Alla inlägg av Anders Nilsson

Om Anders Nilsson

Leg. Psykolog och forskare som arbetar vid Centrum för psykiatriforskning. Centrum för psykiatriforskning är ett samarbete mellan Region Stockholm och Karolinska institutet.

Ny studie om stöd för anhöriga

Anhöriga till personer med spelproblem mår bättre efter att ha fått internetbaserad KBT, men spelarens spelproblem påverkas inte. Det är resultaten från en ny artikel publicerad i tidskriften Journal of Consulting and Clinical Psychology. Där beskriver undertecknad med flera (varav några regelbundet skriver här på bloggen) ett internetbaserat stöd för anhöriga till personer med spelproblem. Själva studien kallades för Anhörigstudien och minnesgoda läsare av den här bloggen vet att vi tidigare sökte deltagare till studien här på bloggen.

I korthet gick behandlingen ut på att ge ett KBT-baserat stöd över internet till anhöriga till personer med spelproblem som inte självmant sökte behandling. Hundra deltagare lottades till att antingen gå i behandling i nio veckor eller att stå på väntelista under tiden. Efter avslutad behandling följde vi deltagarna i upp till tolv månader för att se vad resultaten blev på längre sikt.

Skiljer sig spel från andra beroenden?

Anhöriga mådde betydligt bättre efter att ha deltagit i behandlingen jämfört med kontrollgruppen, åtminstone utifrån de indikatorer som vi använde: känslomässiga konsekvenser av spelande, ångest, depression och relationstillfredställelse. Däremot påverkades inte spelarens spelande eller hjälpsökande nämnvärt.

Liknande studier inom spelfältet har kommit fram till likande slutsatser: det går att stötta anhöriga till spelberoende, men det är svårt att via dem påverka själva spelandet. Inom närliggande forskningsfält, som forskning om alkohol- och substansbruk, har en metod som förkortas CRAFT (Community Reinforcement and Family Training) varit verksam för att både stötta anhöriga och att via den anhöriga få den som missbrukar att söka behandling och förändra sitt beteende.

Inom spelfältet ser resultaten alltså lite annorlunda ut. Kanske beror det på att det är svårare att upptäcka när någon har spelat; det är svår att veta när någon är ”spelnykter”. Eftersom CRAFT bygger mycket på att den anhörige uppmärksammar och uppmuntrar nyktert beteende, kan det vara svårt att få till samma förändring inom spel.

Sammanfattning i punktform

  • Anhöriga till personer med spelproblem mår bättre av internetbaserat stöd.
  • Spelarens spelande och hjälpsökande påverkas inte av att anhöriga går i den här typen av stöd.
  • Resultaten bekräftar vad andra studier inom fältet kommit fram till.

Referens

Magnusson, K., Nilsson, A., Andersson, G., Hellner, C., & Carlbring, P. (2019). Internet-delivered cognitive-behavioral therapy for significant others of treatment-refusing problem gamblers: A randomized wait-list controlled trial. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 87(9), 802-814.
http://dx.doi.org/10.1037/ccp0000425

Vad vet anhöriga om spelandet?

För många anhöriga till personer med spelproblem är det en skakande upplevelse att upptäcka att en person de tror sig känna väl har dolt ett missbruk under lång tid. Spelproblem är ju lite speciellt på det sättet – de skapar få eller inga tydliga tecken, vilket till exempel alkohol eller droger gör. Därför kan det vara ett bryskt uppvaknande att inse att en partner, förälder eller ett barn inte har talat sanning och kanske har spelat bort stora summor pengar, ibland så stora att hela ekonomin står på spel. Andra anhöriga är mer medvetna om att en närstående spelar, men kanske inte omfattningen.

I en nyligen publicerad studie har några av oss som skriver på den här sidan försökt ta reda på hur ”korrekta” anhöriga egentligen är när de uppger hur mycket ”deras” spelare spelar. Studien ingår i projektet Spelfrihet Tillsammans, där en spelare och en anhörig har sökt till en internetbaserad KBT-behandling tillsammans. Eftersom både spelaren och den anhörige behöver uppskatta hur mycket spelaren har spelat har vi kunnat jämföra svaren. Så vitt vi vet är det blott andra gången en sådan jämförelse görs (eller åtminstone publiceras).

