Nu kan du söka till vår utbildning i behandling av spelproblem. Den här gången ges hela utbildningen digitalt den 4-5 november och 16-17 december (fyra dagar sammanlagt). Kursen vänder sig till dig som arbetar med behandling. Mer information och anmälan på Centrum för psykiatriforsknings hemsida: här.
Kategoriarkiv: Uncategorized
Ny svensk studie om könsskillnader bland personer med spelproblem
I en ny svensk studie från Lunds universitet med 327 deltagare (Håkansson & Widinghoff, 2020) undersöktes hur problembilden ser ut för personer med spelproblem, eller som befann sig i riskzonen för att utveckla spelproblem. Deltagarna fick svara på en enkät på nätet om sitt spelande, sin psykiska hälsa, samsjuklighet, spelandets konsekvenser och en del bakgrundsvariabler om sysselsättning, inkomst och utbildning.
Resultaten från studien visar att kvinnorna generellt sett mår sämre psykiskt och har upplevt värre ekonomiska konsekvenser (skuldsättning) än männen. Författarna konstaterar, något förvånat, att de inte heller gick att hitta skillnader i andelen med samsjuklig beroendeproblematik; det brukar annars vara betydligt fler män som även har andra typer av beroenden. Studien visar också att det finns en skillnad i vilka spel som deltagarna spelade. Kvinnor tenderade i högre grad att spela på landbaserade kasinon och nätbingo medan männen spelade mer på sportspel.
Tidigare studier har kommit fram till ungefär samma sak: kvinnor med spelproblem mår i allmänhet sämre (se bland annat Blanco et al., 2006) och män tenderar att söka sig till sportspel mer än kvinnor (läs gärna intervjun med Jessika Spångberg (då Svensson) från 2014).
Författarna noterar att kvinnor var överrepresenterade i studien, trots att män traditionellt har utgjort den stora majoriteten av personer med spelproblem. Det går i linje med siffror från Folkhälsomyndighetens longitudinella studie SWELOGS, som visar på att en allt större andel av de med allvarliga spelproblem är kvinnor.
Man ska komma ihåg att den här typen av studier – en enkät ifylld vid ett enskilt tillfälle av en relativt liten grupp – ger en begränsad bild. Framför att är det svårt att veta något om kausaliteten, det vill säga om spelande orsakar de övriga problemen eller om spelandet har utvecklats som ett resultat av andra problem. Men det belyser att personer med spelproblem är en heterogen grupp där samsjuklighet spelar en stor roll och där kvinnor inte längre är en liten minoritet bland personer med spelproblem, utan snarare börjar bli normen.
Referenser
Håkansson, A., & Widinghoff, C. (2020). Gender Differences in Problem Gamblers in an Online Gambling Setting. Psychology Research and Behavior Management, 13, 681-691.
Blanco, C., Hasin, D. S., Petry, N., Stinson, F. S., & Grant, B. F. (2006). Sex differences in subclinical and DSM-IV pathological gambling: results from the National Epidemiologic Survey on Alcohol and Related Conditions. Psychological medicine, 36(7), 943.
Ny studie om ungas datorspelande och sociala medier-användande under coronakrisen
Det finns sedan tidigare en hel del studier som pekar på ett samband mellan hur mycket ungdomar spelar datorspel, hur mycket tid de lägger ner på sociala medier och deras psykiska hälsa, se till exempel Boers, et al. (2019) eller Samdal et al. (2013) för vidare läsning. Hur sambandet ser ut, det vill säga om det finns ett orsakssamband, är dock mer oklart. Nu ska vi på Centrum för psykiatriforskning genomföra flera studier som försöker undersöka det här lite mer noggrannt.
Först ut är en studie som undersöker hur ungdomar mellan 13-18 år ser på sitt (dator)spelande och användande av sociala medier under coronakrisen. Studien består av en kort webbenkät och den som svarar är helt anonym. Om du är mellan 13-18 år och vill göra forskningen en tjänst, fyll i vår enkät! Vi är evigt tacksamma!
