Etikettarkiv: spelforskare

Storgräl bland spelforskare

Stora delar av spelforskningsvärlden har under sommaren varit indragen i en hetlevrad diskussion om spelforskningens förhållande till spelbolagen, i tidskriften International Journal of Mental Health and Addiction. Det hela började med en kritisk artikel från april i år om den så kallade Reno-modellen, skriven av två forskare verksamma inom sociologi och statskunskap (Hancock & Smith, 2017). I korthet är Reno-modellen (Blaszczynski, Ladouceur & Shaffer, 2004) ett slags ramverk för hur spelbolag, samhällsaktörer och individer bör agera för att minimera spelens skadeverkningar och andelen personer som får spelproblem.

En kritisk granskning av ansvarsfullt spelande

Granskningen, Critiquing the Reno Model I-IV International Influence on Regulators and Governments (2004–2015)— the Distorted Reality of “Responsible Gambling”, är en 24 sidor lång brandfackla till text om hur Reno-modellen i första hand lägger ansvaret hos individen istället för att ställa ordentliga krav på spelbolag och politiker. Det handlar om hur man ger spelare möjligheten att stänga av sig själva eller begränsa sitt spelande, medan man samtidigt klargör de övergripande positiva aspekterna av spel. Reno-modellen togs fram i samarbete med spelbolagens intresseorganisationer och författarna och granskningens författare samanställer också alla de gånger som Reno-modellens författare har fått betalt av diverse spelbolag som talare eller rapportförfattare. Mellan raderna framställs Reno-modellen och deras författare som korrupta forskare som går spelbolagens ärenden.

Reno-modellens författare svarar

Reno-modellens författare Alex Blaszczynski, Howard Shaffer och Robert Ladouceur är inte sena att svara med ett rätt uppskruvat tonläge: “There is insufficient space and time to address each of their misleading statements and criticisms—perhaps best considered as ideological projections.” De fortsätter med att hävda att Hancock och Smith underminerar hela forskningsprocessen och jämför deras granskning med klimatförnekare, vaccinmotståndare och personer som hävdar att månlandningen inte har inträffat för att slutligen (och för andra gången) använda ett Mark Twain-citat för att insinuera hur mycket lögner Hancock och Smith sprider (Shaffer, Blaszczynski & Ladouceur, 2017).

Andra spelforskares reaktioner

Medan Reno-författarna är mycket välkända spelforskare har varken Hancock eller Smith publicerat särskilt mycket inom spel. Men en rad andra spelforskare har skrivit svar till deras granskning, och är betydligt mer positiva än vad Reno-författarna är. Den välkände beroendeforskaren Jim Orford kallar deras artikel ”very welcome” och skriver att ”The concept of responsible gambling is a public relations coup for the gambling industry and its supporters” (Orford, 2017). Max Abbott, som bland annat forskat en hel del i Sverige, är mer resonerande men lyfter fram att Reno-modellen kan vara problematisk i sitt förhållande till spelindustrin (Abbott, 2017). Francis Markham och Martin Young föreslår en helt ny version av Reno-modellen, som lägger betydligt större fokus på industrins ansvar och hur spel kan vara designade för att underminera människors beslutsfattande (Young & Markham, 2017). Även Paul Delfabbro och Daniel L King tycks hålla med granskarna, men efterlyser bland annat en tydligare redogörelse för huruvida Reno-modellen faktiskt påverkar spelbolag och beslutsfattare (Delfabbro & King, 2017).

Sammanfattningsvis verkar Hancock och Smith få rätt stort stöd för sina grundläggande teser, men det är tydligt att det här är en öm punkt för spelforskare. Hur mycket ska vi samarbeta med spelindustrin och riskerar vi att gå deras ärenden när vi fokuserar på behandling av spelberoende istället för prevention?

Referenser

Hancock, L., & Smith, G. (2017). Critiquing the Reno model I-IV international influence on regulators and governments (2004–2015)—the distorted reality of “responsible gambling”. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-26.

Blaszczynski, A., Ladouceur, R., & Shaffer, H. J. (2004). A science-based framework for responsible gambling: The Reno model. Journal of Gambling studies20(3), 301-317.

