Nya beräkningar om samhällskostnader för spelberoende

En ny rapport av Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) på uppdrag av Folkhälsomyndigheten och Jämlikhetskommissionen. gör ett nytt försök att kvantifiera samhällskostnaderna för spelberoende i Sverige. Beräkningarna landar i en sammantagen kostnad för spelproblemen i Sverige på cirka 14 miljarder kronor per år (2018).

Rapporten är den andra studien på kort tid som försöker analysera de följdverkningar som spelproblemen genererar. Det gäller förstås vård och stöd, men även sådant som kriminalitet och sjukfrånvaro. Författarna delar in kostnaderna i tre nivåer: direkta kostnader, indirekta kostnader och immateriella kostnader. Direkta kostnader är sådant som är ganska enkelt att prissätta och identifiera, till exempel vård för spelproblem eller medel till spelforskning. Indirekta kostnader består av produktionsbortfall till följd av spelproblemen. Det kan till exempel handla om sjukskrivningar, nedsatt arbetsförmåga eller fängelsevistelser orsakade av spelproblemen. Immateriella kostnader är en värdering av till exempel smärta och oro kopplade till spelproblem.

Den största delen av kostnaden står den indirekta kostnaderna för (8,5 miljarder SEK), följt av immateriella kostnader (4,0 miljarder SEK) och direkta kostnader (1,9 miljarder SEK). Det kan jämföras med att den totala omsättningen på spelmarknaden efter utbetalda vinster under samma år var cirka 23 miljarder SEK.

Svårmätt materia

Det är förstås förenat med stor osäkerhet att försöka fastställa samhällskostnader på det här sättet, men rapporten ger ytterligare en ”mellan tummen och pekfingret”- uppfattning om de ganska dolda kostnader som orsakas av spelproblem. Kostnaderna för vissa andra tillstånd, säg cancer eller narkotikadödlighet, kan sannolikt uppskattas med större precision eftersom de är mer väldokumenterade i de register som finns. Spelproblem/spelberoende har först på senare tid på allvar börjat registreras bland sjukvårdens journaler till exempel. Det gör att det det blir fler mer eller mindre uppskattningar om hur många som har spelproblem i en viss grupp och hur stor del av andra problem som kan vara associerade med spelproblem.

Förutom ovan nämnda svårigheter i att uppskatta spelproblemens kostnader ska man också ha i åtanke att även om ingen hade några spelproblem skulle en del av kostnaderna kvarstå. Författarna nämner visserligen att det är det är svårt att veta om till exempel annan psykisk ohälsa har orsakat spelproblemen eller tvärtom och att de därför har varit återhållsamma i vissa beräkningar.

Men psykisk ohälsa är ofta mer komplext än att en diagnos orsakar en annan. Många med spelproblem har flera andra typer av problem, med andra typer av beroenden, annan psykisk ohälsa och sociala problem. När man då söker vård kan det bero på att man vill förändra både sitt spelande och sitt drickande till exempel och då är det svårt att veta hur mycket av vård- och stödet som erbjuds som ska räknas till spelandet. Hade spel inte funnits hade en del av de med spelproblem (men inte alla) haft andra typer av problem som också hade orsakat kostnader för samhället.

Hursomhelst är det här en viktig påminnelse om hur viktigt det är att arbetet mot spelproblem också görs i preventivt syfte. Det nämns ibland i diskussionen om kriminalitet att det kostar en krona att förebygga ett brott och tio kronor att vidta åtgärder när det har skett. Möjligen är det samma sak inom spel.

Referenser

Hofmarcher, T, Gustafsson, A, Persson, U. Samhällets kostnader för spelproblem i Sverige. IHE Rapport 2020:1, IHE: Lund.

Folkhälsomyndighetens kommentar till rapporten: https://www.folkhalsomyndigheten.se/spelprevention/nyhetsarkiv/2020/spelproblem-ger-stora-samhallskostnader/

Ny artikel om att involvera anhöriga i behandling

Bild av Pavlofox från Pixabay.

