Etikettarkiv: spelmissbruk

Spelfrihet tillsammans

Nu är behandlingsstudien Spelfrihet tillsammans igång på allvar. Det betyder att vi tar emot deltagare, både personer med spelproblem eller spelberoende och personer som är anhöriga till personer med spelproblem eller spelberoende. Behandlingen är helt kostnadsfri och ges över internet med stöd via mejl och telefon. Surfa in på www.spelfri.se, mejla info@spelfri.se eller kolla in videon här nedanför för mer information!

Är 13 % av danskarna spelberoende?

I torsdagens riksdagsdebatt om spelregleringarna (se den på egen risk, det är inte vansinnigt underhållande) handlade en stor del av debatten om Sverigedemokraternas vurm för spelmonopolet mot övriga partiers förkärlek för ett licenssystem av dansk modell, i den mån de övriga partierna bemödade sig att debattera.

Sverigedemokraternas Aron Emilsson hävdade att 13% av danskarna numera är spelmissbrukare, medan hans kollega Sara-Lena Bjälkö hävdade att andelen danskar med spelmissbruk har ökat med 13%. Om 13 % av danskarna har spelproblem skulle det vara något av en sensation. I en annan studie från 2006 har det nämligen rört sig om 0,5 % av danskarna, vilket tillsammans med holländarna är lägst i världen (Bonke & Borregaard, 2006). I jämförelse är den högsta uppmätta andelen personer med spelproblem 7,6 % i en gammal mätning i HongKong och 6,0% i en mätning i Macau (och där bor de i princip inuti ett stort kasino) (Williams, Volberg & Stevens, 2012).

Möjligen har SD hämtat en del information från en undersökning som organisationen Center for Ludomani släppte i höstas (här kan du ladda ner den). I rapporten hävdas bland annat att andelen danskar med spelberoende har fördubblats sedan förra gången någon mätte det och att var trettonde dansk är spelmissbrukare. Problemet för SD är att de antingen bara hittar på siffror som inte finns i rapporten eller att de har läst fel. Problemet för Center for Ludomani är att de har producerat en rapport som inte håller.

Bild: Nicolas Raymond
Bild: Nicolas Raymond

1%, 7,5% eller 13% spelmissbrukare?

Rapporten anger att andelen spelberoende i Danmark är 1%. Därtill kommer personer med spelproblem, vilket är ytterligare 1,89% och de som är i riskzonen som är 4,57%. Totalt blir det 7,5% av danskarna, eller var trettonde dansk. Jag misstänker att det är härifrån den förvirrande SD-informationen kommer ifrån.

Men det finns väldigt många osäkerhetsfaktorer inbyggda i statistiken. För det första är det bara 11 personer sammanlagt som uppfyller kriterierna för spelberoende. Det är visserligen 11 för många, men det är för få för att man ska dra några långtgående slutsatser. Det hade lika gärna kunnat slumpa sig så att 15 eller 4 eller 8 hade fyllt i att de var spelberoende. En anledning är att det bara är runt 1000 personer som har deltagit i studien, vilket kan jämföras med 8000 personer i den tidigare danska studien och 13 000 personer i den svenska befolkningsstudien Swelogs.

För det andra, och det är det allvarligaste, använder de sig av helt påhittade mått för att mäta spelberoende. De har tagit det etablerade måttet NODS och sedan använt 10 av 17 frågor och sedan bytt ut svarsalternativen. Resultatet är att de har en studie som inte går att jämföra med andra studier och ett mått på spelproblem som, så vitt vi vet, är helt oanvändbart i forskning. Det är faktiskt ett mysterium varför de gör på det sättet.

En illustration av varför det är ett problem kommer från den förra danska studien om spelberoende. Där användes två olika mått: NODS och SOGS-R. SOGS visade att 0,2% av danskarna var spelberoende, ytterligare 0,8% hade spelproblem och 5,9% var i riskzonen medan samma siffror för NODS var 0,1% med spelberoende, 0,3% med spelproblem och 1,9% i riskzonen. Med andra ord gick det inte ens att få samma resultat ens när man använde två etablerade mått och frågade samma personer i samma studie. Ska man då jämföra mellan två olika studier behöver man alltså vara väldigt noggrann och välja samma mått som tidigare har använts istället för att hitta på egna mått.