Sammanlagt deltog 266 personer (133 spelare och 133 anhöriga) och resultaten tyder på att de anhöriga och spelarna är någorlunda samstämmiga i sina resultat (ICC=.57;CI:.48, .64) om hur mycket pengar spelaren har förlorat. Av anhöriga verkar partners ha lite bättre koll på hur mycket spelaren har förlorat än vad andra grupper av anhöriga, som föräldrar, har. Men eftersom de sökte till studien tillsammans kan det vara så att spelaren helt enkelt har berättat hur mycket hen har spelat för, vilket sannolikt inte är fallet annars.

Dessutom är det inte förstås säkert att spelaren själv har så bra koll på hur mycket pengar som har gått åt till spelandet. I vissa andra studier har spelare tvärtom haft ganska begränsad koll på hur mycket de har förlorat. Att partners har bättre koll än föräldrar kan också ha att göra med att de helt enkelt bor ihop i högre utsträckning och därmed ses mer. Dessutom delar många ekonomi, vilket förstås ger möjlighet till bättre inblick även kring spelandet. Man ska dock komma ihåg att det finns många möjliga felkällor: man kan minnas fel eller inte alls, man kan skriva fel eller missuppfatta frågan och våra statistiska modeller är vanligtvis inte anpassade till att beräkna förluster i spel (forskningsartikeln handlar till stor del om det) men det här ger oss en bättre bild av hur mycket anhöriga faktiskt vet om spelandet.

Referens

Magnusson, K., Nilsson, A., Andersson, G., Hellner, C., & Carlbring, P. (2019). Level of Agreement Between Problem Gamblers’ and Collaterals’ Reports: A Bayesian Random-Effects Two-Part Model. Journal of gambling studies, 1-19.

Hur många är egentligen spelberoende i Sverige? *uppdaterad version*

Häromdagen kom nya alarmerande siffror från Folkhälsomyndigheten: ”Antalet spelmissbrukare har nästan fördubblats på 10 år”. Det är onekligen oroande läsning, som skulle innebära mycket lidande för ett antal tusen spelare och deras anhöriga. Det skulle också kunna ses som ett misslyckande för det spelpreventiva arbetet och eventuellt även för den nyligen omreglerade spelmarknaden. Men det finns anledning att vara försiktig när man tolkar siffrorna.

Små grupper, stora procentuella förändringar

När Folkhälsomyndigheten uppger att 45 000 människor (0,6 procent) är spelberoende idag jämfört med 24 000 (0,3 procent) för tio år sedan innebär det förstås inte att de har intervjuat 45 000 personer som är spelberoende. Det innebär att de, antar jag, har intervjuat drygt 5000 personer varav 30 har svarat på ett sätt att de kan antas vara spelberoende. När man sedan översätter det till befolkningsnivå blir det alltså 45 000 personer. Men det är förstås så att det är ganska slumpmässigt om det är 25 personer eller 30 personer som svarar på ett sånt sätt och varje svar får därför väldigt stor påverkan på en eventuell ökning i andelen spelberoende. Oftast brukar man på ett eller annat sätt ange hur säker en sån här uppskattning är, till exempel genom konfidensintervall, men det görs inte här märkligt nog.

En uppföljning, inte en prevalensstudie

En viktig detalj i den här studien är att det till största del handlar om en uppföljningsstudie, inte en vanlig prevalensstudie. Urvalet består av de personer som 2015 svarade på samma frågor plus ett antal deltagare nytillkomna i åldersgruppen 16-18 år. När man gör en prevalensstudie försöker man få tag i ett så representativt urval som möjligt, men så fort man får bortfall försvinner en del av den representativiteten. I 2015 års studie fick man tag i mindre än hälften och i årets undersökning fick man tag i 38 procent av de återstående deltagarna. Med största sannolikhet är det alltså inte en särskilt representativ grupp som är kvar. Dessutom har de alltså redan svarat på en rad lång frågor om sitt spelande, vilket kan ses som en kortare intervention och därmed kan påverka hur spelandet ser ut i den här gruppen. Uppföljningsstudier är visserligen viktiga för att se hur folks spelande utvecklas över tid, men det är tveksamt om man egentligen kan använda det för att visa hur många i befolkningen som helhet som har spelproblem.

Andelen med spelproblem minskar

Eftersom det rör sig om så få personer som uppfyller kriterierna för spelberoende* brukar man istället prata om hela gruppen som har någorlunda allvarliga problem med spel om pengar, de med spelproblem. Från att ha varit 2,2 procent för tio år sedan är den siffran idag 1,3 procent. Även de som har en risk för spelproblem har minskat från 5,4 procent till 2,9 procent. Sammantaget är bilden alltså att det är en ganska rejäl minskning av andelen i befolkningen som har någon slags problem av spel, från 7,6 procent till 4,2 procent, men det verkar inte medierna (eller Folkhälsomyndigheten för den delen) vara lika pigga på att belysa.

