Det finns många delförklaringar till varför personer hamnar i spelberoende. Spelandet kan vara spännande och roligt, man kan vilja glömma vardagen eller man har lärt sig att spel är ett möjligt sätt att utöka inkomsterna på. Forskning kring spelberoende spänner från mikroskopisk neurokemisk nivå till övergripande kulturella föreställningar om tur och lycka.
En av de mer inflytelserika modellerna för att förklara hur man utvecklar spelberoende är den så kallade Pathways-modellen (Nower & Balzynski, 2002). Den går ut på att personer med spelproblem kan delas in i tre undergrupper vars spelproblem skiljer sig åt: de antisociala och impulsiva spelarna, de känslomässigt sårbara spelarna och de inlärda spelarna.
På många sätt finns det stora likheter mellan grupperna. Spelens tillgänglighet och utformning påverkar alla tre grupper, precis som benägenheten att spela för allt summor, att jaga förluster och det faktum att spelandet är ett inlärt beteende. Dessutom är det inga större skillnader i vilka konsekvenser spelandet får: det är ungefär samma kökkenmödding av ekonomiska och sociala konsekvenser oavsett viken subgrupp man tillhör.
De stora skillnaderna ligger istället i hur man har hamnat i spelberoende och vad det fyller för funktion att fortsätta spela. De antisociala/impulsiva och de känslomässigt sårbara spelarna har fått spelproblem som ett resultat av bakomliggande biologiska (läs: antisociala personlighetsdrag och impulsivitet) och känslomässiga (läs: depression och ångest) sårbarheter. De inlärda spelarna har istället ingen annan allvarlig bakomliggande psykiatrisk problematik som förklarar spelproblemen. Däremot kan spelandet och dess konsekvenser ofta leda till psykiska problem som depression och ångest.
Modellen har betydelse för hur vi ser på spelproblem och beroende, men även för hur vi borde arbeta med behandling av personer med spelproblem. Dels innebär modellen att personer med spelproblem inte nödvändigtvis uppfyller de ofta tänkta kriterierna på beroende: abstinens och kontrollförlust. Dels blir riskfaktorer för att utveckla spelproblem och optimal behandling för problemen personspecifika, trots att problemen kanske yttrar sig på samma sätt individer emellan. Det gör det lite mer förvirrande för oss som forskar och lite krångligare för behandlare, men förhoppningsvis kan det bidra till att prevention och behandling kan skräddarsys åtminstone litegrann för individens behov.
Referenser
Blaszczynski, A., & Nower, L. (2002). A pathways model of problem and pathological gambling. Addiction, 97(5), 487-499.
. Gör vi en mängd dragningar så kommer siffrornas summor att bilda en
. I Svenska spels statistik så är medelvärdet 32.69 vilket är identiskt med väntevärdet. Men bara för att väntevärdet är 32.69 så betyder inte det att vi förväntar oss att alla nummer mellan 1 och 35 kommer dras exakt 32.69 gånger. Numren skulle i snitt dras 32.69 gånger om vi upprepade de 104 dragningarna ett oändligt antal gånger. Den genomsnittliga avvikelsen från väntevärdet brukar kallas standardavvikelsen. Den teoretiska standardavvikelsen kan vi räkna ut genom }---4.73-bg-ffffff-fg-000-s-0-c-20201002.jpg)
. I Svenska spels siffror var standardavvikelsen 3.79, vilket betyder att spridningen var lite mindre än i den teoretiska fördelningen. Detta säger oss att av ren slump så borde 95 % av summorna hamna mellan 24 och 43. Vilket stämmer väldigt väl överens med svenska spels statistik. Figur 2 här nedan visar även att den observerade fördelning i stort följer den förväntande binomialfördelningen. Spridningen i Svenska spels statistik återspeglar alltså de fluktuationer vi förväntar oss av slumpen vid 104 dragningar.
, vilket ger 
. Det finns alltså cirka 6,7 miljoner kombinationer av lottorader, vilket gör att sannolikheten att få 7 rätt är 
. Alltså fruktansvärt liten. Det innebär att om du spelar 368 rader om dagen varje dag i 50 år så förväntas du få 7 rätt en gång . Därför är nog den bästa lottostrategin att inte spela alls.