För det tredje är det väldigt vanskligt att kalla personer i riskzonen för spelmissbrukare. Fundera till exempel över den första frågan i NODS:

Har du senaste året haft perioder som varat två veckor eller mer, då du ägnat mycket tid åt att tänka på ditt spelande eller planerat framtida spelande?

Om du svarar ja på den frågan räknas du enligt NODS till gruppen med riskabla spelvanor. Det krävs alltså inte ens något lidande för att man ska hamna i den gruppen, vilket väl ändå borde vara ett minimum för att man ska få en diagnos?

Avslutningsvis tror jag mycket väl att spelproblemen kan ha ökat i Danmark sedan 2005. Om Center for Ludomanis undersökning trots allt skulle visa sig stämma skulle andelen ”spelmissbrukare” ha ökat till att ligga på samma nivå som i – Sverige. Det är också fullt möjligt att spelproblemen har ökat i takt med licenssystemets införande, men det kan tyvärr inte den här undersökningen säga något om.

Referenser

Bonke, J., & Borregaard, K. (2006). The Prevalence and Heterogeneity of At-risk and Pathological Gamblers: The Danish Case. Socialforskningsinstituttet.

Williams, R. J., Volberg, R. A., & Stevens, R. M. (2012). The population prevalence of problem gambling: Methodological influences, standardized rates, jurisdictional differences, and worldwide trends. Ontario Problem Gambling Research Centre.

Nytt namn för spelberoende i oktober?

I oktober väntas den svenska översättningen av diagnosmanualen DSM-5 komma ut. För den som inte tagit del av förändringana jämfört med den tidigare versionen (DSM-IV) finns en del klart intressanta saker att notera.

Spelberoende heter ju egentligen ”spelmani” i den svenska DSM-IV. Detta var en översättning av engelskans ”Pathological gamling”. I DSM-5 bytte spelmani namn till ”gambling disorder”. Som vi tidigare skrivit om gjordes inga större förändringar av kriterierna som måste uppfyllas för en spelberoendediagnos; ett kriterium togs bort (klammeri med rättvisan). Samtidigt sänkte man gränsen så att det istället för 5 (av 10) kriterier nu räcker med 4 (av 9). Vilket i ett slag ökade förekomsten av problemet med 20%.

Alltså, spelberoende har formellt gått under namnet spelmani och fram till nu kategoriserats som en så kallad impulskontrollstörning. I och med DSM-5 har man valt att flytta spelmani till beroendedelen. Detta samtidigt som man med stor sannolikhet kommer att döpa om exempelvis alkoholmissbruk och alkoholberoende till ”substansbrukssyndrom”. I denna del av DSM kommer nu alltså att spelmani att ingå. Anledningen, menar man, är att det finns vissa saker som talar för att det är mer likt ett fysiskt beroende än just en impulskontrollstörning.

Vad blir då troligen det svenska namnet på spelmani? Det föreslagna är spelsyndrom. I samband med översättningen i Finland gick man grundligt igenom olika alternativ. I Finland liksom i Sverige finns det ingen bra direktöversättning av engelskans ”gaming” å ena sidan och ”gambling” å andra sidan. Gaming innefattar spelande, men utan någon risk att ens insats går förlorad (vilket alltså ”gambling” gör). Visserligen kan man hävda att ”hazardspel” är ett ord som faktiskt fångar just detta, men det anses för ålderdomligt att döpa spelberoende diagnosen till hazardspelsberoende. Efter att ha stött och blött frågan i flera vändor i Finland valde man tillslut att översätta det nya DSM-5 namned ”gambling disorder” till ”rahapeliriippuvuus”. Det är ett sammansatt ord som betyder pengar (”raha”), spel (”peli”) och beroende (”riippuvuus”). Motsvarande skulle i så fall bli pengaspelsberoende. Detta skulle skilja ut hazardspelande från exempelvis internet- eller dataspelsberoende (se kort video här). Spelsyndrom är alltså inte ännu hugget i sten. Samma sak med ordet ”craving” – alltså suget att spela (eller till exempel dricka alkohol). Just nu tävlar ”begär” och ”sug” med varandra och det senare har ett tydligt övertag.

Vilket tycker DU vore ett lämpligt namn för det vi idag tänker på när vi säger spelberoende? Kommentera gärna!

Hej spelforskare! Del 2.

Vi vill fortsätta att uppmärksamma den spelforskning som sker i Sverige genom att presentera några av de som forskar om spelberoende. Förra gången var det Jakob Jonsson vid Stockholms universitet som uppmärksammades. Den här gången har turen kommit till Jessika Svensson som förra sommaren disputerade vid Mittuniversitet och som arbetar vid Folkhälsomyndigheten.

jessika

Vad forskar du om?

Min forskning handlade om spel om pengar och spelproblem i Sverige utifrån genus, det vill säga hur konstruktionen av kön påverkar vårt spelande och hur genus påverkar utvecklingen av spelproblem och hur de uttrycks.

Vad är det viktigaste du har kommit fram till hittills?

Att spelmarknaden i Sverige fortfarande ser väldigt könskonservativ ut där män och kvinnor spelar på olika spelformer, där maskulinitet associeras med strategispel (s k skicklighetsspel)och spel i offentlig miljö medan femininitet associeras med avhållsamhet från spel eller med chansspel (s k turspel) i hemmiljö. Män spelar oftare, på fler spelformer och för högre summor än kvinnor och det blir ganska logiskt att fler män än kvinnor har problem med spel.

Däremot, och det var en viktig slutsats, när jag jämförde män och kvinnor som spelar regelbundet, så fanns det få skillnader och om jag kontrollerade för ålder hade kvinnor en högre sannolikhet att vara problemspelare.

En annan viktig slutsats är att spelproblem är ett folkhälsoproblem som drabbar många: 18 procent av befolkningen uppger att de har en närstående som har, eller har haft, problem med spel om pengar. Lika många män som kvinnor. Att vara närstående påverkar hälsan, den sociala situationen och ekonomin.

Det blev även tydligt att slumpspel i offentlig miljö, där till exempel spelmaskiner inkluderas, är starkt förknippat med spelproblem och där fanns inga skillnader mellan män och kvinnor som spelar regelbundet. Det var den enda speldomän som var förknippade med problemspelande för kvinnor som spelar regelbundet. Vilket är intressant då slumpspel i hemmiljö var förknippat med lägre risk för män och män inom strategispelsdomänerna hade högre sannolikhet att vara problemspelare. Det kan vara tecken på att slumpspel i hemmiljö inte är så harmlöst för kvinnor och kanske kan den nya vågen av bingo och andra turspel på internet vara en delförklaring. Det kan även vara ett tecken på att kvinnors som bryter normen och spelar traditionellt maskulina spel som strategispel har andra bevekelsegrunder än kvinnor inom traditionellt kvinnliga spel och upplever sitt spelande på ett annat sätt. Många av dessa kvinnor uppgav till exempel att de hade spelat för mer pengar än de hade råd med men de ansåg sig inte ha spelproblem eller skattade sin hälsa sämre än andra medan kvinnor som spelade slumpspel i offentlig miljö hade sämre självskattad hälsa och mer problem.

Vad hoppas du din forskning bidrar med?

Jag hoppas att min forskning bidrar till att visa att vi inte kan generalisera över kvinnors spelande, lika lite som vi kan göra det över mäns. Att spelforskningens positioner flyttats fram och att synen på närstående ändrats. Tidigare har alla studier nästan uteslutet enbart sett närstående som (kvinnliga) makar eller partners och min forskning pekar på att vi måste ha ett bredare grepp.

Vilka kunskapsluckor finns det gällande spelproblem?