Allt sämre svarsfrekvens

Som sagt är ett problem med årets undersökning att så få har svarat. Det här är en allmän trend tyvärr: allt färre är villiga att svara på frågor från forskare. I undersökningen 2008 svarade 54 procent av de tillfrågade, 2015 var den siffran nere på 46 procent och i år så lågt som 38 procent. Då blir det allt svårare att dra säkra slutsatser om hur spelandet faktiskt ser ut. Tidigare har man haft en tumregel att undersökningar måste ha åtminstone 70 procents svarsfrekvens för att vara tillförlitliga, men det är svårt för någon alls att uppnå det numera. Istället försöker man hantera det statistiskt på olika sätt, men hur Folkhälsomyndigheten har gjort den här gången framgår inte. I gruppen 19-24 år är svarsfrekvensen som lägst medan den är som högst i gruppen 65 år och äldre. Även det får stor betydelse, inte minst eftersom den förstnämnda gruppen vid tidigare mätningar har varit den grupp med störst andel individer med spelproblem. Det innebär att det skulle kunna finnas ett betydande mörkertal som den här typen av undersökningar inte förmår identifiera.

Ligger rätt i tiden

Spelproblem har aldrig fått så mycket uppmärksamhet i media som nu. Det är bra tycker jag. Uppmärksamheten som ges till de oerhört negativa sidorna av spelproblem fungerar förmodligen ganska bra som prevention för många. När spelberoende är på tapeten får den här typen av undersökningar ganska stor uppmärksamhet, när det tidigare mest har möts med en axelryckning. Men tyvärr är risken att det små eller osäkra förändringar framstår som mer betydelsefulla eller säkra än vad de faktiskt är.

—–

Här finns en sammanfattning av Folkhälsomyndighetens resultat. Och här finns en beskrivning av undersökningen.

—–

*Jag vill inte gå in på en lång harang om definitioner här, men ska man vara strikt mäter inte Folkhälsomyndigheten spelberoende (eller hasardsspelssyndrom som det också kallas) eftersom de förstås inte ställer en diagnos, men man kan med relativt stor säkerhet utgå från att de här individerna ändå uppfyller de kriterierna. Vidare använder Folkhälsomyndigheten en egen terminologi, mer om den kan du läsa här.

Köp balsam och en piggelin så får du en lott på köpet! (Foto: Per Carlbring)

Spelreklam och spelproblem

När jag berättar för människor (i Sverige) om mitt arbete finns det åtminstone en sak som folk nämner: spelreklamen. Hittills har det bara varit i negativa ordalag. Den upplevs som alltför påträngande, för vanligt förekommande och för dålig. Och människor oroar sig för att den skapar och förvärrar spelproblem hos människor.

Den första kritiken får väl anses stå fritt för var och en att tycka (men det finns sannolikt ett samband mellan reklamen och spelbranschens ohyggligt dåliga anseende). Den andra delen av kritiken är desto mer relevant i arbetet mot spelproblem, och visar det sig stämma krävs det eventuellt reglering.

Svårt att mäta spelreklamens inverkan

Problemet med att mäta spelreklams påverkan på spelproblem är att det är svårt. Det är många faktorer som påverkar att folk får problem och att deras problem förvärras. Vi vet att spelreklamen har ökat dramatiskt i Sverige de senaste åren, men vi vet också att andelen med spelproblem ligger relativt still eller till och med minskar något. Men under samma period har de främsta problemspelen gått från att vara Vegas-maskiner och spel i butik till internetkasino och sportspel på internet, just de spel som det görs reklam för. Det skulle kunna vara en indikation på att reklamen kanske påverkar vilka typ av spel människor får problem av, eller vilka som får problem med spel. Men vi kan inte vet säkert eftersom vi inte vet hur det hade sett ut utan reklamen. Som forskare skulle vi gärna dela Sverige i två halvor där östra halvan utsattes för spelreklam medan västra halvan skulle bli utan. Då skulle vi få bättre koll!

Få påverkas av reklamen

Det finns förstås andra metoder. Vi kan till exempel fråga människor hur de påverkas av spelreklamen och i synnerhet kan vi fråga de som har problem med spel hur de påverkas. Det gjordes bland annat i den stora studien SWELOGS, om svenskars spelvanor och spelproblem. Där visade det sig att de allra flesta uppger att de inte påverkas negativt av spelreklamen, men att en liten grupp på ungefär en procent uppger att de ofta har påverkats negativt och att ytterligare 2-7 procent ibland har påverkats negativt (beroende på vilken typ av reklam frågan handlade om). I synnerhet verkar problemen uppstå hos personer som redan har spelproblem.