I en ny artikel i tidskriften Addiction beskriver vi huvudresultaten från vår studie Spelfrihet Tillsammans, som vi tidigare har gjort reklam för här på bloggen. I korthet var Spelfrihet Tillsammans en behandlingsstudie som undersökte den eventuella skillnaden mellan två olika behandlingsformer för spelproblem: kognitiv beteendeterapi (KBT) och behavioral couples therapy (BCT). Studien genomfördes via internet (med terapeutstöd via telefon och e-post) och behandlingen pågick i tio veckor. När behandlingen var avslutad undersökte vi hur det gick för deltagarna i upp till tolv månader.

Ny behandlingsmetod för spelproblem

Den stora skillnaden mellan de två behandlingarna var att i BCT-gruppen fick även en anhörig behandling, som delvis var tänkt att göras tillsammans med den som hade spelproblem. KBT är sedan tidigare en väletablerad och evidensbaserad behandlingsform för spelproblem, medan BCT aldrig tidigare har testats för spelproblem, men däremot för andra typer av beroenden. För även om KBT har relativt gott forskningsstöd som behandlingsmetod brottas behandlingar med KBT ofta med att många hopar av behandlingen och att få söker dem till att börja med. Därför tyckte vi att det var intressant att testa en behandlingsform (BCT alltså) med samma teoretiska grund, men där anhöriga kanske skulle kunna spela en roll för få fler att söka behandling och färre att hoppa av. Till att börja med genomförde vi en pilotstudie med 18 spelare och 18 anhöriga för att se om det här skulle vara värt att undersöka i större skala. Det bestämde vi oss för att vi tyckte.

Skärmdump från behandlingen Spelfrihet Tillsammans.

Sammanlagt deltog 272 personer i Spelfrihet Tillsammans, varav hälften var anhöriga. De flesta anhöriga var partner eller förälder till den som spelade, men en del var syskon eller vänner. Deltagarna lottades till antingen BCT-gruppen eller KBT-gruppen. Resultaten visade att båda behandlingsgrupperna minskade sitt spelande kraftigt och att de generellt sett mådde betydligt bättre, men vi såg inga stora skillnader mellan grupperna. Inte heller var det fler spelare i BCT-gruppen som gick klart, däremot var det något fler i BCT-gruppen som åtminstone påbörjade behandlingen.

Mest överraskande var det att det inte fanns några tydliga skillnader mellan anhöriga i de båda grupperna. Det går emot våra egna tidigare erfarenheter och vad övrig forskning brukar säga.

Försiktiga slutsatser

Generellt sett säger resultaten alltså att det inte verkar ha så stor betydelse att involvera anhöriga i behandling, men man ska vara försiktig med att dra alltför stora växlar. Dels är studien internetbaserad, vilket gör involveringen av anhöriga lite annorlunda än annan par- och familjeterapi. Det kan till exempel vara svårt när två som ska delta i en gemensam behandling genomför den i olika takt.

Dels ställer studiens själva design till det lite. Det är ju så att oavsett vilken grupp man lottades till fick den anhörige svara på flera hundra frågor om spelarens spelande och sitt eget mående för att slutligen genomgå en kortintervju över telefon med en terapeut, samtidigt som hen visste att spelaren fick behandling oavsett. Det kan räcka ganska långt för att ha en positiv inverkan på relation till spelaren och ens egna mående. Att vi ville ha med både en spelare och en anhörig riskerade också att göra att en del anhöriga ”tvingade” in spelare i behandling, vilket kanske påverkade spelarens motivation negativt.

Referens

Nilsson, A., Magnusson, K., Carlbring, P., Andersson, G., & Hellner, C. (2019). Behavioral Couples Therapy vs. Cognitive Behavioral Therapy for Problem Gambling: a randomized controlled trial. Addiction.

Vad innebär det att vara återhämtad från ett spelberoende?

