Anhöriga till personer med spelproblem mår bättre efter att ha fått internetbaserad KBT, men spelarens spelproblem påverkas inte. Det är resultaten från en ny artikel publicerad i tidskriften Journal of Consulting and Clinical Psychology. Där beskriver undertecknad med flera (varav några regelbundet skriver här på bloggen) ett internetbaserat stöd för anhöriga till personer med spelproblem. Själva studien kallades för Anhörigstudien och minnesgoda läsare av den här bloggen vet att vi tidigare sökte deltagare till studien här på bloggen.

I korthet gick behandlingen ut på att ge ett KBT-baserat stöd över internet till anhöriga till personer med spelproblem som inte självmant sökte behandling. Hundra deltagare lottades till att antingen gå i behandling i nio veckor eller att stå på väntelista under tiden. Efter avslutad behandling följde vi deltagarna i upp till tolv månader för att se vad resultaten blev på längre sikt.

Skiljer sig spel från andra beroenden?

Anhöriga mådde betydligt bättre efter att ha deltagit i behandlingen jämfört med kontrollgruppen, åtminstone utifrån de indikatorer som vi använde: känslomässiga konsekvenser av spelande, ångest, depression och relationstillfredställelse. Däremot påverkades inte spelarens spelande eller hjälpsökande nämnvärt.

Liknande studier inom spelfältet har kommit fram till likande slutsatser: det går att stötta anhöriga till spelberoende, men det är svårt att via dem påverka själva spelandet. Inom närliggande forskningsfält, som forskning om alkohol- och substansbruk, har en metod som förkortas CRAFT (Community Reinforcement and Family Training) varit verksam för att både stötta anhöriga och att via den anhöriga få den som missbrukar att söka behandling och förändra sitt beteende.

Inom spelfältet ser resultaten alltså lite annorlunda ut. Kanske beror det på att det är svårare att upptäcka när någon har spelat; det är svår att veta när någon är ”spelnykter”. Eftersom CRAFT bygger mycket på att den anhörige uppmärksammar och uppmuntrar nyktert beteende, kan det vara svårt att få till samma förändring inom spel.

Sammanfattning i punktform

• Anhöriga till personer med spelproblem mår bättre av internetbaserat stöd.
• Spelarens spelande och hjälpsökande påverkas inte av att anhöriga går i den här typen av stöd.
• Resultaten bekräftar vad andra studier inom fältet kommit fram till.

Referens

Magnusson, K., Nilsson, A., Andersson, G., Hellner, C., & Carlbring, P. (2019). Internet-delivered cognitive-behavioral therapy for significant others of treatment-refusing problem gamblers: A randomized wait-list controlled trial. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 87(9), 802-814.
http://dx.doi.org/10.1037/ccp0000425

För många anhöriga till personer med spelproblem är det en skakande upplevelse att upptäcka att en person de tror sig känna väl har dolt ett missbruk under lång tid. Spelproblem är ju lite speciellt på det sättet – de skapar få eller inga tydliga tecken, vilket till exempel alkohol eller droger gör. Därför kan det vara ett bryskt uppvaknande att inse att en partner, förälder eller ett barn inte har talat sanning och kanske har spelat bort stora summor pengar, ibland så stora att hela ekonomin står på spel. Andra anhöriga är mer medvetna om att en närstående spelar, men kanske inte omfattningen.

I en nyligen publicerad studie har några av oss som skriver på den här sidan försökt ta reda på hur ”korrekta” anhöriga egentligen är när de uppger hur mycket ”deras” spelare spelar. Studien ingår i projektet Spelfrihet Tillsammans, där en spelare och en anhörig har sökt till en internetbaserad KBT-behandling tillsammans. Eftersom både spelaren och den anhörige behöver uppskatta hur mycket spelaren har spelat har vi kunnat jämföra svaren. Så vitt vi vet är det blott andra gången en sådan jämförelse görs (eller åtminstone publiceras).

Sammanlagt deltog 266 personer (133 spelare och 133 anhöriga) och resultaten tyder på att de anhöriga och spelarna är någorlunda samstämmiga i sina resultat (ICC=.57;CI:.48, .64) om hur mycket pengar spelaren har förlorat. Av anhöriga verkar partners ha lite bättre koll på hur mycket spelaren har förlorat än vad andra grupper av anhöriga, som föräldrar, har. Men eftersom de sökte till studien tillsammans kan det vara så att spelaren helt enkelt har berättat hur mycket hen har spelat för, vilket sannolikt inte är fallet annars.