En av artikelförfattarna, Per Binde, har gått igenom den forskning som finns på området och slutsatserna brukar vara ungefär desamma: väldigt få påverkas men de som gör det har i högre grad spelproblem. Det gäller oavsett om forskningen har gjorts med enkäter eller med djupintervjuer. I allmänhet visar forskningen att personer med spelproblem uppger att spelreklamen har fått dem att spela mer än de har tänkt, eller att spelreklamen har varit utlösande för återfall. Det finns också mycket som tyder på att personer med spelproblem i högre grad lägger märke till spelreklamen än andra.

Men de inledande reservationerna om forskning på spelreklamens påverkan på spelande kvarstår. Även om människor uppger att reklamen har fått dem att spela mer än de hade tänkt, är det förstås svårt att veta. Att fastslå varför vi agerar på ett visst sätt är svårt, för vi kan omöjligt veta säkert att vi hade agerat annorlunda om förutsättningarna hade varit lite annorlunda. En annan reservation är att det är svårt att jämföra olika sammanhang med varandra. Låt säga att du bor i ett land där du nån gång ibland stöter på reklamaffischer för lotter jämfört med att du bor i ett land där spelreklam förekommer i de flesta mediekanaler som internet, tv, radio och tidningar. Det gör det också svårt att riktigt veta hur människor i till exempel Sverige påverkas med den intensiva exponeringen av spelreklam som finns här.

Köp balsam och en piggelin på ICA så får du en lott på köpet! (Foto: Per Carlbring)

Referens

Binde, P., & Romild, U. (2018). Self-reported negative influence of gambling advertising in a Swedish population-based sample. Journal of Gambling Studies, Advance online publication. doi:10.1007/s10899-018-9791-x

*Uppdatering*

Idag kom även siffror på spelbolagens reklamkonton. Det visar sig att sex av de tjugo största annonsörerna i svensk media är spelbolag: https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2019/01/29/de-ar-sveriges-20-storsta-annonsorer/

Kan man spela på kryptovalutor?

Det har länge funnits en diskussion i spelvärlden om hur man ska se på handel med värdepapper. Är det spel? Likheterna mellan framför allt vissa typer av sportspel (”spread betting”) och spel på börsen har jag skrivit om tidigare. Det är därför inte konstigt att forskare har börjat kartlägga relationen mellan spel och kryptovalutor.

Kryptovalutor, där Bitcoin är den mest kända, har ingen centralt reglerande instans och utgörs av kryptografiska metoder för att genomföra transaktioner. I en studie nyligen publicerad i tidskriften Addictive Behaviors undersökte två forskare relationen mellan spelproblem och att handla med kryptovalutor.

Deras slutsats var, föga förvånande, att det finns en koppling mellan att ha spelproblem och att handla med kryptovalutor. Framför allt var det de som spelade online och som hade spelproblem som handlade mer med kryptovalutor. Författarna till artikeln hittade också ett samband med att riskfylld handel med aktier. Om man handlade med både kryptovalutor och högriskaktier löpte man dessutom en större risk att vara drabbat av annan typ av psykisk ohälsa.

Sammantaget lyfter artikeln fram likheterna mellan aktiviteter som vi kanske tänker oss vara skilda från varandra: spel om pengar, aktiehandel och handel med kryptovaluta. Men rent psykologiskt, och i vilka konsekvenser det får, är det nog inte så stor skillnad. Istället innebär de en fara för personer som har en benägenhet att ta stora risker i fråga om pengar. Det betyder inte att kryptovalutor är beroendeframkallande per se , utan att det är ytterligare en möjlig källa till spelliknande beteende. Det behövs andra studier, där man följer människor över tid, för att bilda sig en uppfattning om huruvida kryptovalutor på egen hand kan ge upphov till någon form av spelproblem.

Referens:

Mills, D. J., & Nower, L. (2019). Preliminary findings on cryptocurrency trading among regular gamblers: A new risk for problem gambling?. Addictive Behaviors.

Ökad dödlighet och självmord hos personer med spelberoende

En ny svensk studie visar att personer med en spelberoendediagnos har 15 gånger högre risk att ta livet av sig och 1,8 gånger högre dödlighet totalt.

