En ny rapport av Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) på uppdrag av Folkhälsomyndigheten och Jämlikhetskommissionen. gör ett nytt försök att kvantifiera samhällskostnaderna för spelberoende i Sverige. Beräkningarna landar i en sammantagen kostnad för spelproblemen i Sverige på cirka 14 miljarder kronor per år (2018).

Rapporten är den andra studien på kort tid som försöker analysera de följdverkningar som spelproblemen genererar. Det gäller förstås vård och stöd, men även sådant som kriminalitet och sjukfrånvaro. Författarna delar in kostnaderna i tre nivåer: direkta kostnader, indirekta kostnader och immateriella kostnader. Direkta kostnader är sådant som är ganska enkelt att prissätta och identifiera, till exempel vård för spelproblem eller medel till spelforskning. Indirekta kostnader består av produktionsbortfall till följd av spelproblemen. Det kan till exempel handla om sjukskrivningar, nedsatt arbetsförmåga eller fängelsevistelser orsakade av spelproblemen. Immateriella kostnader är en värdering av till exempel smärta och oro kopplade till spelproblem.

Den största delen av kostnaden står den indirekta kostnaderna för (8,5 miljarder SEK), följt av immateriella kostnader (4,0 miljarder SEK) och direkta kostnader (1,9 miljarder SEK). Det kan jämföras med att den totala omsättningen på spelmarknaden efter utbetalda vinster under samma år var cirka 23 miljarder SEK.

Svårmätt materia

Det är förstås förenat med stor osäkerhet att försöka fastställa samhällskostnader på det här sättet, men rapporten ger ytterligare en ”mellan tummen och pekfingret”- uppfattning om de ganska dolda kostnader som orsakas av spelproblem. Kostnaderna för vissa andra tillstånd, säg cancer eller narkotikadödlighet, kan sannolikt uppskattas med större precision eftersom de är mer väldokumenterade i de register som finns. Spelproblem/spelberoende har först på senare tid på allvar börjat registreras bland sjukvårdens journaler till exempel. Det gör att det det blir fler mer eller mindre uppskattningar om hur många som har spelproblem i en viss grupp och hur stor del av andra problem som kan vara associerade med spelproblem.

Förutom ovan nämnda svårigheter i att uppskatta spelproblemens kostnader ska man också ha i åtanke att även om ingen hade några spelproblem skulle en del av kostnaderna kvarstå. Författarna nämner visserligen att det är det är svårt att veta om till exempel annan psykisk ohälsa har orsakat spelproblemen eller tvärtom och att de därför har varit återhållsamma i vissa beräkningar.

Men psykisk ohälsa är ofta mer komplext än att en diagnos orsakar en annan. Många med spelproblem har flera andra typer av problem, med andra typer av beroenden, annan psykisk ohälsa och sociala problem. När man då söker vård kan det bero på att man vill förändra både sitt spelande och sitt drickande till exempel och då är det svårt att veta hur mycket av vård- och stödet som erbjuds som ska räknas till spelandet. Hade spel inte funnits hade en del av de med spelproblem (men inte alla) haft andra typer av problem som också hade orsakat kostnader för samhället.

Hursomhelst är det här en viktig påminnelse om hur viktigt det är att arbetet mot spelproblem också görs i preventivt syfte. Det nämns ibland i diskussionen om kriminalitet att det kostar en krona att förebygga ett brott och tio kronor att vidta åtgärder när det har skett. Möjligen är det samma sak inom spel.

Referenser

Hofmarcher, T, Gustafsson, A, Persson, U. Samhällets kostnader för spelproblem i Sverige. IHE Rapport 2020:1, IHE: Lund.

Folkhälsomyndighetens kommentar till rapporten: https://www.folkhalsomyndigheten.se/spelprevention/nyhetsarkiv/2020/spelproblem-ger-stora-samhallskostnader/