Det finns många delförklaringar till varför personer hamnar i spelberoende. Spelandet kan vara spännande och roligt, man kan vilja glömma vardagen eller man har lärt sig att spel är ett möjligt sätt att utöka inkomsterna på. Forskning kring spelberoende spänner från mikroskopisk neurokemisk nivå till övergripande kulturella föreställningar om tur och lycka.

En av de mer inflytelserika modellerna för att förklara hur man utvecklar spelberoende är den så kallade Pathways-modellen (Nower & Balzynski, 2002). Den går ut på att personer med spelproblem kan delas in i tre undergrupper vars spelproblem skiljer sig åt: de antisociala och impulsiva spelarna, de känslomässigt sårbara spelarna och de inlärda spelarna.

På många sätt finns det stora likheter mellan grupperna. Spelens tillgänglighet och utformning påverkar alla tre grupper, precis som benägenheten att spela för allt summor, att jaga förluster och det faktum att spelandet är ett inlärt beteende. Dessutom är det inga större skillnader i vilka konsekvenser spelandet får: det är ungefär samma kökkenmödding av ekonomiska och sociala konsekvenser oavsett viken subgrupp man tillhör.

De stora skillnaderna ligger istället i hur man har hamnat i spelberoende och vad det fyller för funktion att fortsätta spela. De antisociala/impulsiva och de känslomässigt sårbara spelarna har fått spelproblem som ett resultat av bakomliggande biologiska (läs: antisociala personlighetsdrag och impulsivitet) och känslomässiga (läs: depression och ångest) sårbarheter. De inlärda spelarna har istället ingen annan allvarlig bakomliggande psykiatrisk problematik som förklarar spelproblemen. Däremot kan spelandet och dess konsekvenser ofta leda till psykiska problem som depression och ångest.

Modellen har betydelse för hur vi ser på spelproblem och beroende, men även för hur vi borde arbeta med behandling av personer med spelproblem. Dels innebär modellen att personer med spelproblem inte nödvändigtvis uppfyller de ofta tänkta kriterierna på beroende: abstinens och kontrollförlust. Dels blir riskfaktorer för att utveckla spelproblem och optimal behandling för problemen personspecifika, trots att problemen kanske yttrar sig på samma sätt individer emellan. Det gör det lite mer förvirrande för oss som forskar och lite krångligare för behandlare, men förhoppningsvis kan det bidra till att prevention och behandling kan skräddarsys åtminstone litegrann för individens behov.

Referenser

Blaszczynski, A., & Nower, L. (2002). A pathways model of problem and pathological gambling. Addiction, 97(5), 487-499.