjt sig på spel, oftast poker. Ibland är historierna säkert sanna, ofta är de sannolikt överdrivna och förvrängda. Jag har träffat åtskilliga patienter som själva har ansett sig försörja sig på spel, trots att de sammanlagt har gått hundratusentals kronor back.

En ny australiensisk studie (Hing, Russell, Gainsbury & Blaszczynski, 2015) pekar på att personer som anser sig vara professionella eller semi-professionella spelare i betydligt högre grad har spelproblem än vanliga amatör-spelare. Drygt 26 % av de professionella och semi-professionella spelarna uppfyllde kriterierna för spelberoende, mot 12,9 % bland amatörspelarna av en total population på 4594 spelare. Dessutom hade de värre problem än vad ”vanliga” spelberoende hade. Spelandet hade lett till värre sociala konsekvenser och större ekonomiska förluster än vad det hade för amatörspelarna. De hade oftare spelat bort alla sina pengar, de hade oftare skulder, de hade oftare hamnat i klammeri med rättvisan på grund av sitt spelande, de hade oftare skiljt sig eller separerat, hade fler gräl med anhöriga och så vidare.

Det kan tyckas märkligt att personer som uppenbarligen inte upplever särskilt stor framgång av sitt spelande ändå anser sig vara proffs. För många innebär säkert proffs-identiteten ett skydd mot en del av det stigma som spelberoende innebär, vilket författarna spekulerar i. Det är lättare att hävda att man bara har en tillfällig dipp om man samtidigt hävdar att spelandet är ett yrke som vilket som helst. En annan förklaring är att spelare i allmänhet, och problemspelare i synnerhet, har dålig koll på hur mycket pengar de faktiskt spelar för, vilket jag har nämnt i en tidigare bloggpost.

Det finns ett slags rebellisk macho-ideal med att försörja sig på spel (bild-googla ”poker professional” om du inte vet vad jag menar), vilket sannolikt lockar många (män) att söka lyckan på spelsajter och kasinon runt om i världen. Den deppiga bilden av ”proffslivet” som kantat av ensamhet, fattigdom och kaos som forskarna i den australiensiska redogör för är en tråkig motbild, men kanske är den minst lika sann.

Referenser

Hing, N., Russell, A. M., Gainsbury, S. M., & Blaszczynski, A. (2015). A Case of Mistaken Identity? A Comparison of Professional and Amateur Problem Gamblers. Journal of Gambling Studies, 1-13.