Svaret på denna fråga skiljer sig en del beroende på om man frågar en forskare, en kliniker eller någon med egna upplevelser.  Enligt den medicinska modellen utgår man från en diagnos, som är ett slags konsensus kring vad som menas att ha detta problem och räknar antal kriterier uppfyllda under det senaste året (minst 4 av 9 för att uppfylla diagnosen Hasardspelsyndrom). En lyckad behandling enligt den innebär bl.a. frånvaro av symtom eller åtminstone att man uppfyller färre kriterier än när behandlingen inleds, färre än 4 så kvalar man inte längre in till diagnosen. Många skulle nog mena att denna snäva definition är otillräcklig och spelforskare har lyft fram betydelsen av att bl.a. mäta även samtida psykisk ohälsa och olika typer av spelbeteenden (tid/pengar spelat), men även tankar och föreställningar relaterade till spel och andra processer som hör till behandlingen (Walker et al., 2006).  

Men vad säger de med eget spelberoende som deltagit i behandling? 

Dylan Pickering, en australiensisk forskare, intervjuade 32 personer som sökt hjälp för spelberoende och bad dem själva definiera vad det innebär att vara återhämtad. Vi ska komma ihåg att 1) Australien har många fler med spelproblem (även räknat per capita) än Sverige och 2) de har främst problem med spelautomater, det vi skulle kalla Vegas-maskiner. Trots detta finns en del intressant i deras beskrivningar. Pickering (2019) fann sju olika huvudteman i sin analys:  

Insikt:  Att man hade utvecklat en djupare förståelse för sina egna problem och kunde kritiskt granska sina beteenden och handlingar. Det innebar för någon att erkänna sina problem och med hjälp av självreflektion vara medveten om vilka som var ens triggers. En del nämnde olika tankefällor som triggers eller vad de kallade för minnesbias, till exempel att man har ett förskönande sätt att se tillbaka på sitt spelande

Aktivt handlande (översatt från engelskans sense of agency): Detta handlade om att äga sitt problem och att ta ett personligt ansvar. Att man sökte relevant information som främjade ens återhämtning och var aktiv i sina kontakter med vården. En del av deltagarna pratade om att skilja på ett beroende-själv och ett verkligt själv som ett sätt att hjälpa dem vidare. 

Beteendeförändring: Att vara återhämtad innebar för dem också att göra en ganska omfattande förändring av beteenden och vanor. Många beskrev att spelet ofta var i konflikt med ens egna värderingar. Merparten lyfte fram betydelsen av att minska eller upphöra med spelaktiviteter, medan andra nämnde att begränsat spelande i sociala sammanhang kunde vara ett möjligt mål. Viktigt i återhämtningen var att ha ersatt spelandet med andra meningsfulla aktiviteter. 

Hantera spelsug. Här lyftes fram en mängd olika sätt att öka motståndskraften mot spelsug; yoga, mindfulness, idrott, självhjälpsmöten, prata med familj/vänner och anamma principer från behandlingen, till exempel att skifta fokus för uppmärksamheten. 

Hälsa och välmående: Här nämndes bl.a. att hitta ett sätt att hantera skam och stigma som följde på spelproblemen. Och att skapa sig en hälsosam och mer välbalanserad bild av sig själv istället för ytterligheter som det lätt kunde bli. Att vara välmående menade många framförallt innebar att vara upptagen med meningsfulla aktiviteter utanför spelandet (igen..).   

Sociala nätverk lyftes fram som viktigt och att vara öppen och ärlig mot sina nära och kära. Att kunna be om och ta emot hjälp var viktigt för många. Spelproblemen hade inneburit en gradvis social utstötning och det var viktigt att återta sociala kontakter. En del upplevde det som om vissa sammanhang försvårade återhämtningen och andra underlättade den. 

Den finansiella stabiliteten var också avgörande för att känna sig återhämtad. När pengarna inte längre försvann till spel skapade detta ett annat lugn i situationen. ”det är som att en tyngd släpper från dina axlar… du får ditt självförtroende tillbaka” beskrev en 50-årig intervjuperson, (egen översättning). 