Referenser
Boers, E., Afzali, M. H., Newton, N., & Conrod, P. (2019). Association of screen time and depression in adolescence. JAMA pediatrics, 173(9), 853-859.
Brunborg, G. S., Mentzoni, R. A., Melkevik, O. R., Torsheim, T., Samdal, O., Hetland, J., … & Palleson, S. (2013). Gaming addiction, gaming engagement, and psychological health complaints among Norwegian adolescents. Media psychology, 16(1), 115-128.
Spelproblem bland elitidrottare
I en ny studie av några kollegor på Centrum för psykiatriforskning undersöks förekomsten av spelproblem bland svenska elitidrottare. Resultaten visar att förekomsten av spelproblem verkar vara mycket hög bland manliga elitidrottare jämfört med befolkningen i stort. Bland kvinnliga elitidrottare syns dock inte riktigt samma tendens.
Det är stort antal elitidrottare och -tränare (n=1438 & 401) i fyra olika lagidrotter (fotboll, ishockey, innebandy och basket) vars spelvanor har undersökts. Det visar sig att bland män är det 13,1% som kan anses ha risk för spelproblem, jämfört med 4,2% i en matchad grupp från befolkningen i övrigt. Bland de manliga innebandyspelarna har 14,6% problem, bland fotbollsspelarna 13,1%, basketspelarna 10,2% och ishockeyspelarna 12,2%. Om man jämför med befolkningen i helhet (i alla åldrar av båda könen) brukar siffrorna hamna runt 1,5-2%, så siffrorna sticker helt klar ut.
Bland kvinnorna är det betydligt mindre skillnader mellan elitidrottarna och en matchad kontrollpopulation 1,7% jämfört med 1,1%, men hockeykvinnorna sticker ut något med 3,6% med risk för spelproblem.
Väntat resultat
Det här är den första studien i Sverige i sitt slag (fast det har redan kommit en om spelproblem bland människor som tränar mycket) men studier från andra länder ger ungefär samma bild: elitidrottare tenderar att ha spelproblem i ganska stor omfattning. Anekdotiska exempel från media ger också bilden av att spelproblem är relativt utbrett inom idrotten. I min egna gärning som behandlande psykolog har jag också mött relativt många elitidrottare med spelproblem.
Frågan är förstås vad det här beror på. En förklaring som artikelförfattarna är inne på, och som resultaten till viss del stödjer, är att spel helt enkelt är en stor sak i omklädningsrummen. Det spelas och pratas om spel frekvent inom lagen och det är tydligt kopplat till att ha spelproblem. Dessutom kan man tänka sig att personer som har ett intresse för sport i högre utsträckning är intresserade av spel, kanske särskilt sportspel. Men det är svårt att säga hur orsakssambandet ser ut; kanske man pratar mycket om spel i omklädningsrummet för att man spelar mycket utanför omklädningsrummet?
En spekulation är att en del positiva strategier i idrott, som att inte ge upp, vara en dålig förlorare eller att försöka hårdare efter en förlust är usla strategier i spel, trots att fenomenen kan verka väldigt lika varandra.
Aktuell fråga
Resultaten från studierna belyser också indirekt kopplingen mellan spelbolagens sponsring av elitidrottare och idrottslag och spelproblem. Om mer än var tionde manlig idrottare har spelproblem är det frågan hur lämpligt det är att idrotten är så beroende av spelbolagens sponsring. Från ungdomsidrottens beroende av bingolotter, landslagens sponsorkontrakt med Svenska spel, Allsvenskan i fotbolls nya avtal med Unibet till all de aktiva och före detta idrottsstjärnor som lånar ut namn och ansikte till diverse nätspelsbolag. Det finns förstås en risk att spelproblem inte riktigt tas på allvar eller tonas ned när intäkterna till stor del kommer från just spelbolag.
