Vi vet ganska mycket om spelproblem och ganska mycket om dess behandling. Däremot finns det nästan ingen forskning om de som ska leverera behandlingen: behandlarna. I en ny studie kanske vi hittar en pusselbit.
Det publiceras flera vetenskapliga artiklar om dagen om spelberoende: dess karakteristik, orsaker och dess behandling. Medan både de med spelproblem och själva behandlingarna som ska motverka spelproblemen är relativt väl utforskade vet vi (i forskningen) nästan ingenting om de som ska genomföra behandlingen: behandlarna. Därför saknas en viktig pusselbit av vår förståelse för hur spelproblem ska behandlas och förebyggas.
I en rykande färsk studie har undertecknad, tillsammans med Viktor Månsson, Ewa Samuelsson och Anne Berman undersökt vilka behandlingar som används, vad behandlare prioriterar i behandling och hur de själva ser på sin kliniska kompetens hos 188 svenska spelberoendebehandlare. Deltagarna fick svara på en enkät om hur deras arbete med spelproblem ser ut i form av vilka behandlingar de ger, vilka komponenter behandlingarna innehåller och hur trygga de upplever sig vara som spelberoendebehandlare.
Ansvaret för behandling av spelproblem delas av både socialtjänsten och sjukvården och i vår studie var en stor majoritet (163 av 188) anställda av socialtjänsten. Den vanligaste yrkestitlarna var socionom (36%), följt av beteendevetare (13%) och behandlingspedagog (9%). I snitt hade de arbetat i 16 år i sitt yrke, men det betyder förstås inte att de hade arbetat med spelproblem under hela den tiden. De flesta träffar egentligen ganska få personer med spelproblem, 72% av de svarande anger att de träffar två klienter eller färre med spelproblem varje månad. Endast 6% träffar mer än 10 klienter i månaden. Det gör att det är många som dessvärre har relativt få tillfällen att utveckla sin färdigheter som behandlare.
De flesta anger att de arbetar med KBT i någon form, 77% av de tillfrågade och bland sjukvårdspersonalen är det 95%. Det är ju glädjande då det också är den behandlingsmetod Socialstyrelsen rekommenderar. Motiverande samtal (MI) anges av 74% och lite mer otydligt beskrivna metoder som stödsamtal (55%) och stöd för anhöriga (37%) är relativt vanliga, åtminstone inom socialtjänsten. En dryg tredjedel (främst inom socialtjänsten) arbetar med 12-stegsbehandling, vilket dessvärre saknar forskningsstöd för spelproblem.
En annan aspekt var vilka delar av behandlingen behandlarna prioriterade. Av en lång rad alternativ (se nedan) var det motivationshöjande arbete som rankades som viktigast, kanske för att det är en komponent som förekommer i princip alla behandlingar.
En avslutande del var att behandlarna fick ranka hur de såg på sina färdigheter eller roll som spelberoendebehandlare. Det ger inget mått på hur bra man egentligen är på att behandla spelproblem utan anger hur trygg man upplever sig vara i sin yrkesroll. Vi undersökte om sådant som kön, typ av arbetsplats, utbildning och typ av behandling spelade roll för känslan av trygghet, men det visade sig inte ha någon effekt på gruppnivå. Det som däremot spelade roll var hur många klienter man träffade. Ju fler klienter man träffade, desto tryggare var man i sin roll som spelberoendebehandlare. Det är kanske inget överraskande resultat, det är ju snarare rätt rimligt att man upplever sig trygg med något man har gjort många gånger. Med tanke på hur många som endast träffade ett fåtal klienter i månaden väcker det en del frågor om huruvida det här kan vara ett potentiellt problem. Det här kan möjligen vara ett argument för att försöka samla spelberoendekompetensen hos ett något mindre antal behandlare som istället arbetar lite mer med spelberoende. Det skulle ge större möjlighet att öva sina behandlarfärdigheter och öka sin trygghet i rollen.
Referens
Månsson, V., Samuelsson, E., Berman, A. H., & Nilsson, A. (2022). Treatment for problem gambling and counselors’ perception of their clinical competence: a national web survey in Sweden. Addiction science & clinical practice, 17(1), 1-11.