Sammanfattningsvis kan man säga att det finns ingen vedertagen definition av att vara återhämtad från spelberoende, men efter att ha läst artikeln kan jag konstatera att de med egna upplevelser har en mer mångfacetterad och holistisk syn på begreppet än de flesta kliniker och forskare. Något genomgående verkar vara att ta eget ansvar för sin återhämtning och att engagera sig i andra meningsfulla aktiviteter. Denna syn på återhämtning skulle till viss del utöka klinkers roll som möter personer med spelberoende till att inte enbart hantera symtom, utan även främja sociala nätverk och stödja uppbyggandet av ett mer tillfredställande liv utanför spelandet. Spelproblem ställer till det i så många olika arenor i livet att återhämtning kommer behöva ske på flera fronter. Och kliniker ska såklart inte enbart räkna symtom utan se till personens välmående och fungerande inom olika områden i livet. 

Referenser

Pickering, D., Spoelma, M. J., Dawczyk, A., Gainsbury, S. M., & Blaszczynski, A. (2019). What does it mean to recover from a gambling disorder? Perspectives of gambling help service users. Addiction Research & Theory, 1-12. 

Walker, M., Toneatto, T., Potenza, M. N., Petry, N., Ladouceur, R., Hodgins, D. C., Blaszczynski, A. (2006). A framework for reporting outcomes in problem gambling treatment research: the Banff, Alberta Consensus. Addiction, 101(4), 504-511. 

Samtal från spelbolag kan minska spelande

Ny svensk avhandling visar hur spelbolag kan förebygga spelproblem hos sina kunder.

Idag försvarar psykolog Jakob Jonsson sin avhandling Preventing problem gambling. Focus on overconsumption vid Psykologiska institutionen på Stockholms universitet. Det övergripande syftet med avhandlingen var att undersöka vilken roll överkonsumtion av spel har för spelproblem samt att tillämpa fynden i en förebyggande åtgärd i form av en studie hos det norska statliga spelbolaget Norsk Tipping.

Samtal bättre än brev

Avhandlingens kanske viktigaste resultat kommer från studierna på spelbolagets kunder under 2017–2018. 3 000 av de spelare som förlorat mest det senaste året valdes ut till studien. De blev slumpmässigt indelade i tre kategorier: en tredjedel blev uppringda, en tredjedel fick ett brev och en tredjedel fungerade som kontrollgrupp och blev inte kontaktade alls. De som fick ett telefonsamtal fick besvara frågan om de visste hur mycket de förlorat och om de ville veta den faktiska siffran. Syftet var att motivera kunden att göra medvetna val och sätta gränser eller stänga av sig själva. Över ett år minskade de som blivit nådda på telefon sitt spelande med 30 procent, de som fått brev med 13 procent och kontrollgruppen med 7 procent.

– Resultaten pekar på att högkonsumenter av spel har dålig koll på hur mycket de förlorar och att de flesta minskar sitt spelande då de får reda på hur mycket de verkligen har förlorat, säger Jakob Jonsson i ett pressmeddelandet från Stockholms universitet.
Även om studierna om att kontakta högkonsumenter genomförts på ett norskt spelbolag ingår svenska spelbolag i en annan delstudie och en delstudie har enbart svenska spelare. Generellt är de norska och svenska spelmarknaderna lika varandra, vilket enligt Jakob Jonsson gör resultaten om att kontakta högkonsumenter intressanta för svenska förhållanden.

Begränsad kunskap om förebyggande åtgärder

Den svenska spelmarknaden har genomgått stora förändringar under 2000-talet. Det beror på att den tekniska utvecklingen har satt den tidigare regleringen ur spel och att ett nytt licenssystem trädde i kraft 1 januari 2019. Jämfört med för tjugo år sedan är det en klart lägre andel svenskar som spelar om pengar, men andelen med allvarliga spelproblem har ökat. Spelbranschen försöker på olika sätt och i olika utsträckning förebygga spelproblem bland sina kunder, men forskningen kring att förebygga spelproblem är begränsad.