Referens
Vinberg, M., Durbeej, N., & Rosendahl, I. (2020). Gambling and gambling problem among elite athletes and their professional coaches: findings from a Swedish total population survey of participants in four sports. International Gambling Studies, 1-20.
Nya beräkningar om samhällskostnader för spelberoende
En ny rapport av Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) på uppdrag av Folkhälsomyndigheten och Jämlikhetskommissionen. gör ett nytt försök att kvantifiera samhällskostnaderna för spelberoende i Sverige. Beräkningarna landar i en sammantagen kostnad för spelproblemen i Sverige på cirka 14 miljarder kronor per år (2018).
Rapporten är den andra studien på kort tid som försöker analysera de följdverkningar som spelproblemen genererar. Det gäller förstås vård och stöd, men även sådant som kriminalitet och sjukfrånvaro. Författarna delar in kostnaderna i tre nivåer: direkta kostnader, indirekta kostnader och immateriella kostnader. Direkta kostnader är sådant som är ganska enkelt att prissätta och identifiera, till exempel vård för spelproblem eller medel till spelforskning. Indirekta kostnader består av produktionsbortfall till följd av spelproblemen. Det kan till exempel handla om sjukskrivningar, nedsatt arbetsförmåga eller fängelsevistelser orsakade av spelproblemen. Immateriella kostnader är en värdering av till exempel smärta och oro kopplade till spelproblem.
Den största delen av kostnaden står den indirekta kostnaderna för (8,5 miljarder SEK), följt av immateriella kostnader (4,0 miljarder SEK) och direkta kostnader (1,9 miljarder SEK). Det kan jämföras med att den totala omsättningen på spelmarknaden efter utbetalda vinster under samma år var cirka 23 miljarder SEK.
Svårmätt materia
Det är förstås förenat med stor osäkerhet att försöka fastställa samhällskostnader på det här sättet, men rapporten ger ytterligare en ”mellan tummen och pekfingret”- uppfattning om de ganska dolda kostnader som orsakas av spelproblem. Kostnaderna för vissa andra tillstånd, säg cancer eller narkotikadödlighet, kan sannolikt uppskattas med större precision eftersom de är mer väldokumenterade i de register som finns. Spelproblem/spelberoende har först på senare tid på allvar börjat registreras bland sjukvårdens journaler till exempel. Det gör att det det blir fler mer eller mindre uppskattningar om hur många som har spelproblem i en viss grupp och hur stor del av andra problem som kan vara associerade med spelproblem.
Förutom ovan nämnda svårigheter i att uppskatta spelproblemens kostnader ska man också ha i åtanke att även om ingen hade några spelproblem skulle en del av kostnaderna kvarstå. Författarna nämner visserligen att det är det är svårt att veta om till exempel annan psykisk ohälsa har orsakat spelproblemen eller tvärtom och att de därför har varit återhållsamma i vissa beräkningar.
Men psykisk ohälsa är ofta mer komplext än att en diagnos orsakar en annan. Många med spelproblem har flera andra typer av problem, med andra typer av beroenden, annan psykisk ohälsa och sociala problem. När man då söker vård kan det bero på att man vill förändra både sitt spelande och sitt drickande till exempel och då är det svårt att veta hur mycket av vård- och stödet som erbjuds som ska räknas till spelandet. Hade spel inte funnits hade en del av de med spelproblem (men inte alla) haft andra typer av problem som också hade orsakat kostnader för samhället.
Hursomhelst är det här en viktig påminnelse om hur viktigt det är att arbetet mot spelproblem också görs i preventivt syfte. Det nämns ibland i diskussionen om kriminalitet att det kostar en krona att förebygga ett brott och tio kronor att vidta åtgärder när det har skett. Möjligen är det samma sak inom spel.
Referenser
Hofmarcher, T, Gustafsson, A, Persson, U. Samhällets kostnader för spelproblem i Sverige. IHE Rapport 2020:1, IHE: Lund.