Shaffer, H. J., Blaszczynski, A., & Ladouceur, R. (2017). Truth, Alternative Facts, Narrative, and Science: What Is Happening to Responsible Gambling and Gambling Disorder?. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-6.

Orford, J. (2017). The Gambling Establishment and the Exercise of Power: a Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-4.

Abbott, M. W. (2017). Beyond Reno: a Critical Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-10.

Delfabbro, P., & King, D. L. (2017). Blame It on Reno: a Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-6.

Young, M., & Markham, F. (2017). Rehabilitating Reno: a Commentary on Hancock and Smith. International Journal of Mental Health and Addiction, 1-6.

Borde fler räknas som spelberoende?

Ungefär 0,4% av den svenska befolkningen beräknas uppfylla diagnosen hasardspelssyndrom (vilket oftast kallas spelberoende), medan ytterligare 1,3% beräknas ha förhöjd risk för att uppfylla kriterierna för en diagnos*.

För att diagnosticeras med hasardspelssyndrom enligt psykiatrins diagnosmanual DSM-5 ska man uppfylla 4 av följande 9 kriterier:


A. Ihållande och återkommande problematiskt spelbeteende som leder till kliniskt signifikant lidande eller funktionsnedsättning som tar sig uttryck på fyra (eller fler) av följande sätt under en 12-månadersperiod:

  1.  Upptagenhet. Tänker ständigt på spel, till exempel är upptagen av att tänka på tidigare spelupplevelser, av att planera nästa speltillfälle eller av att fundera över hur man kan skaffa pengar att spela med.
  2. Tolerans. Behöver spela med allt större summor för att uppnå den önskade spänningseffekten.
  3. Kontrollförlust. Har flera gånger misslyckats med att kontrollera, begränsa eller sluta upp med sitt spelande.
  4. Abstinens. Blir rastlös eller irriterad vid försök att begränsa eller sluta upp med sitt spelande.
  5. Flykt. Spelar för att slippa tänka på sina problem eller för att söka lättnad från nedstämdhet, till exempel hjälplöshetskänslor, skuld, ångest, depression.
  6. Jagar förluster. Återvänder en annan dag för att vinna tillbaka bortspelade pengar.
  7. Lögner. Ljuger för anhöriga, terapeuter eller andra personer för att dölja vidden av sitt spelande.
  8. Sociala konsekvenser. Har äventyrat eller förlorat någon viktig personlig relation, anställning, utbildnings- eller karriärmöjlighet på grund av sittspelande
  9. Ekonomiskt beroende. Förlitar sig på att andra kan ordna fram pengar för att lösa en ekonomisk krissituation som uppstått på grund av spelandet.

B. Spelbeteendet förklaras inte bättre av en manisk episod.


Dessutom finns det en klassificering i milt (4-5 kriterier), måttligt (6-7 kriterier) och svårt (8-9 kriterier) hasardspelsyndrom.

Är det för få med diagnos?

Nu ifrågasätts om gränsdragningen vid fyra av nio kriterier egentligen är rimlig och om klassificeringen i svårighetsgrad stämmer med verkligheten. I en studie med nästan 600 unga spelare visade det sig att de som uppfyllde 2-3 diagnoskriterier inte skilde sig avsevärt mot de med 4 eller fler diagnoskriterier (Chamberlain et al., 2017). I fråga om psykisk ohälsa, annat missbruk och neurokognitiv förmåga var grupperna i princip identiska. Det enda som skilde dem åt var att den senare gruppen hade upplevt betydligt värre konsekvenser av sitt spelande; socialt, ekonomiskt och relationsmässigt. Men det skulle lika gärna kunna bero på att spelandet har pågått under en längre tid för den gruppen, snarare än att indikera ett mer allvarligt beroende. Däremot skilde sig de båda problemgrupperna markant från den tredje gruppen, den utan diagnoskriterier. Framför allt var det diagnoskriterium 6: att jaga förluster som särskiljde de som hade problem och de som inte hade det.

