Etikettarkiv: Risk och skyddsfaktorer

Risk- och skyddsfaktorer för att få spelproblem

En vanligt förekommande fråga i diskussioner om spel och spelberoende är: varför blir vissa spelberoende? Svaret är att det troligtvis rör sig om en nästan oöverskådlig kombination av psykologiska, sociala och biologiska faktorer som tillsammans ökar risken för att spelandet blir problematiskt. Ingen av dessa faktorer kan alltså ensamt förklara förloppet, men de kan vara förknippade med en högre eller lägre risk för att få spelproblem. Därför brukar de kallas för risk- och skyddsfaktorer. Ett sätt att hitta risk- och skyddsfaktorer är att jämföra individer med spelproblem med befolkningen som helhet, och leta efter drag som skiljer sig åt mellan grupperna. Kända riskfaktorer för problemspelande är att ha låg kunskap om slump, nedsatt psykisk hälsa, samt att vara självmordsbenägen.

”En faktor stack ut som mer riskfylld (måttlig association) än de andra…”

Men här kommer kruxet: problemet med att undersöka risk- och skyddsfaktorer bland personer som redan har utvecklat ett problematiskt spelande är att det då är lätt att råka blanda ihop sannolikheten att ha spelberoende med sannolikheten att utveckla ett spelberoende. Exempelvis så skulle ”nedsatt psykisk hälsa” antingen kunna vara en riskfaktor för att utveckla ett spelberoende (om spel används för att dämpa dåligt mående), men det skulle också kunna vara så att ens psykiska hälsa kan bli nedsatt eftersom man har spelproblem. Båda varianterna benämns som risk- och skyddsfaktorer, men i det ena fallet är det risk/skydd för att utveckla problematiskt spelande (vilka kan användas för att exempelvis rikta insatser), och i det andra fallet är det risken att tillhöra gruppen ”personer med problematiskt spelande”.

Ett australiensiskt forskarteam, Dowling et al. (2017), ville veta vilka risk- och skyddsfaktorer som kan observeras innan spelproblemen, och gick därför igenom alla studier mellan 1990–2015 där deltagarnas spelvanor samt risk- eller skyddsfaktorer över tid undersökts.  Här nedanför har jag listat samtliga faktorer (fritt översatt). För enkelhetens skull har jag kategoriserat faktorerna baserat på hur effektstorlekarna vanligtvis tolkas, istället för att ange siffrorna. Faktorerna hamnar då i en av tre kategorier*:

Liten association till framtida spelproblem: Grad av alkoholbruk, bruk av illegala droger, depressiva symptom, tidig speldebut, impulsivt beteendemönster, att vara man, negativ affekt, antal olika spelaktiviteter, vänner med antisociala tendenser, låga skolresultat, sexuella risktaganden, rökning, erfarenhet av våld.

Ingen association till framtida spelproblem: antisociala beteenden, grad av föräldratillsyn, upplevelsesökande, socio-ekonomisk status.

Tillräckligt underlag saknas: självbehärskning, aggression, ångestsymtom, uppmärksamhetsproblem, att ha vunnit storvinst, nedsatt psykisk hälsa, att vara religiös, att ha sociala problem, självmordsbenägenhet.

En faktor stack ut som mer riskfylld (måttlig association) än de andra: nuvarande spelproblem. Den främsta riskfaktorn för att ha spelproblem i framtiden, är alltså att redan ha spelproblem.

Något jag tyckte var särskilt intressant var att forskarna fann att både anti-sociala beteenden och socio-ekonomisk status saknade association till senare spelproblem. Å andra sidan är de flesta av forskarnas fynd små, och variationen mellan faktorernas respektive effektstorlekar är stor, så det är långt ifrån kristallklara samband.

Bland de faktorer där forskarna fann en association (om än liten) så ser det ut att stämma väl överens med Folkhälsomyndighetens fördjupningsstudie som presenterades 2013. Där konstateras det, i ett avsnitt om risk- och skyddsfaktorer över tid, att: “[…] tidigare problem med spelande, alkohol och droger innebar en högre risk för problemspelande. Att vara kvinna minskade risken. […]”. Detta styrker fynden något, eftersom att de har hittats oberoende av varandra (Swelogs var inte med i översikten av Dowling et al.).

Nyfiken på artikeln eller undrar du vad faktorerna egentligen betyder? Artikeln är öppen och tillgänglig för alla här: http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0272735815301963

Referenser

Dowling, S. Merkouris, C. Greeenwood, E. Oldenhof, J. Toumbourou, and G. Youssef, “Risk and protective factors for youth problem gambling: A systematic review and meta-analysis of longitudinal studies,” Clin. Psychol. Rev., vol. 51, pp. 109–124, 2017.

Statens Folkhälsoinstitut, “Risk- och skyddsfaktorer för problemspelande. Resultat från Swelogs fördjupningsstudie,” 2013.

Noter

* Jag har utgått ifrån de kriterier som artikelförfattarna anger: liten effekt: r>= 0.1, måttlig effekt: r>= 0.3. Vid de tillfällen siffrorna har skiljt sig åt från kategoriseringarna har jag utgått ifrån siffrorna.