Folkhälsomyndighetens kommentar till rapporten: https://www.folkhalsomyndigheten.se/spelprevention/nyhetsarkiv/2020/spelproblem-ger-stora-samhallskostnader/
Ny artikel om att involvera anhöriga i behandling
I en ny artikel i tidskriften Addiction beskriver vi huvudresultaten från vår studie Spelfrihet Tillsammans, som vi tidigare har gjort reklam för här på bloggen. I korthet var Spelfrihet Tillsammans en behandlingsstudie som undersökte den eventuella skillnaden mellan två olika behandlingsformer för spelproblem: kognitiv beteendeterapi (KBT) och behavioral couples therapy (BCT). Studien genomfördes via internet (med terapeutstöd via telefon och e-post) och behandlingen pågick i tio veckor. När behandlingen var avslutad undersökte vi hur det gick för deltagarna i upp till tolv månader.
Ny behandlingsmetod för spelproblem
Den stora skillnaden mellan de två behandlingarna var att i BCT-gruppen fick även en anhörig behandling, som delvis var tänkt att göras tillsammans med den som hade spelproblem. KBT är sedan tidigare en väletablerad och evidensbaserad behandlingsform för spelproblem, medan BCT aldrig tidigare har testats för spelproblem, men däremot för andra typer av beroenden. För även om KBT har relativt gott forskningsstöd som behandlingsmetod brottas behandlingar med KBT ofta med att många hopar av behandlingen och att få söker dem till att börja med. Därför tyckte vi att det var intressant att testa en behandlingsform (BCT alltså) med samma teoretiska grund, men där anhöriga kanske skulle kunna spela en roll för få fler att söka behandling och färre att hoppa av. Till att börja med genomförde vi en pilotstudie med 18 spelare och 18 anhöriga för att se om det här skulle vara värt att undersöka i större skala. Det bestämde vi oss för att vi tyckte.
Sammanlagt deltog 272 personer i Spelfrihet Tillsammans, varav hälften var anhöriga. De flesta anhöriga var partner eller förälder till den som spelade, men en del var syskon eller vänner. Deltagarna lottades till antingen BCT-gruppen eller KBT-gruppen. Resultaten visade att båda behandlingsgrupperna minskade sitt spelande kraftigt och att de generellt sett mådde betydligt bättre, men vi såg inga stora skillnader mellan grupperna. Inte heller var det fler spelare i BCT-gruppen som gick klart, däremot var det något fler i BCT-gruppen som åtminstone påbörjade behandlingen.
Mest överraskande var det att det inte fanns några tydliga skillnader mellan anhöriga i de båda grupperna. Det går emot våra egna tidigare erfarenheter och vad övrig forskning brukar säga.
Försiktiga slutsatser
Generellt sett säger resultaten alltså att det inte verkar ha så stor betydelse att involvera anhöriga i behandling, men man ska vara försiktig med att dra alltför stora växlar. Dels är studien internetbaserad, vilket gör involveringen av anhöriga lite annorlunda än annan par- och familjeterapi. Det kan till exempel vara svårt när två som ska delta i en gemensam behandling genomför den i olika takt.
Dels ställer studiens själva design till det lite. Det är ju så att oavsett vilken grupp man lottades till fick den anhörige svara på flera hundra frågor om spelarens spelande och sitt eget mående för att slutligen genomgå en kortintervju över telefon med en terapeut, samtidigt som hen visste att spelaren fick behandling oavsett. Det kan räcka ganska långt för att ha en positiv inverkan på relation till spelaren och ens egna mående. Att vi ville ha med både en spelare och en anhörig riskerade också att göra att en del anhöriga ”tvingade” in spelare i behandling, vilket kanske påverkade spelarens motivation negativt.
Referens
Nilsson, A., Magnusson, K., Carlbring, P., Andersson, G., & Hellner, C. (2019). Behavioral Couples Therapy vs. Cognitive Behavioral Therapy for Problem Gambling: a randomized controlled trial. Addiction.
Vad innebär det att vara återhämtad från ett spelberoende?
