Etikettarkiv: förklaringsmodeller

MI bättre än grupp-KBT för personer med alkohol- och spelproblem

Motiverande samtal (MI) är bättre än kognitiv beteendeterapi i grupp för personer som både har spelproblem och alkoholproblem (Josephson, Carlbring, Forsberg & Rosendahl, 2016). Samtidigt är grupp-KBT bättre för de som ”bara” har spelproblem. Det är slutsatserna i en ny svensk studie som nyligen publicerades i tidskriften PeerJ.

Forskarna har undersökt behandlingsresultaten från 53 personer med spelproblem som lottades till en av två behandlingsformer: fyra gånger á 50 minuter MI individuellt eller 8 gånger á 3 timmar KBT i grupp. Huvudresultaten från studien publicerades redan för några år sedan (Carlbring, Jonsson, Josephson & Forsberg, 2010) och visade på att det inte var några skillnader överlag i effektivitet mellan behandlingarna, men den här studien går alltså igenom resultaten i detalj.

Resultaten skulle kunna betyda att olika interventioner passar olika patienter beroende på hur det ser ut med eventuell samsjuklighet. Det är också en bärande tes i till exempel pathways models, som identifierar tre olika vägar in i spelberoende, vilket kräver olika behandlingar.

Samtidigt är interventionerna inte helt jämförbara: den ena ges individuellt fyra gånger medan den andra ges i grupp åtta gånger. Det innebär att både kontexten och längden på behandlingarna skiljer sig åt, förutom själva innehållet i behandlingen. Men det kan ändå ge en fingervisning om att olika sorters problem kan behöva olika lösningar, även när spelandet är den gemensamma nämnaren.

Mer läsning:

Per Carlbring har även skrivit om studien på sin hemsida.

Referenser:

Josephson, H., Carlbring, P., Forsberg, L., & Rosendahl, I. (2016). People with gambling disorder and risky alcohol habits benefit more from motivational interviewing than from cognitive behavioral group therapy. PeerJ, 4, e1899.

Carlbring, P., Jonsson, J., Josephson, H., & Forsberg, L. (2010). Motivational interviewing versus cognitive behavioral group therapy in the treatment of problem and pathological gambling: A randomized controlled trial. Cognitive Behaviour Therapy, 39(2), 92-103.

 

Vägar till spelberoende

Det finns många delförklaringar till varför personer hamnar i spelberoende. Spelandet kan vara spännande och roligt, man kan vilja glömma vardagen eller man har lärt sig att spel är ett möjligt sätt att utöka inkomsterna på. Forskning kring spelberoende spänner från mikroskopisk neurokemisk nivå till övergripande kulturella föreställningar om tur och lycka.

En av de mer inflytelserika modellerna för att förklara hur man utvecklar spelberoende är den så kallade Pathways-modellen (Nower & Balzynski, 2002). Den går ut på att personer med spelproblem kan delas in i tre undergrupper vars spelproblem skiljer sig åt: de antisociala och impulsiva spelarna, de känslomässigt sårbara spelarna och de inlärda spelarna.

pathways

På många sätt finns det stora likheter mellan grupperna. Spelens tillgänglighet och utformning påverkar alla tre grupper, precis som benägenheten att spela för allt summor, att jaga förluster och det faktum att spelandet är ett inlärt beteende. Dessutom är det inga större skillnader i vilka konsekvenser spelandet får: det är ungefär samma kökkenmödding av ekonomiska och sociala konsekvenser oavsett viken subgrupp man tillhör.

De stora skillnaderna ligger istället i hur man har hamnat i spelberoende och vad det fyller för funktion att fortsätta spela. De antisociala/impulsiva och de känslomässigt sårbara spelarna har fått spelproblem som ett resultat av bakomliggande biologiska (läs: antisociala personlighetsdrag och impulsivitet) och känslomässiga (läs: depression och ångest) sårbarheter. De inlärda spelarna har istället ingen annan allvarlig bakomliggande psykiatrisk problematik som förklarar spelproblemen. Däremot kan spelandet och dess konsekvenser ofta leda till psykiska problem som depression och ångest.

Modellen har betydelse för hur vi ser på spelproblem och beroende, men även för hur vi borde arbeta med behandling av personer med spelproblem. Dels innebär modellen att personer med spelproblem inte nödvändigtvis uppfyller de ofta tänkta kriterierna på beroende: abstinens och kontrollförlust. Dels blir riskfaktorer för att utveckla spelproblem och optimal behandling för problemen personspecifika, trots att problemen kanske yttrar sig på samma sätt individer emellan. Det gör det lite mer förvirrande för oss som forskar och lite krångligare för behandlare, men förhoppningsvis kan det bidra till att prevention och behandling kan skräddarsys åtminstone litegrann för individens behov.

Referenser

Blaszczynski, A., & Nower, L. (2002). A pathways model of problem and pathological gambling. Addiction97(5), 487-499.