– Att kontakta kunder som har riskabla eller problematiska spelvanor är en viktig del av omsorgsplikten på den reglerade svenska spelmarknaden. Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt för spelbolagen att uppfylla sin omsorgsplikt, men spelbolagen behöver hjälp genom en tydligare reglering för att bli mer effektiva. Idag finns det goda skäl att tro att det är stora skillnader i vilken omsorg spelbolagen på den svenska spelmarknaden visar sina kunder, exempelvis hur mycket du förlorat innan du blir kontaktad som kund och om du blir kontaktad alls, säger Jakob Jonsson.

Så mycket kostar spelproblemen Sverige

Spelproblemen kostar svenska samhället 9,5-20,2 miljarder kronor per år. Det är åtminstone slutsatsen från en kandidatuppsats vid Linköpings universitet som har undersökt de kostnader som spelproblemen genererar för olika samhällsinstanser som polis, åklagare, sjukvård och arbetsgivare.

Uppsatsen utgår från siffror från en tidigare australiensisk studie och har därefter försökt översätta siffrorna till svenska förhållanden med data från 2018. Den australiensiska studien har till exempel uppskattat hur många timmar polisen lägger ner på brott relaterade till spelproblem relaterat till andelen personer med spelproblem och den svenska studien har därefter beräknat kostnaderna utifrån hur mycket varje polisiär arbetstimme kostar.

Kunskapslucka

Hur mycket spelproblemen kostar samhället är konstigt nog inte särskilt väl kartlagt i Sverige. En tidigare studie från 2009 som Svenska Spel beställde kom fram till att kostnaderna för spelproblemen i Sverige var 2,3-4,5 miljarder kronor per år, vilket alltså är betydligt mindre än vad den här studien kom fram till. En förklaring är att Svenska Spel-studien kommer fram till en lägre summa är att de inkluderar färre kostnadsposter, som till exempel kostnader för personlig konkurs. Förutom Svenska Spel-studien är det här alltså den första studien som försöker kartlägga spelens kostnader.

Svårt att mäta

Spannet mellan den högsta och lägsta beräknade samhällskostnaderna för spelproblem diffar ganska ordentligt, vilket beror på hur man räknar och vilka kostnader man inkluderar. Författarna är också tydliga med att det finns olika sätt att beräkna ”intangible assets” (=ungefär immateriella tillgångar på svenska), bland annat kostnader för spelproblemens påverkan på anhöriga, vilket kan förklara skillnaderna i kostnader.

Siffrorna bygger på australiensiska beräkningar av hur mycket en person med spelberoende kostar och där finns det sannolikt en stor osäkerhetsfaktor när resultaten ska översättas till svenska. Hur mycket polisen lägger ner på spelrelaterad brottslighet torde skilja sig ganska drastiskt mellan länder till exempel (en större studie skulle kunna titta på faktiska polisdata från Sverige istället). Det är också osannolikt att kostnaderna uppstår bara på grund av spelproblem – många med spelproblem har en rad andra psykiska och sociala problem och det kan vara svårt att avgöra vad som orsakar vad.

Viktigt bidrag

Även om resultaten är osäkra är det här ett viktigt bidrag för att förstå hur spelproblem påverkar samhället på ett större plan, snarare än bara som individuella fall. Som jämförelse kan sägas att staten drog in cirka sex miljarder i spelskatt första halvåret i år. Förhoppningsvis kan den här studien ligga till grund för fler studier om spelproblemens samhällskostnader framöver.

Referenser

Norgren, A., & Torstensson, S. (2019). Samhällets spelskuld – En kostnadsestimering av spelproblemens skadeverkningar i Sverige.

Svenska Spel (2009). Spelets pris-en analys av samhällsekonomiska kostnader till följd av spelproblem i Sverige.

Browne, M., Greer, N., Armstrong, T., Doran, C., Kinchin, I., Langham, E., & Rockloff, M. (2017). The social cost of gambling to Victoria.