Svaret på denna fråga skiljer sig en del beroende på om man frågar en forskare, en kliniker eller någon med egna upplevelser. Enligt den medicinska modellen utgår man från en diagnos, som är ett slags konsensus kring vad som menas att ha detta problem och räknar antal kriterier uppfyllda under det senaste året (minst 4 av 9 för att uppfylla diagnosen Hasardspelsyndrom). En lyckad behandling enligt den innebär bl.a. frånvaro av symtom eller åtminstone att man uppfyller färre kriterier än när behandlingen inleds, färre än 4 så kvalar man inte längre in till diagnosen. Många skulle nog mena att denna snäva definition är otillräcklig och spelforskare har lyft fram betydelsen av att bl.a. mäta även samtida psykisk ohälsa och olika typer av spelbeteenden (tid/pengar spelat), men även tankar och föreställningar relaterade till spel och andra processer som hör till behandlingen (Walker et al., 2006).
Men vad säger de med eget spelberoende som deltagit i behandling?
Dylan Pickering, en australiensisk forskare, intervjuade 32 personer som sökt hjälp för spelberoende och bad dem själva definiera vad det innebär att vara återhämtad. Vi ska komma ihåg att 1) Australien har många fler med spelproblem (även räknat per capita) än Sverige och 2) de har främst problem med spelautomater, det vi skulle kalla Vegas-maskiner. Trots detta finns en del intressant i deras beskrivningar. Pickering (2019) fann sju olika huvudteman i sin analys:
Insikt: Att man hade utvecklat en djupare förståelse för sina egna problem och kunde kritiskt granska sina beteenden och handlingar. Det innebar för någon att erkänna sina problem och med hjälp av självreflektion vara medveten om vilka som var ens triggers. En del nämnde olika tankefällor som triggers eller vad de kallade för minnesbias, till exempel att man har ett förskönande sätt att se tillbaka på sitt spelande
Aktivt handlande (översatt från engelskans sense of agency): Detta handlade om att äga sitt problem och att ta ett personligt ansvar. Att man sökte relevant information som främjade ens återhämtning och var aktiv i sina kontakter med vården. En del av deltagarna pratade om att skilja på ett beroende-själv och ett verkligt själv som ett sätt att hjälpa dem vidare.
Beteendeförändring: Att vara återhämtad innebar för dem också att göra en ganska omfattande förändring av beteenden och vanor. Många beskrev att spelet ofta var i konflikt med ens egna värderingar. Merparten lyfte fram betydelsen av att minska eller upphöra med spelaktiviteter, medan andra nämnde att begränsat spelande i sociala sammanhang kunde vara ett möjligt mål. Viktigt i återhämtningen var att ha ersatt spelandet med andra meningsfulla aktiviteter.
Hantera spelsug. Här lyftes fram en mängd olika sätt att öka motståndskraften mot spelsug; yoga, mindfulness, idrott, självhjälpsmöten, prata med familj/vänner och anamma principer från behandlingen, till exempel att skifta fokus för uppmärksamheten.
Hälsa och välmående: Här nämndes bl.a. att hitta ett sätt att hantera skam och stigma som följde på spelproblemen. Och att skapa sig en hälsosam och mer välbalanserad bild av sig själv istället för ytterligheter som det lätt kunde bli. Att vara välmående menade många framförallt innebar att vara upptagen med meningsfulla aktiviteter utanför spelandet (igen..).
Sociala nätverk lyftes fram som viktigt och att vara öppen och ärlig mot sina nära och kära. Att kunna be om och ta emot hjälp var viktigt för många. Spelproblemen hade inneburit en gradvis social utstötning och det var viktigt att återta sociala kontakter. En del upplevde det som om vissa sammanhang försvårade återhämtningen och andra underlättade den.
Den finansiella stabiliteten var också avgörande för att känna sig återhämtad. När pengarna inte längre försvann till spel skapade detta ett annat lugn i situationen. ”det är som att en tyngd släpper från dina axlar… du får ditt självförtroende tillbaka” beskrev en 50-årig intervjuperson, (egen översättning).