Min forskning har utgått från kvantitativa data från stora befolkningsstudier. För att förstå processerna kring genus, hur maskulinitet och femininitet reproduceras och upplevs inom spelfältet behöver vi kvalitativa studier som har genusperspektiv. Jag har sett på domäner av spelande och vi behöver mer kunskap om enskilda spelformer.

Är det något som har överraskat dig under tiden du har sysslat med spelforskning?

Jag har blivit överraskad att könsstereotyperna lever kvar så mycket inom spelområdet och att det finns så få studier som fokuserat på maskulinitet och spel när det är så tydligt att det finns en koppling. Inom alkoholområdet har maskulinitet problematiserats på ett annat sätt.

 Referenser

Här är ett urval av de forskningsartiklar som Jessika har skrivit eller medverkat i:

•          Svensson; J., Romild; U., Nordenmark, M. & Månsdottter; A. (2011) Gendered gambling domains and changes in Sweden. International Gambling Studies 11:2, 193-211

•          II. Svensson, J. & U. Romild (2011) Incidence of Internet gambling in Sweden: results from the Swedish longitudinal gambling study. International Gambling Studies 11:3, 357-375

•          III. Svensson, J. & U. Romild (2014) Problem Gambling Features and Gendered Gambling Domains Amongst Regular Gamblers in a Swedish Population-Based Study. Sex Roles 70:240-254

•          IV. Svensson, J & U. Romild (2013) The concerned significant others of people with gambling problems in a national representative sample in Sweden – a 1 year follow-up studyBMC Public Health 13:1087

Hej spelforskare!

Det bedrivs en hel del intressant forskning kring spelproblem och spelforskning i Sverige. Därför kommer vi att presentera några forskare och doktorander där de berättar om sin forskning. Först ut är Jakob Jonsson, legitimerad psykolog och doktorand vid Stockholms universitet.

Jakob

Vad forskar du om?

Jag forskar om förekomsten av spelproblem, hur man kan behandla och att förebygga spelproblem. Just nu håller jag på med en uppföljningsstudie inom Swelogs (Stor befolkningsstudie som undersöker sambandet mellan spel och hälsa. Bloggens anm.) där personer som uppgett att de haft spelproblem någon gång i livet följts upp elva år senare. Frågor jag vill ha svar på är: Hur de spelar  idag, i vilken utsträckning har man spelproblem och hur de mår? Vidare vad som förutsäger fortsatta spelproblem.

Vad är det viktigaste du har kommit fram till hittills?

Det viktigaste har nog varit att som medlem i Sten Rönnbergs forskargrupp 1998 vara med att presentera de första resultaten på hur många svenskar som hade spelproblem. Först då började spelbransch, politiker och myndigheter acceptera problemet. Sedan har jag i den statliga nätpokerutredningen kunnat visa att svenska pokerspelare uppskattar och aktivt använder spelansvarsåtgärder som gränssättning och självavstängning. Vidare att de tycks fungera och hjälpa en majoritet av spelarna.

Vad hoppas du komma fram till?

Jag hoppas kunna fördjupa våra kunskaper om spelberoende och vad man kan göra åt problemet på individnivå och samhällsnivå. Som psykolog finns det alltid en risk att individualisera problemet, där insatser på samhällsnivå eller hos spelbolagen kan vara effektivare. Även om sambandet mellan tillgänglighet på spel och spelproblem inte tycks vara linjärt så är tillgänglighet på spel en grundförutsättning för att folk ska få problem med spel.

Vilka kunskapsluckor finns det gällande spelproblem?

Vi har idag en relativt god bild av hur många som har problem med spel och vad som karaktäriserar dessa personer. Det behövs fler behandlingsstudier och inte minst runt stöd till anhöriga. Framförallt saknas det kunskaper förebyggande arbete, inte minst runt spelbolagens förebyggande arbete. Vi skulle också behöva mer forskning med kvalitativ inriktning och även ur ett konsumentperspektiv.

Är det något som har överraskat dig under tiden du har sysslat med spelforskning?

