En ny amerikansk studie har undersökt sambandet mellan antalet lagliga spel och andelen i befolkningen som har spelproblem (Welte et al., 2015). Resultatet? Ju fler spel som finns tillgängliga, desto fler har spelproblem.

Studien har jämfört de amerikanska delstaterna och hur många lagliga spelformer som erbjuds i respektive delstat. Minst antal spel erbjuds i Hawaii och Utah, där det bara finns en laglig spelform, medan Louisiana toppar med 16 tillåtna spelformer. I de delstater där bara ett fåtal spelformer erbjuds är andelen med spelproblem 2,1%, medan så många som 4,1% har spelproblem i delstater med flest antal tillåtna spelformer. Ju färre spelformer, desto färre var det också som spelade överhuvudtaget – spelproblem eller ej.

”I de delstater där bara ett fåtal spelformer erbjuds är andelen med spelproblem 2,1%, medan så många som 4,1% har spelproblem i delstater med flest antal tillåtna spelformer”

Studien undersökte förekomsten av spelproblem vid två tillfällen: 1999-2000 och 2011-2013. Under tiden förändrades antalet tillåtna spelformer i 36 av 51 undersökta delstater och territorier. Sammantaget ökade andelen med spelproblem när antalet spelformer ökade och minskade i de fall antalet spelformer minskade.

Det finns ju, som alltid, en rad förbehåll att ha i åtanke innan man drar alltför långtgående slutsatser. Hur orsakssambanden ser ut är långt ifrån säkra, vilket författarna själva påpekar. En delstat som Utah, där 62% av befolkningen är mormoner till exempel, har andra förutsättningar än vad Kalifornien eller Nevada har. Det finns också många andra möjliga orsaker till hur det ser ut, men sammantaget ger det en fingervisning om att tillgängligheten på spel har betydelse för hur många som har problem.

Ur ett svenskt perspektiv är det värt att notera att internet-spelandet i USA är på väldigt låga nivåer jämfört med här och dessutom bara lagligt i en handfull delstater. Eftersom nätspel ”alltid” är tillgängligt innebär det en hel del begränsningar i vilka jämförelser man kan göra mellan studiens resultat och situationen i Sverige.

Referenser

Welte, W., Tidwell, M-C., Barnes, G., Hoffman, J., Wieczorek, W. (2015). The Relationship Between the Number of Types of Legal Gambling and the Rates of Gambling Behaviors and Problems Across U.S. States. Journal of Gambling Studies.

Vi har tidigare presenterat några av de spelforskare som är verksamma i Sverige. Det har varit Jakob Jonsson vid Stockholms universitet, Jessika Svensson vid Mittuniversitetet och David Forsström vid Stockholms universitet. Nu har turen kommit till Daniel Kardefelt Winther, som disputerade vid London School of Economics och som nu är postdoktor vid Karolinska institutet. Han har dessutom en egen blogg här.  Den här bloggen brukar ju mest handla om spel om pengar, men vi gör ett litet avsteg för Daniels forskning som främst handlar om datorspel och internet.

Vad forskar du om?

 Jag forskar om det som i vardagstal brukar kallas internetberoende, alltså ett problematiskt och ofta överdrivet användande av olika internetaktiviteter såsom datorspel, online casinon eller Facebook. Den empiriska delen av min forskning har undersökt tesen att internetberoende kan vara en konsekvens av en coping strategi, alltså att de som får problem med internetanvändandet använder olika internetaktiviteter som ett sätt att hantera en jobbig vardag. Därmed blir beteendet också något positivt då det kan få individen att må bättre, samtidigt som det medför en del problem i vardagslivet.

Utifrån det är jag även intresserad av att förstå hur internet och datorspel kan användas av individer som mår dåligt för att helt enkelt må lite bättre. Det förefaller rimligt att vissa aktiviteter på internet är bättre anpassade än andra för att stimulera eller distrahera människor som lider av olika former av problem. Söker du social gemenskap? Spela ett online spel eller gå på Facebook. Söker du utmaningar och ett sätt att hävda dig? Spela online poker eller ett tävlingsinriktat online spel. Söker du en temporär verklighetsflykt? Spela ett rollspel. Frågan som kvarstår för mig blir därmed om vi kan förstå överdrivet användande som en konsekvens av att folk helt enkelt söker efter något de behöver och sedan hittar det på internet.