Sammanfattningsvis kan man säga att det finns ingen vedertagen definition av att vara återhämtad från spelberoende, men efter att ha läst artikeln kan jag konstatera att de med egna upplevelser har en mer mångfacetterad och holistisk syn på begreppet än de flesta kliniker och forskare. Något genomgående verkar vara att ta eget ansvar för sin återhämtning och att engagera sig i andra meningsfulla aktiviteter. Denna syn på återhämtning skulle till viss del utöka klinkers roll som möter personer med spelberoende till att inte enbart hantera symtom, utan även främja sociala nätverk och stödja uppbyggandet av ett mer tillfredställande liv utanför spelandet. Spelproblem ställer till det i så många olika arenor i livet att återhämtning kommer behöva ske på flera fronter. Och kliniker ska såklart inte enbart räkna symtom utan se till personens välmående och fungerande inom olika områden i livet.
Referenser
Pickering, D., Spoelma, M. J., Dawczyk, A., Gainsbury, S. M., & Blaszczynski, A. (2019). What does it mean to recover from a gambling disorder? Perspectives of gambling help service users. Addiction Research & Theory, 1-12.
Walker, M., Toneatto, T., Potenza, M. N., Petry, N., Ladouceur, R., Hodgins, D. C., Blaszczynski, A. (2006). A framework for reporting outcomes in problem gambling treatment research: the Banff, Alberta Consensus. Addiction, 101(4), 504-511.
Inslag i Nyhetsmorgon
Idag var jag (Anders ) med i TV4 Nyhetsmorgon och pratade om anhöriga och spelberoende. Samma dag publicerade även Dagens Arena en intervju på samma tema, spana in båda alstren här nedanför:
https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/12507861
Så mycket kostar spelproblemen Sverige
Spelproblemen kostar svenska samhället 9,5-20,2 miljarder kronor per år. Det är åtminstone slutsatsen från en kandidatuppsats vid Linköpings universitet som har undersökt de kostnader som spelproblemen genererar för olika samhällsinstanser som polis, åklagare, sjukvård och arbetsgivare.
Uppsatsen utgår från siffror från en tidigare australiensisk studie och har därefter försökt översätta siffrorna till svenska förhållanden med data från 2018. Den australiensiska studien har till exempel uppskattat hur många timmar polisen lägger ner på brott relaterade till spelproblem relaterat till andelen personer med spelproblem och den svenska studien har därefter beräknat kostnaderna utifrån hur mycket varje polisiär arbetstimme kostar.
Kunskapslucka
Hur mycket spelproblemen kostar samhället är konstigt nog inte särskilt väl kartlagt i Sverige. En tidigare studie från 2009 som Svenska Spel beställde kom fram till att kostnaderna för spelproblemen i Sverige var 2,3-4,5 miljarder kronor per år, vilket alltså är betydligt mindre än vad den här studien kom fram till. En förklaring är att Svenska Spel-studien kommer fram till en lägre summa är att de inkluderar färre kostnadsposter, som till exempel kostnader för personlig konkurs. Förutom Svenska Spel-studien är det här alltså den första studien som försöker kartlägga spelens kostnader.
Svårt att mäta
Spannet mellan den högsta och lägsta beräknade samhällskostnaderna för spelproblem diffar ganska ordentligt, vilket beror på hur man räknar och vilka kostnader man inkluderar. Författarna är också tydliga med att det finns olika sätt att beräkna ”intangible assets” (=ungefär immateriella tillgångar på svenska), bland annat kostnader för spelproblemens påverkan på anhöriga, vilket kan förklara skillnaderna i kostnader.