Två saker. Dels att så hög andel som 20 procent av nätpokerspelarna med problem hade sökt hjälp det senaste året. Dels att det är en jämn könsfördelning när det gäller personer i Sverige som utvecklat spelproblem det senaste året.

Kan spelberoende spela kontrollerat?

En vanlig fråga från personer som ska påbörja behandling för sina spelproblem är om det finns någon möjlighet för dem att fortsätta spela i någon form. Svaret från terapeuten beror i allmänhet på vilken teoretisk skolning man har. 12-stegs-inspirerade terapeuter är ofta tydliga med att målet med behandlingen bör vara att avstå helt från spelande (Sumitra & Miller, 2005) medan terapeuter med KBT-inriktning i allmänhet tycker att det viktigaste är att patienten själv står bakom behandlingens mål.

Ett explicit avhållsamhetsmål är förstås tydligare och ger patienten ett rakt svar om vad som krävs. Å andra sidan riskerar det att skrämma bort potentiella patienter från att söka behandling och gör att steget att göra en förändring kan kännas oöverstigligt stort (Ladouceur, Lachance & Fournier, 2009).

En ny studie från de kanadensiska spelforskarna Barna Konkolÿ Thege och David Hodgins (2013) indikerar att det går att fortsätta spela på ”oproblematiska spel” när man har nyktrat till från sitt spelberoende. Deras undersökning av 169 problemspelare som nyligen slutat spela på sitt problemspel visade att en förkrossande majoritet, 84 %, fortsatte spela på spel som de själva ansåg vara oproblematiska. Och vid uppföljningsmätningarna ett år senare fanns det inget samband mellan att ha spelat på oproblematiska spel och att återigen ha spelproblem.

De oproblematiska spelen var i allmänhet lotterier eller skraplotter medan spelautomater och kasinospel var de spel som hade varit de problematiska spelen. Kanske är det inte så konstigt att två så olika typer av spel (lotteri jämfört med spelautomater) inte triggar samma destruktiva mönster. På många sätt är ju skillnaderna större än likheterna.

Samtidigt betyder inte resultaten att det är fritt fram att fortsätta spela, i synnerhet inte på det som tidigare har varit ett problemspel. Dessutom ska man ha i åtanke att studien inte inkluderar nätspel, vilket har en allt större andel av spelmarknaden i Sverige. Men eftersom en så stor andel av de före detta problemspelarna fortsatte att spela, trots sina tidigare spelproblem är det frågan om det är meningsfullt att kräva total avhållsamhet?

Referenser

Konkolÿ Thege, B., & Hodgins, D. C. (2013). The ‘light drugs’ of gambling? Non-problematic gambling activities of pathological gamblers. International Gambling Studies, (ahead-of-print), 1-10.

Ladouceur, R., Lachance, S., & Fournier, P. M. (2009). Is control a viable goal in the treatment of pathological gambling?. Behaviour research and therapy,47(3), 189-197.

Sumitra, L., & Miller, S. C. (2005). Pathologic gambling disorder. Postgrad Med118, 31-37.

Fler spelberoende med nya DSM

En ny studie (Petry, Blanco & Grant, 2014) visar att andelen personer som får en spelberoendediagnos förmodligen kommer att öka i och med den femte versionen av diagnosmanualen Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5) tas i bruk. Manualen kom förra året och diagnosen bytte klassificering från kapitlet med impulskontrollstörningar till beroendekapitlet.

Lite i skymundan förändrades även diagnosens innehåll. Tio diagnoskriterier har blivit nio och antalet kriterier man måste uppfylla har minskats från fem till fyra. Kriterierna upptagenhet, ekonomomiskt beroende, abstinens, kontrollförlust, flykt, tolerans,  jaga förluster, lögner och sociala konsekvenser finns kvar medan kriminalitets-kriteriet ströks.

maffia

Studien har undersökt hur många som skulle få diagnosen spelberoende (disordered gambling) om man använder fyra diagnoskriterier jämfört med fem. Det visade sig att praktiskt tagit ingen upphörde att få diagnosen när man tog bort kriminalitetskriteriet, men att nästan dubbelt så många, 0,27 istället för 0,16 procent, då uppfyllde tillräckligt många kriterier för att få diagnosen.