Ny studie om stöd för anhöriga

Anhöriga till personer med spelproblem mår bättre efter att ha fått internetbaserad KBT, men spelarens spelproblem påverkas inte. Det är resultaten från en ny artikel publicerad i tidskriften Journal of Consulting and Clinical Psychology. Där beskriver undertecknad med flera (varav några regelbundet skriver här på bloggen) ett internetbaserat stöd för anhöriga till personer med spelproblem. Själva studien kallades för Anhörigstudien och minnesgoda läsare av den här bloggen vet att vi tidigare sökte deltagare till studien här på bloggen.

I korthet gick behandlingen ut på att ge ett KBT-baserat stöd över internet till anhöriga till personer med spelproblem som inte självmant sökte behandling. Hundra deltagare lottades till att antingen gå i behandling i nio veckor eller att stå på väntelista under tiden. Efter avslutad behandling följde vi deltagarna i upp till tolv månader för att se vad resultaten blev på längre sikt.

Skiljer sig spel från andra beroenden?

Anhöriga mådde betydligt bättre efter att ha deltagit i behandlingen jämfört med kontrollgruppen, åtminstone utifrån de indikatorer som vi använde: känslomässiga konsekvenser av spelande, ångest, depression och relationstillfredställelse. Däremot påverkades inte spelarens spelande eller hjälpsökande nämnvärt.

Liknande studier inom spelfältet har kommit fram till likande slutsatser: det går att stötta anhöriga till spelberoende, men det är svårt att via dem påverka själva spelandet. Inom närliggande forskningsfält, som forskning om alkohol- och substansbruk, har en metod som förkortas CRAFT (Community Reinforcement and Family Training) varit verksam för att både stötta anhöriga och att via den anhöriga få den som missbrukar att söka behandling och förändra sitt beteende.

Inom spelfältet ser resultaten alltså lite annorlunda ut. Kanske beror det på att det är svårare att upptäcka när någon har spelat; det är svår att veta när någon är ”spelnykter”. Eftersom CRAFT bygger mycket på att den anhörige uppmärksammar och uppmuntrar nyktert beteende, kan det vara svårt att få till samma förändring inom spel.

Sammanfattning i punktform

  • Anhöriga till personer med spelproblem mår bättre av internetbaserat stöd.
  • Spelarens spelande och hjälpsökande påverkas inte av att anhöriga går i den här typen av stöd.
  • Resultaten bekräftar vad andra studier inom fältet kommit fram till.

Referens

Magnusson, K., Nilsson, A., Andersson, G., Hellner, C., & Carlbring, P. (2019). Internet-delivered cognitive-behavioral therapy for significant others of treatment-refusing problem gamblers: A randomized wait-list controlled trial. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 87(9), 802-814.
http://dx.doi.org/10.1037/ccp0000425

Vad vet anhöriga om spelandet?

För många anhöriga till personer med spelproblem är det en skakande upplevelse att upptäcka att en person de tror sig känna väl har dolt ett missbruk under lång tid. Spelproblem är ju lite speciellt på det sättet – de skapar få eller inga tydliga tecken, vilket till exempel alkohol eller droger gör. Därför kan det vara ett bryskt uppvaknande att inse att en partner, förälder eller ett barn inte har talat sanning och kanske har spelat bort stora summor pengar, ibland så stora att hela ekonomin står på spel. Andra anhöriga är mer medvetna om att en närstående spelar, men kanske inte omfattningen.

I en nyligen publicerad studie har några av oss som skriver på den här sidan försökt ta reda på hur ”korrekta” anhöriga egentligen är när de uppger hur mycket ”deras” spelare spelar. Studien ingår i projektet Spelfrihet Tillsammans, där en spelare och en anhörig har sökt till en internetbaserad KBT-behandling tillsammans. Eftersom både spelaren och den anhörige behöver uppskatta hur mycket spelaren har spelat har vi kunnat jämföra svaren. Så vitt vi vet är det blott andra gången en sådan jämförelse görs (eller åtminstone publiceras).