Nyligen publicerades studien “Gambling disorder, increased mortality, suicidality, and associated comorbidity: A longitudinal nationwide register study “. Studien som bygger på svenska registerdata beskriver en ökad mängd dödsfall till följd av självmord men också en ökad generell dödlighet för personer med spelberoende. (Karlsson & Håkansson 2018)

Spelberoende har tidigare beskrivits som en riskfaktor för suicidtankar och suicidförsök (Hansen & Rossow, 2008; Kausch, 2003; Komoto, 2014; Ledgerwood, Steinberg, Wu, & Potenza, 2005; Moghaddam, Yoon, Dickerson, Kim, & Westermeyer, 2015; Newman & Thompson 2007; Ronzitti et al., 2017). Risken för fullbordat suicid och den generella dödligheten hos personer med spelberoende har däremot i stort varit outforskat. Studiens syfte var därför att kartlägga om en ökad dödlighet och en ökad dödlighet till följd av suicid föreligger hos personer med spelberoende samt att undersöka möjliga riskfaktorer.

Studien bygger på data från Socialstyrelsen nationella patientregister och dödsorsaksregister.

Individer med en spelberoendediagnos som huvud- eller bidiagnos mellan åren 2005 och 2016 identifierades. 2099 individer (1625 män och 474 kvinnor) följdes i genomsnitt i 4,7 år. Under studietiden avled 67 personer varav 21 till följd av suicid.

Man såg att dödligheten för personer med en spelberoende-diagnos var 1,8 gånger högre i åldersgruppen 20–74 år jämfört med befolkningen i stort. Andelen dödsfall till följd av självmord var 15 gånger högre än för befolkningen i samma åldersgrupp. Hos personer med spelberoende i åldrarna 20–49 år var dödligheten 6,2 gånger större och dödligheten till följd av självmord 19,3 gånger större. Den generella dödligheten var kopplad till högre ålder och till hjärt-kärlsjukdom. Depression ökade risken för självmord.

Den ökade dödligheten var på liknande till något lägre nivå jämfört med studier på personer med substansberoende och annan psykisk ohälsa (Hayes, Miles, Walters, King, & Osborn, 2015; Ericsson, Brådvik, & Håkansson, 2014; Åhman, Jerkeman, Blomé, Björkman, & Håkansson, 2018). Risken att dö till följd av självmord var i stort samma som för hos personer med substansberoende och annan psykisk ohälsa (Charrel et al., 2015; Fugelstad et al., 2014; Hayes et al., 2015; Nordentoft et al., 2013).

Sammanfattningsvis sågs en ökad dödlighet framförallt till följd av självmord hos personer med spelmissbruk. Överdödligheten till följd av suicid var ännu mer uttalad i den yngre ålderskategorin. Hjärt-kärlsjukdom ökade den generella risken för förtida död hos personer med spelmissbruk och depression ökade risken för suicid.

Resultaten belyser behovet av att screena för depression och suicidalitet hos personer med spelberoende så att åtgärder för suicidprevention kan sättas in i tid.

*Den här artikeln är skriven av Anna Karlsson, verksam vid Lunds universitet och huvudförfattare till studien.*

Referenser

Charrel, C. L., Plancke, L., Genin, M., Defromont, L., Ducrocq, F., Vaiva, G., & Danel, T. (2015). Mortality of people suffering from mental illness: A study of a cohort of patients hospitalised in psychiatry in the north of France. Social Psychiatry and Psychiatric Epidemiology, 50(2), 269–277. doi:https://doi.org/10.1007/s00127-014-0913-1

Ericsson, E., Brådvik, K., & Håkansson, A. (2014). Mortality, causes of death and risk factors for death among primary amphetamine users in the Swedish criminal justice system. Substance Use and Misuse, 49, 262–269. doi:https://doi.org/10.3109/10826084.2013.825921

Fugelstad, A., Annell, A., & Ågren, G. (2014). Long-term mortality and causes of death among hospitalized Swedish drug users. Scandinavian Journal of Public Health, 42(4), 364–369. doi:https://doi.org/10.1177/1403494814525006

Hansen, M., & Rossow, I. (2008). Gambling and suicidal behaviour. Tidsskr Nor Laegeforen, 128(2), 174–176.