Författarna konstaterar att det har funnits vissa farhågor att förändringen gör att en kvalitativt viktig aspekt av spelberoende går förlorad. Kriminaliteten ses som en uttryck för den desperation som spelberoende leder till, en desperation som är annorlunda än vad som är fallet vid andra beroendediagnoser. Kanske får vi fler personer med diagnosen men en sämre förståelse för vad den innebär.

Referenser

Petry, N. M., Blanco, C., Jin, C., & Grant, B. F. (2014). Concordance Between Gambling Disorder Diagnoses in the DSM–IV and DSM-5: Results From the National Epidemiological Survey of Alcohol and Related Disorders.

Vägar till spelberoende

Det finns många delförklaringar till varför personer hamnar i spelberoende. Spelandet kan vara spännande och roligt, man kan vilja glömma vardagen eller man har lärt sig att spel är ett möjligt sätt att utöka inkomsterna på. Forskning kring spelberoende spänner från mikroskopisk neurokemisk nivå till övergripande kulturella föreställningar om tur och lycka.

En av de mer inflytelserika modellerna för att förklara hur man utvecklar spelberoende är den så kallade Pathways-modellen (Nower & Balzynski, 2002). Den går ut på att personer med spelproblem kan delas in i tre undergrupper vars spelproblem skiljer sig åt: de antisociala och impulsiva spelarna, de känslomässigt sårbara spelarna och de inlärda spelarna.

pathways

På många sätt finns det stora likheter mellan grupperna. Spelens tillgänglighet och utformning påverkar alla tre grupper, precis som benägenheten att spela för allt summor, att jaga förluster och det faktum att spelandet är ett inlärt beteende. Dessutom är det inga större skillnader i vilka konsekvenser spelandet får: det är ungefär samma kökkenmödding av ekonomiska och sociala konsekvenser oavsett viken subgrupp man tillhör.

De stora skillnaderna ligger istället i hur man har hamnat i spelberoende och vad det fyller för funktion att fortsätta spela. De antisociala/impulsiva och de känslomässigt sårbara spelarna har fått spelproblem som ett resultat av bakomliggande biologiska (läs: antisociala personlighetsdrag och impulsivitet) och känslomässiga (läs: depression och ångest) sårbarheter. De inlärda spelarna har istället ingen annan allvarlig bakomliggande psykiatrisk problematik som förklarar spelproblemen. Däremot kan spelandet och dess konsekvenser ofta leda till psykiska problem som depression och ångest.

Modellen har betydelse för hur vi ser på spelproblem och beroende, men även för hur vi borde arbeta med behandling av personer med spelproblem. Dels innebär modellen att personer med spelproblem inte nödvändigtvis uppfyller de ofta tänkta kriterierna på beroende: abstinens och kontrollförlust. Dels blir riskfaktorer för att utveckla spelproblem och optimal behandling för problemen personspecifika, trots att problemen kanske yttrar sig på samma sätt individer emellan. Det gör det lite mer förvirrande för oss som forskar och lite krångligare för behandlare, men förhoppningsvis kan det bidra till att prevention och behandling kan skräddarsys åtminstone litegrann för individens behov.

Referenser

Blaszczynski, A., & Nower, L. (2002). A pathways model of problem and pathological gambling. Addiction97(5), 487-499.