Siffrorna bygger på australiensiska beräkningar av hur mycket en person med spelberoende kostar och där finns det sannolikt en stor osäkerhetsfaktor när resultaten ska översättas till svenska. Hur mycket polisen lägger ner på spelrelaterad brottslighet torde skilja sig ganska drastiskt mellan länder till exempel (en större studie skulle kunna titta på faktiska polisdata från Sverige istället). Det är också osannolikt att kostnaderna uppstår bara på grund av spelproblem – många med spelproblem har en rad andra psykiska och sociala problem och det kan vara svårt att avgöra vad som orsakar vad.
Viktigt bidrag
Även om resultaten är osäkra är det här ett viktigt bidrag för att förstå hur spelproblem påverkar samhället på ett större plan, snarare än bara som individuella fall. Som jämförelse kan sägas att staten drog in cirka sex miljarder i spelskatt första halvåret i år. Förhoppningsvis kan den här studien ligga till grund för fler studier om spelproblemens samhällskostnader framöver.
Referenser
Norgren, A., & Torstensson, S. (2019). Samhällets spelskuld – En kostnadsestimering av spelproblemens skadeverkningar i Sverige.
Svenska Spel (2009). Spelets pris-en analys av samhällsekonomiska kostnader till följd av spelproblem i Sverige.
Browne, M., Greer, N., Armstrong, T., Doran, C., Kinchin, I., Langham, E., & Rockloff, M. (2017). The social cost of gambling to Victoria.
Ny studie om stöd för anhöriga
Anhöriga till personer med spelproblem mår bättre efter att ha fått internetbaserad KBT, men spelarens spelproblem påverkas inte. Det är resultaten från en ny artikel publicerad i tidskriften Journal of Consulting and Clinical Psychology. Där beskriver undertecknad med flera (varav några regelbundet skriver här på bloggen) ett internetbaserat stöd för anhöriga till personer med spelproblem. Själva studien kallades för Anhörigstudien och minnesgoda läsare av den här bloggen vet att vi tidigare sökte deltagare till studien här på bloggen.
I korthet gick behandlingen ut på att ge ett KBT-baserat stöd över internet till anhöriga till personer med spelproblem som inte självmant sökte behandling. Hundra deltagare lottades till att antingen gå i behandling i nio veckor eller att stå på väntelista under tiden. Efter avslutad behandling följde vi deltagarna i upp till tolv månader för att se vad resultaten blev på längre sikt.
Skiljer sig spel från andra beroenden?
Anhöriga mådde betydligt bättre efter att ha deltagit i behandlingen jämfört med kontrollgruppen, åtminstone utifrån de indikatorer som vi använde: känslomässiga konsekvenser av spelande, ångest, depression och relationstillfredställelse. Däremot påverkades inte spelarens spelande eller hjälpsökande nämnvärt.
Liknande studier inom spelfältet har kommit fram till likande slutsatser: det går att stötta anhöriga till spelberoende, men det är svårt att via dem påverka själva spelandet. Inom närliggande forskningsfält, som forskning om alkohol- och substansbruk, har en metod som förkortas CRAFT (Community Reinforcement and Family Training) varit verksam för att både stötta anhöriga och att via den anhöriga få den som missbrukar att söka behandling och förändra sitt beteende.
Inom spelfältet ser resultaten alltså lite annorlunda ut. Kanske beror det på att det är svårare att upptäcka när någon har spelat; det är svår att veta när någon är ”spelnykter”. Eftersom CRAFT bygger mycket på att den anhörige uppmärksammar och uppmuntrar nyktert beteende, kan det vara svårt att få till samma förändring inom spel.
Sammanfattning i punktform
- Anhöriga till personer med spelproblem mår bättre av internetbaserat stöd.
- Spelarens spelande och hjälpsökande påverkas inte av att anhöriga går i den här typen av stöd.
- Resultaten bekräftar vad andra studier inom fältet kommit fram till.
Referens
Magnusson, K., Nilsson, A., Andersson, G., Hellner, C., & Carlbring, P. (2019). Internet-delivered cognitive-behavioral therapy for significant others of treatment-refusing problem gamblers: A randomized wait-list controlled trial. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 87(9), 802-814.
http://dx.doi.org/10.1037/ccp0000425