Färre kriterier för substansberoende

Weinstock et al. (2017) har en annan typ av invändning mot antalet diagnoskriterier för hasardspelssyndrom. De konstaterar att andra beroendesyndrom i DSM-5 kräver betydligt färre diagnoskriterier, 2 av 11 istället för 4 av 9. Nu är det förstås svårt att jämföra olika diagnoser, men det finns ju ett stort överlapp mellan diagnoskriterier, etiologi och möjliga orsaker till både spelberoende och andra beroendediagnoser. I sin studie fann de att de som hade subkliniskt spelberoende (alltså 2-3 diagnoskriterier) hade samma sorts psykiska och sociala problem som de med motsvarande antal diagnoskriterier för substanssyndrom (som alltså hade en diagnos).

Mild, måttlig, svår

En tredje artikel som riktar kritik mot DSM-5-diagnosen riktar in sig på uppdelningen i milt, måttligt och svårt hasardspelssyndrom (Grant et al., 2017). Men författarna hittar ingen skillnad mellan de med måttliga respektive svåra problem; de har ungefär samma sorts psykiska ohälsa, förlorade mer pengar och var äldre. Däremot hittade de avgörande skillnader mellan dessa båda grupper och de med milt hasardspelssyndrom. Författarna antyder indelningen av svårighetsgrad kanske inte stöddes av så mycket forskning, utan tillkom utifrån ett viss godtycke.

En intressant detalj är att Jon E. Grant, som står med som författare i två av artiklarna en gång var med och tog fram kriterierna för hasardspelssyndrom. Kanske är det läge att se över hela diagnosen?

Referenser

Grant, J. E., Odlaug, B. L., & Chamberlain, S. R. (2017). Gambling disorder, DSM-5 criteria and symptom severity. Comprehensive psychiatry, 75, 1-5.

Chamberlain, S. R., Stochl, J., Redden, S. A., Odlaug, B. L., & Grant, J. E. (2017). Latent class analysis of gambling subtypes and impulsive/compulsive associations: Time to rethink diagnostic boundaries for gambling disorder?. Addictive Behaviors, 72, 79-85.

Weinstock, J., April, L. M., & Kallmi, S. (2017). Is subclinical gambling really subclinical?. Addictive Behaviors.

  • Folkhälsomyndigheten mäter spelproblem med frågeformuläret PGSI och det går inte att säga exakt hur det motsvarar de som skulle få en diagnos.

Finns det säkra spelandet?

När blir egentligen spelandet ett problem? Det finns otaliga skattningsskalor som försöker kvantifiera antalet negativa konsekvenser av spel och därigenom ange olika brytpunkter för om man är spelberoende, problemspelare, riskspelare och så vidare. Men inom alkoholforskningen, till exempel, finns det i viss mån riktlinjer för vad som kan betraktas som ett ”säkert” drickande utifrån vad vi vet om alkoholens skadeverkningar. Då tittar man inte på konsekvenserna av drickandet utan hur mycket vi kan dricka innan det anses vara ett problem.

Ett försök till gränser för säkert spelande

Så vitt jag vet finns inte den typen av riktlinjer i spelvärlden, i alla fall inte i Sverige. För några år sedan skrev en kandensisk forskargrupp om möjliga riktlinjer för vad som kan anses vara ett säkert spelande (Currie et al., 2006) . Tanken var att identifiera någon slags tröskel under vilken det skulle vara i princip säkert att spela. Enligt forskarnas beräkningar skulle det vara säkert att spela om man spelade för högst  1 % av sin bruttoinkomst. De angav även så länge man spenderade mindre än 500-1000 kanadensiska dollar (cirka 3000-6000 kronor) var det lugnt.

Ett annat riktmärke var att så länge man spelade högst två till tre gånger per månad kunde det anses vara ett säkert spelande. Resultaten var framräknade genom att studera befolkningsstudier där man bland annat frågar människor om spelvanor, men också om eventuella negativa konsekvenser av spel. Med andra ord kom de inte fram till riktlinjerna genom att studera spelare medan de spelar utan genom att studera statistiska samband på befolkningsnivå. Författarna hävdade förstås inte att det nödvändigtvis var farligt att överskrida tröskeln, bara att det inte längre var säkert. I en senare artikel från samma forskargrupp intervjuades behandlingspersonal och forskare om vad de tyckte om de föreslagna riktlinjerna (Currie et al., 2008). I allmänhet fick de ett ganska gott mottagande, men många oroade sig även för att de skulle skapa en falsk känsla av trygghet bland spelarna.

