När Stödlinjen räknar sina samtal handlar en stor andel om datorspel, trots att de inte har uppdraget att syssla med det egentligen (Statens folkhälsoinstitut, 2012). När vi berättar om vad vi arbetar med tänds små hoppfulla ljus i ögonen på skolkuratorer, högstadielärare och tonårsföräldrar tills de förstår att det är spel om pengar vi sysslar med.
Överdrivet datorspelande oroar och skrämmer. De vi pratar med är inte oroade för egen del utan för sina barns (läs: söners) del. De är heller inte särskilt fundersamma kring spelens eventuellt våldsamma innehåll och våldets påverkan på barnens beteende. Det är snarare spelens pacificerande effekt som skrämmer. Vi får höra berättelser om barn och unga som hoppar av skolan, struntar i hygienen, blir deprimerade och tappar intresse för allt utanför spelets värld. Ofta kan de uppvisa tydliga tecken på abstinens och bli aggressiva när någon försöker begränsa deras spelande. Är de rent av beroende?
Tyvärr finns det en tendens att debatten om överdrivet datorspelande blir polariserad och onyanserad. Å ena sidan föräldrar och självutnämnda experter som hävdar att datorspel håller på att krossa en hel generation och å andra sidan spelare (och andra självutnämnda experter) och en spelbransch som ofta förnekar att någon nånsin har spelat för mycket. En anledning är att forskningen släpar efter: vi vet oerhört lite om problematiskt datorspelande. Diagnosen är dåligt definierad, det verkar inte finnas några riktigt bra skattningsskalor och empirin bakom är bristfällig. Det leder till ett antal frågor: Finns det? Hur vanligt är det? Hur stort problem är det? Är datorspelande ett problem i sig självt eller är det ett symptom på något annat?
Datorspelsberoende och forskningen
I den femte och senaste upplagan av den amerikanska diagnosmanualen DSM som kom ut i maj i år finns datorspelsberoende med som ett tillstånd man behöver forska mer på, men inte som en egen diagnos (American Psychiatric Association, 2013). I allt väsentligt liknar diagnoskriterierna i DSM som ändå finns för tillståndet de kriterier som används vid spelberoende och andra beroenden – toleransökning, abstinens, negativa sociala konsekvenser och så vidare. Den främsta anledningen till att det inte fick bli en egen diagnos var det bristande vetenskapliga underlaget, trots att det har publicerats mer än 250 vetenskapliga artiklar om fenomenet (Petry, 2013).
I en forskningsöversikt av 58 vetenskapliga studier kom Kuss & Griffiths (2011) fram till att datorspelsberoende visst finns och att det finns ett kontinuum från ofarligt spelande till beroende men att man tills vidare ska vara försiktig med att använda begreppet beroende. Anledningen är främst att termen beroende främst förknippas med diverse substanser. I och med att spelberoende (alltså spel om pengar) flyttade in i beroendekapitlet i DSM-5 får man dock se reservationen som överspelad. Författarna beskriver också ett antal faktorer som verkar ha ett samband med datorspelsberoende, som att använda spelande för att hantera stress, rädslor och negativa känslor eller att ha en ADHD-diagnos.
Eftersom ungefär en miljard människor världen över spelar tv- eller datorspel är det rimligt att det kan finnas ett antal som mår dåligt av det. Men en indikation på att forskningsfältet är ungt är de spretiga prevalenssiffrorna, från 50 % av alla ungdomar i en koreansk studie (Hur, 2006) till 0,2 % i en tysk (Festl m.fl.., 2013). Det tyder på att begreppet är otydligt definierat och att mätinstrumenten för att mäta prevalensen sannolikt mäter delvis olika fenomen. Och skulle siffrorna på 0,2 % visa sig stämma är vi nere på väldigt få individer långt från den katastrofala epidemi som fenomenet ibland utmålas som.
Datorspel, tango och nässprej
En viktig invändning mot datorspelsberoende som diagnos är att det inte är datorspelande i sig det är fel på utan att det är ett uttryck för andra underliggande problem. Det är ett traditionellt sett att se på olika typer av psykiska åkommor, inklusive olika beroenden. Man utgår från att symptomen grundar sig i en olöst konflikt eller trauma vilket gör det meningslöst att behandla själva symptomen, oavsett hur symptomen ser ut.
Men sanningen är nog snarare att beroenden uppkommer på grund av en kombination av biologisk sårbarhet och individuella och kulturella faktorer. Det innebär att spelen i sig mycket väl skulle kunna vara beroendeframkallande och att det inte nödvändigtvis krävs någon särskild bakomliggande störning för att få problem med sitt datorspelande. En av författarna till den ovan nämnda forskningsöversikten, Mark Griffiths, har närmast gjort karriär på att beskriva hur olika aktiviteter kan utvecklas till beroenden, från att använda nässprej, via shopping till att dansa argentinsk tango. Hans huvudtes är att om en aktivitet är tillräckligt belönande kan den utvecklas till ett regelrätt beroende. Då spelar det ingen roll om det är World of Warcraft eller att äta morötter.
Referenser:
American Psychiatric Association. Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5)Arlington, VA: American Psychiatric Association; 2013.
Festl, R., Scharkow, M., & Quandt, T. (2012). Problematic computer game use among adolescents, younger and older adults. Addiction.
Hur, M. H. (2006). Demographic, habitual, and socioeconomic determinants of Internet addiction disorder: An empirical study of Korean teenagers. Cyberpsychology & behavior, 9(5), 514-525.
Kuss, D. J., & Griffiths, M. D. (2012). Internet gaming addiction: A systematic review of empirical research. International Journal of Mental Health and Addiction, 10(2), 278-296.
Petry, N. M., & O’Brien, C. P. (2013). Internet gaming disorder and the DSM‐5. Addiction.
Statens folkhälsoinstitut. (2012b). Årsrapport Stödlinjen 2011. (A 2012:04). Hämtad från http://www.fhi.se/Publikationer/Alla-publikationer/Arsrapport-Stodlinjen-2011/.
som en personlig erfaren galning till tv spelare så kan jag säga att ja, tv/dator spel är klart beroende framkallande. varför? jo för att det är kul. vansinnigt kul när man är på humör för att spela. att begränsa spel tiden för barn som kommit till den gräns som jag kommit till är svårt. Tv spel är väldigt stimulerande, men något jag märkt är att det inte bara handlar om spel beroende. det handlar om film beroende med. Youtube har allt möjligt och där kan man hitta videos av all möjliga slag. Det är det som gör det hela med datorer så beroende framkallande. man har all form av underhållning på en maskin. Det här borde tas up. Jag själv känner att jag är spel missbrukare till viss gräns. Det bästa är väl att man hittar något annat intresse med så att man inte snöar in sig som jag gjort.
Det har funnits stora krafter som har hindrat förekomsten av en diagnos för datorspelberoende. Griffith har i flera tillfälle nekat att det finns ett behov av sådant och han har ifrågasatt existensen av problemet. Spelbranschens lobby verksamhet har varit väldigt omfattande och effektiva. Stora delar av forskningen om dataspelandet styrs av branschen och forskningsmedel som delas av spelproducenter. DE flesta seminarier och stora sammankomster finansieras av branschorganisationen. Ett annat problem har varit förminskningen av problemet genom att jämföra det med kaffedrickande, träning och dylik. Man har inte gjort några skillnader mellan de substanser eller beteenden som överskrider kroppens naturliga gränser med vardagliga aktiviteter som sker inom kroppens naturliga ramar. jag vill bara påminna att även om problemet skulle drabba 0,2 procent av spelarna är drabbade gruppens storlek någonstans runt 2 miljoner människor runt om i världen. För Sveriges del kan det handla om möjligen 2000-8000 personer beroende på hur man räknar gruppen som spelar dataspel. Räknar vi alla mobilspel som spelas av nästan varannan svensk bör vi räkna med att de högre siffrorna i gissningen bör beaktas som rimliga.