Dessutom är det inte förstås säkert att spelaren själv har så bra koll på hur mycket pengar som har gått åt till spelandet. I vissa andra studier har spelare tvärtom haft ganska begränsad koll på hur mycket de har förlorat. Att partners har bättre koll än föräldrar kan också ha att göra med att de helt enkelt bor ihop i högre utsträckning och därmed ses mer. Dessutom delar många ekonomi, vilket förstås ger möjlighet till bättre inblick även kring spelandet. Man ska dock komma ihåg att det finns många möjliga felkällor: man kan minnas fel eller inte alls, man kan skriva fel eller missuppfatta frågan och våra statistiska modeller är vanligtvis inte anpassade till att beräkna förluster i spel (forskningsartikeln handlar till stor del om det) men det här ger oss en bättre bild av hur mycket anhöriga faktiskt vet om spelandet.

Referens

Magnusson, K., Nilsson, A., Andersson, G., Hellner, C., & Carlbring, P. (2019). Level of Agreement Between Problem Gamblers’ and Collaterals’ Reports: A Bayesian Random-Effects Two-Part Model. Journal of gambling studies, 1-19.

Häromdagen kom nya alarmerande siffror från Folkhälsomyndigheten: ”Antalet spelmissbrukare har nästan fördubblats på 10 år”. Det är onekligen oroande läsning, som skulle innebära mycket lidande för ett antal tusen spelare och deras anhöriga. Det skulle också kunna ses som ett misslyckande för det spelpreventiva arbetet och eventuellt även för den nyligen omreglerade spelmarknaden. Men det finns anledning att vara försiktig när man tolkar siffrorna.

Små grupper, stora procentuella förändringar

När Folkhälsomyndigheten uppger att 45 000 människor (0,6 procent) är spelberoende idag jämfört med 24 000 (0,3 procent) för tio år sedan innebär det förstås inte att de har intervjuat 45 000 personer som är spelberoende. Det innebär att de, antar jag, har intervjuat drygt 5000 personer varav 30 har svarat på ett sätt att de kan antas vara spelberoende. När man sedan översätter det till befolkningsnivå blir det alltså 45 000 personer. Men det är förstås så att det är ganska slumpmässigt om det är 25 personer eller 30 personer som svarar på ett sånt sätt och varje svar får därför väldigt stor påverkan på en eventuell ökning i andelen spelberoende. Oftast brukar man på ett eller annat sätt ange hur säker en sån här uppskattning är, till exempel genom konfidensintervall, men det görs inte här märkligt nog.

En uppföljning, inte en prevalensstudie

En viktig detalj i den här studien är att det till största del handlar om en uppföljningsstudie, inte en vanlig prevalensstudie. Urvalet består av de personer som 2015 svarade på samma frågor plus ett antal deltagare nytillkomna i åldersgruppen 16-18 år. När man gör en prevalensstudie försöker man få tag i ett så representativt urval som möjligt, men så fort man får bortfall försvinner en del av den representativiteten. I 2015 års studie fick man tag i mindre än hälften och i årets undersökning fick man tag i 38 procent av de återstående deltagarna. Med största sannolikhet är det alltså inte en särskilt representativ grupp som är kvar. Dessutom har de alltså redan svarat på en rad lång frågor om sitt spelande, vilket kan ses som en kortare intervention och därmed kan påverka hur spelandet ser ut i den här gruppen. Uppföljningsstudier är visserligen viktiga för att se hur folks spelande utvecklas över tid, men det är tveksamt om man egentligen kan använda det för att visa hur många i befolkningen som helhet som har spelproblem.

Andelen med spelproblem minskar

Eftersom det rör sig om så få personer som uppfyller kriterierna för spelberoende* brukar man istället prata om hela gruppen som har någorlunda allvarliga problem med spel om pengar, de med spelproblem. Från att ha varit 2,2 procent för tio år sedan är den siffran idag 1,3 procent. Även de som har en risk för spelproblem har minskat från 5,4 procent till 2,9 procent. Sammantaget är bilden alltså att det är en ganska rejäl minskning av andelen i befolkningen som har någon slags problem av spel, från 7,6 procent till 4,2 procent, men det verkar inte medierna (eller Folkhälsomyndigheten för den delen) vara lika pigga på att belysa.