Den mer filosofiska delen av min forskning har därmed fokuserat på om det är användbart att använda beroendekonceptet som förklaringsmodell till varför vissa människor spenderar väldigt mycket tid på internet och vilka för- och nackdelar som följer på det tillvägagångssättet. I dagsläget är jag involverad i ett antal projekt som kritiserar den nya diagnosen för Internet Gaming Disorder som inkluderades i forskningsappendixet till DSM-5 som en potentiell diagnos i behov av mer forskning. Mitt arbete där fokuserar på metoder för att ta fram bättre kriterier som fångar det unika i problematiken med ett överdrivet internetanvändande – idag används kriterier för substansmissbruk för att mäta förekomsten av ett internetberoende vilket är problematiskt då aktiviteterna skiljer sig åt. Vi vet därmed inte vilka kriterier som är relevanta när det gäller att fånga just internetberoende, vilket försvårar forskning och diagnostik på området. 

Vad är det viktigaste du har kommit fram till hittills?

I min mening var det viktigt att få stöd för tesen jag nämnde tidigare – att internetberoende kan ses som en coping-strategi. Men, än viktigare var resultatet att det bara är riskfyllt att hantera vardagen genom internetanvändning om man samtidigt mår lite sämre psykiskt. För individer som mår bra innebär en sådan flykt (eller avkoppling) ingen större risk, utan det är just när man mår lite sämre psykiskt som ett överdrivet användande kan spåra ur och få negativa konsekvenser. Utifrån det synsättet kan man även fråga sig om det är rimligt att prata om ett beroende eller ej, då verklighetsflykt för personer som mår lite sämre även har en viss funktionell nytta (man glömmer det jobbiga en stund) och kan ses som ett medvetet val.

”internetberoende kan ses som en coping-strategi”

Samtidigt är det viktigt att poängtera, även om det inte är något jag ’kommit fram till’, att den kritik som jag levererar mot de antaganden som görs inom internetberoendeforskningen, bland annat att beteendet kan jämföras med ett substansmissbruk, är oerhört viktig. I min mening är mitt kritiska bidrag viktigare än det empiriska, just eftersom det i mångt och mycket saknas en kritisk hållning inom forskningsområdet. Det produceras väldigt mycket ny forskning, men nästan all forskning baseras på dåligt underbyggda teoretiska antaganden vilket gör att resultaten inte alltid går att lita på. Detta behöver uppmärksammas och förändras för att forskningen ska kunna gå framåt och det är det jag fokuserar på mest just nu – att skapa bättre och väl underbyggd teori.

”Det produceras väldigt mycket ny forskning, men nästan all forskning baseras på dåligt underbyggda teoretiska antaganden”

Vad ser du för skillnader och likheter mellan spelberoende och det som brukar kallas datorspelsberoende?

 Den traditionella hållningen inom datorspelsberoendeforskningen är att beteendena är lika både vad gäller problemens manifestationer och neurobiologiska förklaringsmodeller. Exempelvis nämns det ofta att den här typen av ’beteende beroende’ (behavioral addictions) har sin grund i att hjärnans belöningssystem betingas av de konstanta belöningarna så till den grad att människor får svårt att sluta. Det bör även nämnas att de diagnostiska kriterierna för datorspelsberoende är översatta från diagnosen för spelberoende; man har bara översatt ordet ’gambling’ med ’internet’. Därmed är det inte så förvånande att forskare har hittat många likheter mellan problemen vad gäller exempelvis riskfaktorer. Frågan är hur många av de riskfaktorerna som är signifikanta bara för att man använt i princip samma diagnos, utan att ta hänsyn till det unika med datorspelsberoende. Det är inte alls säkert att vi skulle se samma riskfaktorer om vi hade en bättre teoretisk förståelse för vad datorspelsberoende faktiskt innebär, utöver vad vi antagit utifrån forskning om spelberoende eller substansmissbruk.