Är spel som cigaretter?

En nyligen publicerad artikel av Markham et al. (2015) pekar dock på att spelande istället liknar rökning: det finns inga säkra gränser, oavsett spelform. Varje förlorad krona innebär en ökad risk för spelproblem, precis som varje rökt cigarett innebär en ökad risk för till exempel lungcancer. De har också använt befolkningsstudier för att nå sina slutsatser, men de har använt flera olika studier för att nå sina resultat. Läs gärna deras populärvetenskapliga sammanfattning här.

En intressant aspekt är att de även har använt Curries data och upptäckt att deras riktlinjer delvis beror på ett missförstånd. Curries grafer har nämligen inte lika stora skalsteg, vilket gör att det ser ut som att det finns en tröskel under vilken det är säkert att spela. Men Markham visar att det är en synvilla som försvinner när skalstegen är lika stora; det är helt enkelt aldrig ”säkert” att förlora pengar på spel, även om det blir värre ju mer man förlorar.

image-20151124-4062-19785o4
Grafen till vänster visar Curries framställning av data, medan grafen till höger visar Markhams framställning av samma data.

Det finns en viktig invändning mot båda studierna: det här är studier som studerar samband på befolkningsnivå. Egentligen skulle vi behöva data från spelbolagen för att göra mer exakta analyser över relationen mellan pengar förlorade på spel och spelproblem. Eller som Henrik Hallberg, forskningschef på Playscan som tillhandahåller spelansvarsverktyg med god insikt i spelardata, twittrade med anledning av artikeln:

Men OM slutsatserna från Markhams artikel stämmer ställer det två väldigt intressanta frågor:

  1. Ska framtida folkhälsorekomendationer för spel handla om att till varje pris spela så lite som möjligt? Är det bara en illusion att prata om sunt spelande, att spela lagom och så vidare? Är det lika absurt som att säga att man kan röka lagom?
  2. Kan vi i behandlingssituationer fortsätta lämna det öppet för patienter att vilja spela kontrollerat istället för att sluta spela helt?

Jag har inga färdiga svar på det här, men jag tror att vi behöver ta frågorna på allvar.

Referenser

Currie, S. R., Hodgins, D. C., Wang, J., El‐Guebaly, N., Wynne, H., & Chen, S. (2006). Risk of harm among gamblers in the general population as a function of level of participation in gambling activities. Addiction, 101(4), 570-580.

Currie, S. R., Hodgins, D. C., Wang, J., El-Guebaly, N., & Wynne, H. (2008). In pursuit of empirically based responsible gambling limits. International Gambling Studies, 8(2), 207-227.

Markham, F., Young, M., & Doran, B. (2015). The relationship between player losses and gambling‐related harm: evidence from nationally representative cross‐sectional surveys in four countries. Addiction.

Hej spelforskare! Del 2.

Vi vill fortsätta att uppmärksamma den spelforskning som sker i Sverige genom att presentera några av de som forskar om spelberoende. Förra gången var det Jakob Jonsson vid Stockholms universitet som uppmärksammades. Den här gången har turen kommit till Jessika Svensson som förra sommaren disputerade vid Mittuniversitet och som arbetar vid Folkhälsomyndigheten.

jessika

Vad forskar du om?

Min forskning handlade om spel om pengar och spelproblem i Sverige utifrån genus, det vill säga hur konstruktionen av kön påverkar vårt spelande och hur genus påverkar utvecklingen av spelproblem och hur de uttrycks.

Vad är det viktigaste du har kommit fram till hittills?