Sammanlagt deltog 266 personer (133 spelare och 133 anhöriga) och resultaten tyder på att de anhöriga och spelarna är någorlunda samstämmiga i sina resultat (ICC=.57;CI:.48, .64) om hur mycket pengar spelaren har förlorat. Av anhöriga verkar partners ha lite bättre koll på hur mycket spelaren har förlorat än vad andra grupper av anhöriga, som föräldrar, har. Men eftersom de sökte till studien tillsammans kan det vara så att spelaren helt enkelt har berättat hur mycket hen har spelat för, vilket sannolikt inte är fallet annars.

Dessutom är det inte förstås säkert att spelaren själv har så bra koll på hur mycket pengar som har gått åt till spelandet. I vissa andra studier har spelare tvärtom haft ganska begränsad koll på hur mycket de har förlorat. Att partners har bättre koll än föräldrar kan också ha att göra med att de helt enkelt bor ihop i högre utsträckning och därmed ses mer. Dessutom delar många ekonomi, vilket förstås ger möjlighet till bättre inblick även kring spelandet. Man ska dock komma ihåg att det finns många möjliga felkällor: man kan minnas fel eller inte alls, man kan skriva fel eller missuppfatta frågan och våra statistiska modeller är vanligtvis inte anpassade till att beräkna förluster i spel (forskningsartikeln handlar till stor del om det) men det här ger oss en bättre bild av hur mycket anhöriga faktiskt vet om spelandet.

Referens

Magnusson, K., Nilsson, A., Andersson, G., Hellner, C., & Carlbring, P. (2019). Level of Agreement Between Problem Gamblers’ and Collaterals’ Reports: A Bayesian Random-Effects Two-Part Model. Journal of gambling studies, 1-19.

Spelstudien söker spelare och deltagare i självhjälpsgrupper

Just nu pågår spelstudien på Karolinska Institutet. Syftet med studien är att utveckla och utvärdera nya frågeformulär för att kunna upptäcka och bedöma spelproblem och hasardspelsyndrom (”spelberoende”) inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten.

Just nu rekryterar studien deltagare över 18 år som spelat om pengar det senaste året, eller besökt en självhjälpsgrupp (som spelare), det senaste året.

Deltagare i studien svarar på frågeformulär via två webbenkäter. Vissa deltagare blir också kontaktade för att delta i en telefonintervju om spelande. Alla som slutför studien får två biobiljetter.

Läs mer på spelstudien.se. Sprid gärna inlägget vidare och tipsa om studien!


Hur många är egentligen spelberoende i Sverige? *uppdaterad version*

Häromdagen kom nya alarmerande siffror från Folkhälsomyndigheten: ”Antalet spelmissbrukare har nästan fördubblats på 10 år”. Det är onekligen oroande läsning, som skulle innebära mycket lidande för ett antal tusen spelare och deras anhöriga. Det skulle också kunna ses som ett misslyckande för det spelpreventiva arbetet och eventuellt även för den nyligen omreglerade spelmarknaden. Men det finns anledning att vara försiktig när man tolkar siffrorna.

Små grupper, stora procentuella förändringar

När Folkhälsomyndigheten uppger att 45 000 människor (0,6 procent) är spelberoende idag jämfört med 24 000 (0,3 procent) för tio år sedan innebär det förstås inte att de har intervjuat 45 000 personer som är spelberoende. Det innebär att de, antar jag, har intervjuat drygt 5000 personer varav 30 har svarat på ett sätt att de kan antas vara spelberoende. När man sedan översätter det till befolkningsnivå blir det alltså 45 000 personer. Men det är förstås så att det är ganska slumpmässigt om det är 25 personer eller 30 personer som svarar på ett sånt sätt och varje svar får därför väldigt stor påverkan på en eventuell ökning i andelen spelberoende. Oftast brukar man på ett eller annat sätt ange hur säker en sån här uppskattning är, till exempel genom konfidensintervall, men det görs inte här märkligt nog.