Hayes, J. F., Miles, J., Walters, K., King, M., & Osborn, D. P. (2015). A systematic review and meta-analysis of premature mortality in bipolar affective disorder. Acta Psychiatrica Scandinavica, 131, 417–425. doi:https://doi.org/10.1111/acps.12408

Karlsson, A., & Hakansson, A. (2018). Gambling disorder, increased mortality, suicidality, and associated comorbidity: A longitudinal nationwide register study. J Behav Addict, 1-9. doi:10.1556/2006.7.2018.112

Kausch, O. (2003). Suicide attempts among veterans seeking treatment for pathological gambling. The Journal of Clinical Psychiatry, 64(9), 1031–1038. doi:https://doi.org/10.4088/JCP.v64n0908

Komoto, Y. (2014). Factors associated with suicide and bankruptcy in Japanese pathological gamblers. International Journal of Mental Health Addiction, 12(5), 600–606. doi:https://doi.org/10.1007/s11469-014-9492-3

Ledgerwood, D. M., Steinberg, M. A., Wu, R., & Potenza, M. N. (2005). Self-reported gambling-related suicidality among gambling helpline callers. Psychology of Addictive Behaviors, 19(2), 175–183. doi:https://doi.org/10.1037/0893-164X.19.2.175 CrossrefGoogle Scholar

Moghaddam, J. F., Yoon, G., Dickerson, D. L., Kim, S. W., & Westermeyer, J. (2015). Suicidal ideation and suicide attempts in five groups with different severities of gambling: Findings from the National Epidemiologic Survey on Alcohol and Related Conditions. The American Journal on Addictions, 24(4), 292–298. doi:https://doi.org/10.1111/ajad.12197

Newman, S. C., & Thompson, A. H. (2007). The association between pathological gambling and attempted suicide: Findings from a national survey in Canada. Canadian Journal of Psychiatry, 52(9), 605–612. doi:https://doi.org/10.1177/070674370705200909

Nordentoft, M., Wahlbeck, K., Hallgren, J., Westman, J., Osby, U., Alinaghizadeh, H., Gissler, M., & Laursen, T. M. (2013). Excess mortality, causes of death and life expectancy in 270,770 patients with recent onset of mental disorders in Denmark, Finland and Sweden. PLoS One, 8(1), e55176. doi:https://doi.org/10.1371/journal.pone.0055176

Ronzitti, S., Soldini, E., Smith, N., Potenza, M. N., Clerici, M., & Bowden-Jones, H. (2017). Current suicidal ideation in treatment-seeking individuals in the United Kingdom with gambling problems. Addictive Behaviors, 74, 33–40. doi:https://doi.org/10.1016/j.addbeh.2017.05.032

Åhman, A., Jerkeman, A., Blomé, M. A., Björkman, P., & Håkansson, A. (2018). Mortality and causes of death among people who inject amphetamine: A long-term follow-up cohort study from a needle exchange program in Sweden. Drug and Alcohol Dependence, 188, 274–280. doi:https://doi.org/10.1016/j.drugalcdep.2018.03.053

 

Krokodilglädje ger mer spel

I en studie från 2010 undersökte de australiensiska forskarna David Rockloff och Nancy Greer hur ens spelande på kasinospel påverkas av att man precis innan har hållit i en en meter lång krokodil. Studien belönades förra året  med IG-Nobelpriset, som går till oväntad forskning som ”först får folk att skratta och sedan får dem att tänka efter”. Bara titeln på forskningsartikeln är värd ett omnämnande: ”Never smile at a crocodile: Betting on electronic gaming machines is intensified by reptile-induced arousal.” Det kan tyckas som att kopplingen mellan krokodiler och spelande är rätt avlägsen, men det är inte så långsökt som du kanske tror.

Studien gick i korthet ut på att turister som besökte Koorana Saltwater Crocodile Farm i Queensland, Australien fick hålla en krokodil i famnen, svara på hur de upplevde det och sedan spela kasinospel på en dator. Poängen var att se hur människors arousal (på svenska är det ungefär vakenhetsgrad, uppmärksamhetsgrad) påverkar spelbeteende. För när man håller i en krokodil kan man utgå från att ens arousal ökar, ungefär som om man åker bergochdalbana. För en del är det en positiv upplevelse, för andra en negativ.

Studien visade att de flesta minskade sitt spelande jämfört med kontrollgruppen, men det fanns undantag. Framför allt visade det sig att personer med spelproblem som upplevde krokodilmötet som positivt också spelade för större summor och i högre grad kände att de hade turen med sig. Slutsatsen är att deltagarna överförde stämningsläget från krokodilträffen till spelandet, vilket också påverkade spelbeteendet. Med andra ord kan hög arousal som tolkas positivt få folk att spela mer. Se där spelforskning som kanske får en att dra på mungiporna först, för att sedan få en att tänka efter.

Referens:

Rockloff, M. J., & Greer, N. (2010). Never smile at a crocodile: Betting on electronic gaming machines is intensified by reptile-induced arousal. Journal of Gambling Studies26(4), 571-581.