Att spelmarknaden i Sverige fortfarande ser väldigt könskonservativ ut där män och kvinnor spelar på olika spelformer, där maskulinitet associeras med strategispel (s k skicklighetsspel)och spel i offentlig miljö medan femininitet associeras med avhållsamhet från spel eller med chansspel (s k turspel) i hemmiljö. Män spelar oftare, på fler spelformer och för högre summor än kvinnor och det blir ganska logiskt att fler män än kvinnor har problem med spel.

Däremot, och det var en viktig slutsats, när jag jämförde män och kvinnor som spelar regelbundet, så fanns det få skillnader och om jag kontrollerade för ålder hade kvinnor en högre sannolikhet att vara problemspelare.

En annan viktig slutsats är att spelproblem är ett folkhälsoproblem som drabbar många: 18 procent av befolkningen uppger att de har en närstående som har, eller har haft, problem med spel om pengar. Lika många män som kvinnor. Att vara närstående påverkar hälsan, den sociala situationen och ekonomin.

Det blev även tydligt att slumpspel i offentlig miljö, där till exempel spelmaskiner inkluderas, är starkt förknippat med spelproblem och där fanns inga skillnader mellan män och kvinnor som spelar regelbundet. Det var den enda speldomän som var förknippade med problemspelande för kvinnor som spelar regelbundet. Vilket är intressant då slumpspel i hemmiljö var förknippat med lägre risk för män och män inom strategispelsdomänerna hade högre sannolikhet att vara problemspelare. Det kan vara tecken på att slumpspel i hemmiljö inte är så harmlöst för kvinnor och kanske kan den nya vågen av bingo och andra turspel på internet vara en delförklaring. Det kan även vara ett tecken på att kvinnors som bryter normen och spelar traditionellt maskulina spel som strategispel har andra bevekelsegrunder än kvinnor inom traditionellt kvinnliga spel och upplever sitt spelande på ett annat sätt. Många av dessa kvinnor uppgav till exempel att de hade spelat för mer pengar än de hade råd med men de ansåg sig inte ha spelproblem eller skattade sin hälsa sämre än andra medan kvinnor som spelade slumpspel i offentlig miljö hade sämre självskattad hälsa och mer problem.

Vad hoppas du din forskning bidrar med?

Jag hoppas att min forskning bidrar till att visa att vi inte kan generalisera över kvinnors spelande, lika lite som vi kan göra det över mäns. Att spelforskningens positioner flyttats fram och att synen på närstående ändrats. Tidigare har alla studier nästan uteslutet enbart sett närstående som (kvinnliga) makar eller partners och min forskning pekar på att vi måste ha ett bredare grepp.

Vilka kunskapsluckor finns det gällande spelproblem?

Min forskning har utgått från kvantitativa data från stora befolkningsstudier. För att förstå processerna kring genus, hur maskulinitet och femininitet reproduceras och upplevs inom spelfältet behöver vi kvalitativa studier som har genusperspektiv. Jag har sett på domäner av spelande och vi behöver mer kunskap om enskilda spelformer.

Är det något som har överraskat dig under tiden du har sysslat med spelforskning?

Jag har blivit överraskad att könsstereotyperna lever kvar så mycket inom spelområdet och att det finns så få studier som fokuserat på maskulinitet och spel när det är så tydligt att det finns en koppling. Inom alkoholområdet har maskulinitet problematiserats på ett annat sätt.

 Referenser

Här är ett urval av de forskningsartiklar som Jessika har skrivit eller medverkat i:

•          Svensson; J., Romild; U., Nordenmark, M. & Månsdottter; A. (2011) Gendered gambling domains and changes in Sweden. International Gambling Studies 11:2, 193-211

•          II. Svensson, J. & U. Romild (2011) Incidence of Internet gambling in Sweden: results from the Swedish longitudinal gambling study. International Gambling Studies 11:3, 357-375

•          III. Svensson, J. & U. Romild (2014) Problem Gambling Features and Gendered Gambling Domains Amongst Regular Gamblers in a Swedish Population-Based Study. Sex Roles 70:240-254

•          IV. Svensson, J & U. Romild (2013) The concerned significant others of people with gambling problems in a national representative sample in Sweden – a 1 year follow-up studyBMC Public Health 13:1087