Anhöriga och spelberoende

Vi som står bakom den här sidan hoppas kunna dra igång två olika studier där fokus ligger på anhörigas roll när det gäller spelberoende*. Det finns en del praktiska skäl till det, men framför allt beror det på att vi a) i kliniska sammanhang har märkt att relationen till anhöriga har enormt stor betydelse för hur en behandling ska gå, b) för att det finns ganska lite forskning på anhörigas roll i behandling av spelberoende och c) för att det nästan helt saknas stöd för anhöriga till spelberoende i Sverige idag.

worry

När vi träffar, eller i mitt fall har träffat, spelberoende patienter är det några beskrivningar som ofta återkommer. För en del är det en oerhörd lättnad att berätta om skulder, skamkänslor och förklara varför man den senaste tiden har betett sig på ett sätt som har verkat märkligt eller misstänkt. Anhöriga kanske blir chockade men samtidigt tacksamma för uppriktigheten och kan kanske tänka sig att vara ett stöd i processen att bli spelfri. För andra är relationen till anhöriga snarare präglad av pågående konflikter där spelmissbruket är en källa till fortsatta gräl och grälen en källa till fortsatt spelmissbruk. Det blir hursomhelst uppenbart att relationen till anhöriga är något som kan ha stor påverkan på behandlingsutfallet, både i positiv och i negativ bemärkelse.

I många fall finns det också en slags eftersläpningseffekt. Den som spelar har kanske våndats och hållit på en hemlighet i flera månader och kan känna en stor lättnad att berätta. För anhöriga är det istället då det jobbiga arbetet med att förstå och bearbeta vad som har hänt inleds. Det är ganska naturligt att man blir osynkade — spelaren vill gå vidare och den anhörige vill förstå vad som egentligen har hänt.

Forskningen då? Nja, det finns en hel del forskning om situationen för anhöriga. Vi har nämnt det tidigare, men situationen är ofta rätt dålig. Sämre ekonomi (Downs & Woolrych, 2010), sämre psykiskt (t ex. Volberg et al., 2001) och fysiskt (Lorenz & Yaffee, 1988) mående och sämre relation till andra (t ex. Dickson-Swift, James & Kippen, 2005). Men forskningen på stöd till anhöriga eller hur man kan involvera anhöriga i behandling släpar efter. Två studier (Hodgins et al., 2007; Makarchuk, Hodgins & Peden, 2002) har undersökt om man kan få spelare att söka behandling genom att arbeta med deras anhöriga och en studie syftade endast till att förbättra måendet för anhöriga (Rychtarik, 2005). Sammantaget fick studierna ett något blandat resultat och fältet framstår fortfarande lite som en vit fläck på forskningskartan.

Den tredje anledningen har att göra med det bristande stödet som finns för anhöriga till spelberoende, vilket förstås reflekterar att vården och stödet för spelarna har enorma brister. Enligt Stödlinjen kan anhöriga  räkna med någon slags stöd i 19 av Sveriges 290 kommuner  och därtill finns det sju spelberoendeföreningar som ger stöd. Kom då ihåg att ungefär 260 000 personer i Sverige bor med någon som har allvarliga spelproblem.

*Eller spelmissbruk, spelmani, spelproblem, ludomani eller något annat begrepp som beskriver oförmågan att kontrollera sitt spelande. Vi får lov att återkomma till frågan om vad det här egentligen ska kallas.

Referenser:

Dickson-Swift, V. A, James, E. L., & Kippen, S. (2005). The experience of living with a problem gambler: Spouses and partners speak out. Journal of Gambling Issues, 13(13), 1-22. doi: 10.4309/jgi.2005.13.6.

Downs, C., & Woolrych, R. (2010). Gambling and debt: The hidden impacts on family and work life. Community, Work & Family13(3), 311-328.

Hodgins, D. C., Toneatto, T., Makarchuk, K., Skinner, W., & Vincent, S. (2007). Minimal treatment approaches for concerned significant others of problem gamblers: A randomized controlled trial. Journal of Gambling Studies,23(2), 215-230.

Lorenz, V. C., & Yaffee, R. A. (1988). Pathological gambling: Psychosomatic, emotional and marital difficulties as reported by the spouse. Journal of Gambling Behavior4(1), 13-26.

Makarchuk, K., Hodgins, D. C., & Peden, N. (2002). Development of a brief intervention for concerned significant others of problem gamblers. Addictive Disorders & Their Treatment1(4), 126-134.