Personligen föredrar jag att fokusera på skillnaderna istället för likheterna, då det är viktigt att kunna skilja problemen från varandra. Det är även viktigt att kunna identifiera unika symptom för att öka träffsäkerheten när man ställer diagnos. En tydlig skillnad är att datorspel inte lika ofta leder till att man spenderar för mycket pengar, vilket också var anledningen till att kriteriet om att man ”stal pengar för att finansiera sitt datorspelande” försvann ganska snabbt från de första mätinstrumenten. Det kriteriet var länge med som en viktig del av ett hasardspelberoende. Därmed blir nästa viktiga fråga vilka av de kriterier som fortfarande ingår i diagnosen för datorspelsberoende som faktiskt är relevanta, och vilka som bara är med därför att de finns med som indikatorer på ett substansmissbruk. Till exempel kan man tänka sig att kriterier som mäter förhöjda toleransnivåer eller fysisk abstinens kanske inte är så rimliga i relation till datorspelande, då spel till skillnad från substanser inte har samma fysiologiska inverkan på kroppen.

 Vilka kunskapsluckor finns det gällande överdrivet datorspelande?

Egentligen så kan allt vi vet idag ifrågasättas, utom möjligen att det finns vissa människor som får problem för att de spelar för mycket. Jag var inledningsvis tveksam till att det fanns sådana människor överhuvudtaget, men har efterhand ändrat ståndpunkt. Därmed inte sagt att det är själva spelandet som är problemet – jag tror som sagt mer på att det handlar om en underliggande problematik – men det är fortfarande viktigt att förstå vilka som riskerar att fastna i den här typen av problembeteende och varför.

I min mening finns det så pass stora teoretiska brister inom området att den forskning som utförts fram till idag är mycket tveksam, även den rent empiriska. Siffror som presenterar förekomsten av datorspelsberoende går inte att lita på, inte heller empiri om riskfaktorer, då vi inte är helt överens om vad det är vi mäter eller hur vi ska mäta det. Innan vi tar fram en tydlig teori för hur problematiken ser ut och vad vi ska mäta är det för tidigt att diskutera prevalens, riskfaktorer eller ens ta fram mätinstrument. Trots detta fokuserar merparten av forskare på det senare, istället för att koncentrera sig på att ta fram bättre teori. Utan teori blir det dock ingen bra forskning.

Är det något som har överraskat dig under tiden du har forskat?

Ja, det jag nämner ovan om att forskare inte verkar vilja inse hur viktigt det är att ha en väl underbyggd teori att arbeta utifrån. En teori som noggrant hypotesprövas och där varje föreslagen mätmetod utvärderas med avseende på hur väl instrumentet motsvarar teorin. Jag kan ibland uppleva att det råder någon form av publikationshets som gör att vissa inte riktigt tänker till innan de publicerar, vilket gör att vi har enormt mycket forskning på datorspelsberoende som egentligen är helt intetsägande eller innehåller cirkulära argument och tautologier, vilket är mycket märkligt. En konsekvens av detta är att både forskare och allmänheten ibland tror att vi vet mycket mer om problemet än vad vi faktiskt gör, och står beredda att börja diagnosticera och behandla trots att vi inte ens har en adekvat teori. Samtidigt är de flesta inom området egentligen helt överens om att det råder oerhört stor brist på konsensus, vilket är lite paradoxalt med tanke på hur forskningen sedan utförs i praktiken. Trots att många är medvetna om problemen fortsätter forskningen i samma fotspår, utan att egentligen fokusera på de grundläggande problemen som behöver ordnas upp innan vi kan komma framåt. Vi behöver grundläggande forskning, men trots detta utför vi mer avancerad forskning som vi inte har en bra grund för.

Hur kommer vi att se tillbaka på debatten om datorspelsproblem om tjugo år tror du?

Jag tror debatten kommer ses som relativt överdriven och kantad av skrämselpropaganda och moralpanik. Jag hoppas också att det kommer belysas hur lite vi faktiskt förstod av problemet på den tiden. Samtidigt kommer förståelsen för datorspel som social och positiv aktivitet antagligen vara större, vilket gör att moralpaniken kommer belysas än tydligare. Med det sagt så tror jag fortfarande att vi kommer se människor som spelar i den utsträckningen att de får problem, kanske till och med fler människor i absoluta tal eftersom datorspelandet blir mer och mer populärt. Förhoppningsvis har vi vid den tidpunkten skapat oss en bättre förståelse för problematiken till den grad att vi kan förstå varför människor fortsätter med den här typen av problembeteende trots de negativa konsekvenserna. Därmed hoppas jag att vi även har bättre möjligheter att hjälpa människor som behöver stöd i form av olika interventioner inom vården.