 

Photo: Jenavieve

Spelproblem och alexitymi

Kan svårigheter att tolka sina egna känslor vara en förklaring till spelproblem? Ja, i alla fall om man ska tro en forskningsstudie av Xavier Noël med flera från förra året.

Alexitymi beskrivs som en oförmåga att känna igen, sätta ord på och förstå vad det är man själv känner. Uttrycket myntades på 1970-talet av psykiatern Peter E. Sifneos för att beskriva den ”känslostumhet” som han såg hos många av sina patienter som uppenbarligen var arga, ledsna eller glada utan att riktigt veta om det eller förstå det. Vissa forskare hävdar att personer med alexitymi även har svårt att identifiera mer renodlat kroppsliga signaler som hunger eller illamående, vilket förstås kan leda till mer somatiska problem. Läs mer om alexitymi i Modern Psykologi här.

I Noëls studie undersöktes förhållandet mellan alexitymi och spelproblem. Teorin var att personer med alexitymi i vissa fall blir överväldigade av känslor som de inte kan identifiera och hantera och därför använder spelandet som ett sätt för att reglera känslorna. Resultaten visade att alexitymi förvärrade spelproblemen genom att göra upplevda negativa känslor starkare, men det var också relaterat till ökad impulsivitet. Studien var av en ganska enkel design, som gör det svårt att dra tydliga slutsatser av resultaten. Men att många patienter har svårt att identifiera och beskriva sina känslor känner jag igen från klinisk praktik. Ibland kan till och med sådana basala sensationer som hunger misstas för ett sug efter att spela. Om det här beror på alexitymi eller något annat ska jag nog låta vara osagt, men det är en intressant tanke.

Referens

Noël, X., Saeremans, M., Kornreich, C., Bechara, A., Jaafari, N., & Fantini-Hauwel, C. (2017). On the Processes Underlying the Relationship Between Alexithymia and Gambling Severity. Journal of gambling studies, 1-18.

 FotoJenavieve 

 

Att involvera anhöriga i spelberoendebehandling

Under några år har flera av oss som skriver här drivit forskningsprojektet Spelfrihet Tillsammans, som undersöker behandling för spelproblem via nätet och vad som händer om man involverar en anhörig i behandlingen. Nu finns de första resultaten publicerade!

I artikeln The Development of an Internet-Based Treatment for Problem Gamblers and Concerned Significant Others: A Pilot Randomized Controlled Trial beskriver vi den inledande fasen av projektet och resultaten från de första deltagarna, den s.k pilot-delen av projektet.

Pilotstudien bestod av 36 par, som lottades till en av två grupper där spelarnas behandling var ungefär den samma i båda grupperna men där de anhöriga bara fick behandling i den ena gruppen. Syftet med pilotstudien var dels att undersöka om behandlingen fick effekt på spelandet och psykiskt mående, men också för att undersöka hur det gick att genomföra behandlingen (t ex. hur väl den tekniska plattformen funkade, vad behandlarna ansåg om behandlingsformen och om något behövde förändras i rutiner och utformning).

I korthet kan man säga att pilotstudien kommer fram till följande:

  • Spelarna i båda grupperna minskade sitt spelande kraftigt. De mådde även bättre och uppvisade betydligt färre symptom på spelberoende.
  • Däremot var det ganska stort avhopp från studien, så hur det gick för de som hoppade av vet vi inte.
  • De anhöriga som fick egen behandling mådde mycket bättre psykiskt, medan de som inte fick det inte förbättrades.
  • De som fullföljde behandlingen var väldigt nöjda med behandlingen.
  • Behandlarna tyckte att mycket tid gick åt till att komma överens om telefontider och att försöka få tag i deltagare som inte svarade.
  • Det är svårt att veta exakt när människor inte längre har spelproblem, vilket vi har varit inne på tidigare här på bloggen. Räcker det att man inte har spelat på ett tag eller är det helt andra saker som vi borde mäta?

Artikeln finns att läsa i tidskriften Journal of Gambling Studies här!