Rychtarik, R. G., & McGillicuddy, N. B. (2006). Preliminary evaluation of a coping skills training program for those with a pathological-gambling partner.Journal of Gambling Studies22(2), 165-178.

Volberg, R. A., Abbott, M. W., Ronnberg, S., & Munck, I. M. (2001). Prevalence and risks of pathological gambling in Sweden. Acta Psychiatr Scand, 104(4), 250-256.

Är 18% anhöriga till en spelberoende?

En rykande färsk studie om anhöriga till personer med spelproblem kommer (bland annat) fram till att 18,2 procent av Sveriges befolkning är anhöriga till personer med spelproblem (Svensson, Romild & Sheperdson, 2013). Anhöriga till personer med spelproblem mår generellt sett sämre, dricker mer, har sämre ekonomi och har fler gräl med närstående än personer som inte är anhöriga till personer med spelproblem. Sammanfattningsvis är det en rätt mörk bild av hur det är att vara anhörig till en person med spelproblem. Studien är ett välkommet tillskott till det ganska outforskade fältet om anhörigas situation.

5923809829_6b6efeb815_b

Det mesta av datan kommer från Swelogs-studien, en epidemiologisk studie av jätteformat som Statens folkhälsoinstitutet genomför. Studien har därför några begränsningar som gör det svårare att dra slutsatser. Till exempel går det inte att veta vad som är hönan och ägget: spelproblemen eller de psykosociala problemen? Men en rimlig höftning är att åtminstone en del av problemen uppstår på grund av spelandet.

En annan begränsning är att forskarna inte har haft tillgång till information om vilken slags relation man har haft med spelaren. Vän, syskon, make? Det kan vara allt från daglig och intimt umgänge till en rätt avlägsen kontakt. Det avspeglar sig också i de ganska höga prevalenssiffrorna, vilket forskarna själva påpekar. I en liknande norsk studie var det exempelvis bara 2 procent av befolkningen som ansågs vara anhöriga till personer med spelproblem (Wenzel, Øren & Bakken, 2008). Sannolikt förklaras det inte enbart av de lägre prevalenssiffrorna för spelproblem i Norge utan även av andra kriterier för vem som ska räknas som anhörig. Lobsinger och Beckett (1996) uppskattade att mellan 8 och 10 individer var direkt påverkade av en person med spelproblem. Om cirka två procent av befolkningen har spelproblem skulle det innebära att upp till 1,7 miljoner personer i Sverige skulle vara anhöriga till personer som har eller har haft spelproblem, alltså ungefär som den svenska studien antyder.

Slutar man vara anhörig?

Det kanske mest uppseendeväckande i studien rör sig vid sidan av hypotestestningarna och de statistiska analyserna. Studien består av två mätningar och av de som anser sig vara eller ha varit anhöriga till en person med spelproblem är det nästan hälften som inte längre anser det vid den andra mätpunkten, ett år efter den första. Men om man en gång har svarat att man har en anhörig som är eller har haft spelproblem borde det väl gälla livet ut?

Nja, det finns förstås en del möjliga förklaringar. Om man till exempel säger upp kontakten med sin spelberoende faster, har man då en anhörig med spelproblem? Det är förstås en definitionsfråga. Men fenomenet känns igen från en del andra studier om spelproblem. Spelare ändrar sig också ofta om huruvida de någonsin har haft ett spelproblem. Vi verkar helt enkelt glömma en del svårigheter, eller åtminstone förändra bilden av dem i efterhand. Det är nog tur det.

Referenser:

Lobsinger, C., & Beckett, L. (1996). Odds on the break even: a practical approach to gambling awareness. Canberra: Relationships Australia.

Svensson, J., Romild, U., & Shepherdson, E. (2013). The concerned significant others of people with gambling problems in a national representative sample in Sweden–a 1 year follow-up study. BMC Public Health13(1), 1087.

Wenzel, H. G., Øren, A., & Bakken, I. J. (2008). Gambling problems in the family–A stratified probability sample study of prevalence and reported consequences. BMC Public Health8(1), 412.