En uppföljning, inte en prevalensstudie

En viktig detalj i den här studien är att det till största del handlar om en uppföljningsstudie, inte en vanlig prevalensstudie. Urvalet består av de personer som 2015 svarade på samma frågor plus ett antal deltagare nytillkomna i åldersgruppen 16-18 år. När man gör en prevalensstudie försöker man få tag i ett så representativt urval som möjligt, men så fort man får bortfall försvinner en del av den representativiteten. I 2015 års studie fick man tag i mindre än hälften och i årets undersökning fick man tag i 38 procent av de återstående deltagarna. Med största sannolikhet är det alltså inte en särskilt representativ grupp som är kvar. Dessutom har de alltså redan svarat på en rad lång frågor om sitt spelande, vilket kan ses som en kortare intervention och därmed kan påverka hur spelandet ser ut i den här gruppen. Uppföljningsstudier är visserligen viktiga för att se hur folks spelande utvecklas över tid, men det är tveksamt om man egentligen kan använda det för att visa hur många i befolkningen som helhet som har spelproblem.

Andelen med spelproblem minskar

Eftersom det rör sig om så få personer som uppfyller kriterierna för spelberoende* brukar man istället prata om hela gruppen som har någorlunda allvarliga problem med spel om pengar, de med spelproblem. Från att ha varit 2,2 procent för tio år sedan är den siffran idag 1,3 procent. Även de som har en risk för spelproblem har minskat från 5,4 procent till 2,9 procent. Sammantaget är bilden alltså att det är en ganska rejäl minskning av andelen i befolkningen som har någon slags problem av spel, från 7,6 procent till 4,2 procent, men det verkar inte medierna (eller Folkhälsomyndigheten för den delen) vara lika pigga på att belysa.

Allt sämre svarsfrekvens

Som sagt är ett problem med årets undersökning att så få har svarat. Det här är en allmän trend tyvärr: allt färre är villiga att svara på frågor från forskare. I undersökningen 2008 svarade 54 procent av de tillfrågade, 2015 var den siffran nere på 46 procent och i år så lågt som 38 procent. Då blir det allt svårare att dra säkra slutsatser om hur spelandet faktiskt ser ut. Tidigare har man haft en tumregel att undersökningar måste ha åtminstone 70 procents svarsfrekvens för att vara tillförlitliga, men det är svårt för någon alls att uppnå det numera. Istället försöker man hantera det statistiskt på olika sätt, men hur Folkhälsomyndigheten har gjort den här gången framgår inte. I gruppen 19-24 år är svarsfrekvensen som lägst medan den är som högst i gruppen 65 år och äldre. Även det får stor betydelse, inte minst eftersom den förstnämnda gruppen vid tidigare mätningar har varit den grupp med störst andel individer med spelproblem. Det innebär att det skulle kunna finnas ett betydande mörkertal som den här typen av undersökningar inte förmår identifiera.

Ligger rätt i tiden

Spelproblem har aldrig fått så mycket uppmärksamhet i media som nu. Det är bra tycker jag. Uppmärksamheten som ges till de oerhört negativa sidorna av spelproblem fungerar förmodligen ganska bra som prevention för många. När spelberoende är på tapeten får den här typen av undersökningar ganska stor uppmärksamhet, när det tidigare mest har möts med en axelryckning. Men tyvärr är risken att det små eller osäkra förändringar framstår som mer betydelsefulla eller säkra än vad de faktiskt är.

—–

Här finns en sammanfattning av Folkhälsomyndighetens resultat. Och här finns en beskrivning av undersökningen.

—–

*Jag vill inte gå in på en lång harang om definitioner här, men ska man vara strikt mäter inte Folkhälsomyndigheten spelberoende (eller hasardsspelssyndrom som det också kallas) eftersom de förstås inte ställer en diagnos, men man kan med relativt stor säkerhet utgå från att de här individerna ändå uppfyller de kriterierna. Vidare använder Folkhälsomyndigheten en egen terminologi, mer om den kan du läsa här.