Allt sämre svarsfrekvens

Som sagt är ett problem med årets undersökning att så få har svarat. Det här är en allmän trend tyvärr: allt färre är villiga att svara på frågor från forskare. I undersökningen 2008 svarade 54 procent av de tillfrågade, 2015 var den siffran nere på 46 procent och i år så lågt som 38 procent. Då blir det allt svårare att dra säkra slutsatser om hur spelandet faktiskt ser ut. Tidigare har man haft en tumregel att undersökningar måste ha åtminstone 70 procents svarsfrekvens för att vara tillförlitliga, men det är svårt för någon alls att uppnå det numera. Istället försöker man hantera det statistiskt på olika sätt, men hur Folkhälsomyndigheten har gjort den här gången framgår inte. I gruppen 19-24 år är svarsfrekvensen som lägst medan den är som högst i gruppen 65 år och äldre. Även det får stor betydelse, inte minst eftersom den förstnämnda gruppen vid tidigare mätningar har varit den grupp med störst andel individer med spelproblem. Det innebär att det skulle kunna finnas ett betydande mörkertal som den här typen av undersökningar inte förmår identifiera.

Ligger rätt i tiden

Spelproblem har aldrig fått så mycket uppmärksamhet i media som nu. Det är bra tycker jag. Uppmärksamheten som ges till de oerhört negativa sidorna av spelproblem fungerar förmodligen ganska bra som prevention för många. När spelberoende är på tapeten får den här typen av undersökningar ganska stor uppmärksamhet, när det tidigare mest har möts med en axelryckning. Men tyvärr är risken att det små eller osäkra förändringar framstår som mer betydelsefulla eller säkra än vad de faktiskt är.

—–

Här finns en sammanfattning av Folkhälsomyndighetens resultat. Och här finns en beskrivning av undersökningen.

—–

*Jag vill inte gå in på en lång harang om definitioner här, men ska man vara strikt mäter inte Folkhälsomyndigheten spelberoende (eller hasardsspelssyndrom som det också kallas) eftersom de förstås inte ställer en diagnos, men man kan med relativt stor säkerhet utgå från att de här individerna ändå uppfyller de kriterierna. Vidare använder Folkhälsomyndigheten en egen terminologi, mer om den kan du läsa här.

Det har länge funnits en diskussion i spelvärlden om hur man ska se på handel med värdepapper. Är det spel? Likheterna mellan framför allt vissa typer av sportspel (”spread betting”) och spel på börsen har jag skrivit om tidigare. Det är därför inte konstigt att forskare har börjat kartlägga relationen mellan spel och kryptovalutor.

Kryptovalutor, där Bitcoin är den mest kända, har ingen centralt reglerande instans och utgörs av kryptografiska metoder för att genomföra transaktioner. I en studie nyligen publicerad i tidskriften Addictive Behaviors undersökte två forskare relationen mellan spelproblem och att handla med kryptovalutor.

Deras slutsats var, föga förvånande, att det finns en koppling mellan att ha spelproblem och att handla med kryptovalutor. Framför allt var det de som spelade online och som hade spelproblem som handlade mer med kryptovalutor. Författarna till artikeln hittade också ett samband med att riskfylld handel med aktier. Om man handlade med både kryptovalutor och högriskaktier löpte man dessutom en större risk att vara drabbat av annan typ av psykisk ohälsa.

Sammantaget lyfter artikeln fram likheterna mellan aktiviteter som vi kanske tänker oss vara skilda från varandra: spel om pengar, aktiehandel och handel med kryptovaluta. Men rent psykologiskt, och i vilka konsekvenser det får, är det nog inte så stor skillnad. Istället innebär de en fara för personer som har en benägenhet att ta stora risker i fråga om pengar. Det betyder inte att kryptovalutor är beroendeframkallande per se , utan att det är ytterligare en möjlig källa till spelliknande beteende. Det behövs andra studier, där man följer människor över tid, för att bilda sig en uppfattning om huruvida kryptovalutor på egen hand kan ge upphov till någon form av spelproblem.

Referens:

Mills, D. J., & Nower, L. (2019). Preliminary findings on cryptocurrency trading among regular gamblers: A new risk for problem gambling?. Addictive Behaviors.