MI bättre än grupp-KBT för personer med alkohol- och spelproblem

Motiverande samtal (MI) är bättre än kognitiv beteendeterapi i grupp för personer som både har spelproblem och alkoholproblem (Josephson, Carlbring, Forsberg & Rosendahl, 2016). Samtidigt är grupp-KBT bättre för de som ”bara” har spelproblem. Det är slutsatserna i en ny svensk studie som nyligen publicerades i tidskriften PeerJ.

Forskarna har undersökt behandlingsresultaten från 53 personer med spelproblem som lottades till en av två behandlingsformer: fyra gånger á 50 minuter MI individuellt eller 8 gånger á 3 timmar KBT i grupp. Huvudresultaten från studien publicerades redan för några år sedan (Carlbring, Jonsson, Josephson & Forsberg, 2010) och visade på att det inte var några skillnader överlag i effektivitet mellan behandlingarna, men den här studien går alltså igenom resultaten i detalj.

Resultaten skulle kunna betyda att olika interventioner passar olika patienter beroende på hur det ser ut med eventuell samsjuklighet. Det är också en bärande tes i till exempel pathways models, som identifierar tre olika vägar in i spelberoende, vilket kräver olika behandlingar.

Samtidigt är interventionerna inte helt jämförbara: den ena ges individuellt fyra gånger medan den andra ges i grupp åtta gånger. Det innebär att både kontexten och längden på behandlingarna skiljer sig åt, förutom själva innehållet i behandlingen. Men det kan ändå ge en fingervisning om att olika sorters problem kan behöva olika lösningar, även när spelandet är den gemensamma nämnaren.

Mer läsning:

Per Carlbring har även skrivit om studien på sin hemsida.

Referenser:

Josephson, H., Carlbring, P., Forsberg, L., & Rosendahl, I. (2016). People with gambling disorder and risky alcohol habits benefit more from motivational interviewing than from cognitive behavioral group therapy. PeerJ, 4, e1899.

Carlbring, P., Jonsson, J., Josephson, H., & Forsberg, L. (2010). Motivational interviewing versus cognitive behavioral group therapy in the treatment of problem and pathological gambling: A randomized controlled trial. Cognitive Behaviour Therapy, 39(2), 92-103.

 

ADHD och spelproblem

Det ligger nära till hands att tänka sig att ADHD – en diagnos som bland annat kan karakteriseras av impulsivitet och svårigheter att behålla fokus – skulle vara nära relaterat till spelproblem. Trots det har jag ofta slagits av att det inte finns särskilt mycket forskning om kopplingen mellan de två diagnoserna. Oftast har man istället undersökt begreppet ”impulsivitet”, som visserligen ingår i ADHD, men som bara fångar en del av tillståndet.

Hursomhelst har några australiensiska forskare undersökt 214 vuxna personer som har sökt vård för spelproblem vid en klinik i Melbourne. Kontentan av studien är att en fjärdedel (24,9%) uppfyllde kriterierna för att även ha ADHD, jämfört med 14% i befolkningen som helhet, vilket mättes i en tidigare studie. Visserligen användes ett screeninginstrument (ADHD Self Report Screener) som verkar ge anmärkningsvärt höga prevalenssiffror, men det borde inte skilja sig åt mellan grupperna.

Studien visar också att spelproblemen generellt sett är värre om man samtidigt har ADHD och att det finns en ökad risk för en mer komplex problematik, rent generellt. Däremot hittar de ingenting som tyder på att de som har både spelproblem och ADHD också skulle ha värre problem med andra typer av beroenden, som alkohol och droger.

En reservation med studien är att man bara har undersökt de som söker behandling, inte befolkningen som helhet. Eftersom bara en minoritet av personer med spelproblem söker vård för sina problem är det inte säkert att de här resultaten går att generalisera till hela befolkningen.

Referens:

Waluk, O., Youssef, G., & Dowling, N. (2015).The Relationship Between Problem Gambling and Attention Deficit Hyperactivity Disorder. Journal of Gambling Studies.

 

Nytt från FHI om risk- och skyddsfaktorer för spelberoende

risk och skyddsfaktorer spelberoendeStatens folkhälsoinstitut (FHI) släppte förra veckan en ny rapport om risk- och skyddsfaktorer för problemspelande. Rapporten är en del av den stora befolkningsstudien Swelogs (Swedish Longitudinal Gambling Study), en studie som pågår mellan 2008 och 2015. Resultaten som presenteras i denna rapport ingår i något som kallas fördjupningsstudien, där 2400 deltagare ur Swelogs-studien följs upp i syfte att undersöka risk- och skyddsfaktorer.

Sammanfattningsvis så kommer de fram till att:

”… impulsivitet, en otrygg uppväxt, tidigare spelproblem liksom alkohol- eller drogproblem är faktorer som särskilt påverkar risken för att utveckla spelproblem. Faktorerna är med andra ord troliga riskfaktorer för problemspelande.”

Vi på spelforskning.se kommer att skriva mer om rapporten här på bloggen inom de kommande veckorna.

Läs rapporten

Hela rapporten går att ladda hem gratis. Huvudresultaten finns även sammanfattade i ett kort faktablad. Ni hittar dem här: