Alla inlägg av Ekaterina Ivanova

Reglering och självreglering

I slutet på mars 2017 släpps den efterlängtade spelutredningen som väntas lägga grund för hur spelbranschen kommer se ut i Sverige inom en relativt snar framtid. Utredningen kan leda till en så stor förändring som att det statliga spelmonopolet upplöses och olika spelaktörer kommer kunna få licens för att bedriva sin verksamhet i Sverige. I förändringens tider är det intressant att se vilka lärdomar forskningen hittills har dragit av olika lagskiften i andra länder.

Doktor Jani Selin, sociolog från Finland, har tittat på interaktion mellan spelföretagen och staten i samband med en lagändring som presenterades 2008 och trädde i kraft 2010 och som innebar ett skifte mot en mer uttalad statlig kontroll av spelbranschen (Selin, 2016). Ett av Selins fynd är att förekomsten av ord och uttryck, som hade med spelansvar att göra, ökade kraftigt under 2006-2008 för att sedan sjunka i årliga rapporter av de tre operatörer som är verksamma i Finland – Veikkaus, Ray och Fintoto. Likheter i hur mycket ”spelansvar” och liknande ord och uttryck nämns i de olika företagens rapporter är väl synlig.

 
Published in: Jani Selin; Addiction Research & Theory  2016, 24, 199-208. DOI: 10.3109/16066359.2015.1102894 Copyright © 2015 Taylor & Francis

Selin menar att spelföretagen fann sig i ett osäkert läge (”state of regulatory uncertainty”) under 2006-2008 och försökte förhindra den kommande ökade regleringen genom att visa att självreglering från operatörers sida fanns, fungerade och var tillräcklig. Enligt författaren hade alltså spelföretagens omnämnanden av spelansvar en politisk funktion. Med tanke på det, är det intressant att spekulera kring hur den pågående spelutredningen har påverkat spelföretagen som vill ha licens för att bedriva sin verksamhet i Sverige. Och i så fall, kan speloperatörers agerande i och med utredningen i sin tur ha satt spår i utredningen?

Selin har även analyserat en del kommunikation mellan myndigheter och speloperatörer. Slutsatsen var att staten har lyckats uppnå hög nivå av reglering gällande spelreklam, där det var fastslaget att syftet ska vara ren kanalisering av kunder från oreglerade till reglerade spelföretag, och inte att skapa nya spelare. Därför bedömdes till exempel utropstecknet i reklamtexten ”Live betting, now!” höra till aggressiv marknadsföring och operatörernas egna etiska koder (självreglering) vägde inte tungt i det spörsmålet. Å andra sidan gjorde staten ett försök att reglera nya spelformer utifrån hur farliga de var. Dock saknade myndigheterna ett verktyg för att bedöma de nya spelformernas farlighet – ett sådant verktyg utvecklades på branschens sida vilket gjorde att spelföretagen i princip fick behålla en del av självreglering i denna fråga.

Det är många frågor man vill få svar på i och med den väntade ändringen i Sveriges reglering av spel om pengar, både gällande företagens agerande men framför allt förekomsten av spelproblem. Det finns en förhoppning om att när de nya spelreglerna väl är på ingång, kommer det även finnas både resurser och intresse för att följa processen noga och se vad det innebär för folkhälsan.

Selin, J. (2016). From self-regulation to regulation – An analysis of gambling policy reform in Finland. Addiction Research & Theory, 24(3), 199–208. JOUR. http://doi.org/10.3109/16066359.2015.1102894

Varningsmeddelanden – första linjens skydd mot spelproblem?

Spe1118807_a751d65ba5_olar man för pengar blir man allra oftast av med dem – man får se det som att man betalar för sin underhållning. Man bör veta hur slumpen fungerar, att man inte kan vinna tillbaka pengar genom att spela mer och att man inte kan lita på känslan att man är på väg att vinna. Att ha en god förståelse för vad spel om pengar är och inte är tycks vara kopplat till ett hållbart spelande, där individen kan fortsätta se det som förströelse. Det finns några få indikationer på att man kan hålla spelkonsumtionen nere genom att påminna spelaren exempelvis om att nästkommande spelomgång inte har någonting att göra med den föregående samt att man inte ska förlita sig på tur (Floyd, Whelan, & Meyers, 2006; Gainsbury, Aro, Ball, Tobar, & Russell, 2015). Det har dock även hänt att varningsmeddelanden inte visat sig ha någon effekt på spelarnas beteenden (Monaghan & Blaszczynski, 2009; Steenbergh, Whelan, Meyers, May, & Floyd, 2004).

En forskargrupp från University of Memphis ledd av Andrew W. Meyers har satsat på att undersöka saken vidare och se om det har någon betydelse huruvida informationsmeddelandet dyker upp när spelaren håller på att vinna eller förlora. Forskargruppen har satt upp ett experiment i ett labb inrett som ett casino med spelautomater ”trimmade” på förhand för vinst eller förlust. Allt som allt fick 154 universitetsstudenter spela på labbet utan att behöva satsa egna pengar men med ett löfte om att få biljetter för utlottning av presentkort från en biograf motsvarande de pengar de skulle ha kvar av det förmodade startkapitalet på $500. Förutom att spelarna slumpades till att vinna eller förlora, utgjorde hälften av deltagarna en kontrollgrupp och fick se tomma pop-up-fönster under sin spelsession. Den andra hälften såg pop-up-fönster med följande varningsmeddelanden:

  • Nästa spelomgång har ingenting att göra med dina tidigare spelomgångar.
  • Om du fortsätter spela kommer du till slut förlora dina pengar.
  • Vinst har inget med tur att göra. Den är slumpmässig.
  • Håller du på och förlorar mer pengar än vad du vill? Det är kanske dags att sluta?
  • Har du det kul? Eller håller du bara på och förlorar dina pengar?

Gruppen som fick spela på vinnande automater och fick se riktiga varningsmeddelanden gjorde minst antal ”spins” – snurr – under sina sessioner. Skillnaderna mellan grupperna var dock små: 164 snurr i genomsnitt för den vinnande gruppen som fått se meddelanden, 165 snurr för den vinnande kontrollgruppen, 171 snurr för den förlorande gruppen som fått se meddelanden, och 179 snurr för den förlorande kontrollgruppen.

Alla deltagare snabbade på sitt spelande med tidens gång – dvs tiden det tog de att satsa blev allt kortare mot slutet på sessionen. Den enda nämnvärda skillnaden enligt författarna fanns mellan den vinnande varningsgruppen och den förlorande kontrollgruppen, där den senare ökade på sitt speltempo i större utsträckning. Författarna presenterar varken exakta siffror eller figurer vilket gör det svårt för läsaren att värdera dessa skillnader själv.

De båda kontrollgrupperna, som alltså inte fått se några varningsmeddelanden, tenderade att satsa allt mer pengar med tidens gång. Den vinnande varningsgruppen gjorde färre satsningar och ökade tempot de satsade med i mindre utsträckning än kontrollgrupperna. I och med det kan man verkligen hålla med författarna om att visa ett varningsmeddelande när spelaren håller på att vinna verkade ha störst betydelse för förändring i spelbeteendet. Det finns alltså en förhoppning om att en spelare som får ett varningsmeddelande efter att ha vunnit flera gånger skulle vara mer benägen till att välja att ”sluta på topp”. Den förlorande varningsgruppen, i sin tur, minskade storleken på sina satsningar jämfört med båda kontrollgrupperna. Det stämmer överens med vad man har sett tidigare i spelmönster hos spelare som håller på att förlora: det spekuleras om att spelaren i det fallet försöker minimera sina risker och samtidigt stanna kvar i spelet så länge som möjligt i hopp om en återbetalning. Möjligen är varningsmeddelanden ett sätt att minimera den ekonomiska skadan hos den förlorade spelaren. Slutsatsen är att det spelar roll när varningsmeddelandet presenteras. Varningsmeddelanden kan ha olika betydelse beroende på kontexten, dock verkar de aldrig ha negativ inverkan på spelaren.

Studien är mycket välkommen med tanke på hur lite vi vet om spelansvarsåtgärder, som dessutom är obligatoriska i vissa delar av världen. Ett kritiskt öga kan även se en del utvecklingsutrymme för de kommande forskningsprojekten. Man har t ex inte studerat sambandet mellan deltagarnas ursprungliga missuppfattningar om spelautomater och deras reaktioner på varningsmeddelanden. Det skulle även vara intressant att se hur mycket pengar de olika grupperna hade kvar i slutet på spelsessionen, särskilt med tanke att samma Floyd, Whelan och Meyers gjorde just det år 2006.

Möjligen går det att ”tweaka” varningsmeddelanden för att öka deras effektivitet, t ex genom att uppmuntra till självreflektion (Monaghan & Blaszczynski, 2009). De kan även ha haft effekt på längre sikt – i den aktuella studien blev deltagarnas uppfattningar om spel mer korrekta först en vecka efter de deltagit i experimentet. I nuläget är det svårt att hävda att varningsmeddelanden är särskilt effektiva, å andra sidan är det en väldigt billig insats – har den någon som helst positiv effekt (och helst ingen negativ) så tackar vi och tar emot.

Referenser
Floyd, K., Whelan, J. P., & Meyers, A. W. (2006). Use of warning messages to modify gambling beliefs and behavior in a laboratory investigation. Psychology of Addictive Behaviors : Journal of the Society of Psychologists in Addictive Behaviors, 20(1), 69–74. http://doi.org/10.1037/0893-164X.20.1.69

Gainsbury, S. M., Aro, D., Ball, D., Tobar, C., & Russell, A. (2015). Optimal content for warning messages to enhance consumer decision making and reduce problem gambling. Journal of Business Research, 68(10), 2093–2101. http://doi.org/10.1016/j.jbusres.2015.03.007

Monaghan, S., & Blaszczynski, A. (2009). Electronic Gaming Machine Warning Messages: Information versus Self-Evaluation. Journal of Psychology, 144(1), 83–96.

Steenbergh, T. A., Whelan, J. P., Meyers, A. W., May, R. K., & Floyd, K. (2004). Impact of warning and brief intervention messages on knowledge of gambling risk, irrational beliefs and behaviour. International Gambling Studies, 4(1), 3–16. http://doi.org/10.1080/1445979042000224377