Referens

Nilsson, A., Magnusson, K., Carlbring, P., Andersson, G., & Gumpert, C. H. (In press). The Development of an Internet-Based Treatment for Problem Gamblers and Concerned Significant Others: A Pilot Randomized Controlled TrialJournal of Gambling Studies, 1-21. DOI:10.1007/s10899-017-9704-4

Foto: Michael Gwyther-Jones

Storgräl bland spelforskare

Stora delar av spelforskningsvärlden har under sommaren varit indragen i en hetlevrad diskussion om spelforskningens förhållande till spelbolagen, i tidskriften International Journal of Mental Health and Addiction. Det hela började med en kritisk artikel från april i år om den så kallade Reno-modellen, skriven av två forskare verksamma inom sociologi och statskunskap (Hancock & Smith, 2017). I korthet är Reno-modellen (Blaszczynski, Ladouceur & Shaffer, 2004) ett slags ramverk för hur spelbolag, samhällsaktörer och individer bör agera för att minimera spelens skadeverkningar och andelen personer som får spelproblem.

En kritisk granskning av ansvarsfullt spelande

Granskningen, Critiquing the Reno Model I-IV International Influence on Regulators and Governments (2004–2015)— the Distorted Reality of “Responsible Gambling”, är en 24 sidor lång brandfackla till text om hur Reno-modellen i första hand lägger ansvaret hos individen istället för att ställa ordentliga krav på spelbolag och politiker. Det handlar om hur man ger spelare möjligheten att stänga av sig själva eller begränsa sitt spelande, medan man samtidigt klargör de övergripande positiva aspekterna av spel. Reno-modellen togs fram i samarbete med spelbolagens intresseorganisationer och författarna och granskningens författare samanställer också alla de gånger som Reno-modellens författare har fått betalt av diverse spelbolag som talare eller rapportförfattare. Mellan raderna framställs Reno-modellen och deras författare som korrupta forskare som går spelbolagens ärenden.

Reno-modellens författare svarar

Reno-modellens författare Alex Blaszczynski, Howard Shaffer och Robert Ladouceur är inte sena att svara med ett rätt uppskruvat tonläge: “There is insufficient space and time to address each of their misleading statements and criticisms—perhaps best considered as ideological projections.” De fortsätter med att hävda att Hancock och Smith underminerar hela forskningsprocessen och jämför deras granskning med klimatförnekare, vaccinmotståndare och personer som hävdar att månlandningen inte har inträffat för att slutligen (och för andra gången) använda ett Mark Twain-citat för att insinuera hur mycket lögner Hancock och Smith sprider (Shaffer, Blaszczynski & Ladouceur, 2017).

Andra spelforskares reaktioner

Medan Reno-författarna är mycket välkända spelforskare har varken Hancock eller Smith publicerat särskilt mycket inom spel. Men en rad andra spelforskare har skrivit svar till deras granskning, och är betydligt mer positiva än vad Reno-författarna är. Den välkände beroendeforskaren Jim Orford kallar deras artikel ”very welcome” och skriver att ”The concept of responsible gambling is a public relations coup for the gambling industry and its supporters” (Orford, 2017). Max Abbott, som bland annat forskat en hel del i Sverige, är mer resonerande men lyfter fram att Reno-modellen kan vara problematisk i sitt förhållande till spelindustrin (Abbott, 2017). Francis Markham och Martin Young föreslår en helt ny version av Reno-modellen, som lägger betydligt större fokus på industrins ansvar och hur spel kan vara designade för att underminera människors beslutsfattande (Young & Markham, 2017). Även Paul Delfabbro och Daniel L King tycks hålla med granskarna, men efterlyser bland annat en tydligare redogörelse för huruvida Reno-modellen faktiskt påverkar spelbolag och beslutsfattare (Delfabbro & King, 2017).

Sammanfattningsvis verkar Hancock och Smith få rätt stort stöd för sina grundläggande teser, men det är tydligt att det här är en öm punkt för spelforskare. Hur mycket ska vi samarbeta med spelindustrin och riskerar vi att gå deras ärenden när vi fokuserar på behandling av spelberoende istället för prevention?

Referenser

Hancock, L., & Smith, G. (2017). Critiquing the Reno model I-IV international influence on regulators and governments (2004–2015)—the distorted reality of “responsible gambling”. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-26.

Blaszczynski, A., Ladouceur, R., & Shaffer, H. J. (2004). A science-based framework for responsible gambling: The Reno model. Journal of Gambling studies20(3), 301-317.

Shaffer, H. J., Blaszczynski, A., & Ladouceur, R. (2017). Truth, Alternative Facts, Narrative, and Science: What Is Happening to Responsible Gambling and Gambling Disorder?. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-6.

Orford, J. (2017). The Gambling Establishment and the Exercise of Power: a Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-4.

Abbott, M. W. (2017). Beyond Reno: a Critical Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-10.

Delfabbro, P., & King, D. L. (2017). Blame It on Reno: a Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-6.

Young, M., & Markham, F. (2017). Rehabilitating Reno: a Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-6.