”Jag har en gammal gymnasiekompis som hoppade av för att bli pokerproffs. Nu bor han i Los Angeles, är miljonär och lever på pokern”. Upprepade gånger har jag fått höra historier om människors bekanta eller släktingar som har försörjt sig på spel, oftast poker. Ibland är historierna säkert sanna, ofta är de sannolikt överdrivna och förvrängda. Jag har träffat åtskilliga patienter som själva har ansett sig försörja sig på spel, trots att de sammanlagt har gått hundratusentals kronor back.

En ny australiensisk studie (Hing, Russell, Gainsbury & Blaszczynski, 2015) pekar på att personer som anser sig vara professionella eller semi-professionella spelare i betydligt högre grad har spelproblem än vanliga amatör-spelare. Drygt 26 % av de professionella och semi-professionella spelarna uppfyllde kriterierna för spelberoende, mot 12,9 % bland amatörspelarna av en total population på 4594 spelare. Dessutom hade de värre problem än vad ”vanliga” spelberoende hade. Spelandet hade lett till värre sociala konsekvenser och större ekonomiska förluster än vad det hade för amatörspelarna. De hade oftare spelat bort alla sina pengar, de hade oftare skulder, de hade oftare hamnat i klammeri med rättvisan på grund av sitt spelande, de hade oftare skiljt sig eller separerat, hade fler gräl med anhöriga och så vidare.

Det kan tyckas märkligt att personer som uppenbarligen inte upplever särskilt stor framgång av sitt spelande ändå anser sig vara proffs. För många innebär säkert proffs-identiteten ett skydd mot en del av det stigma som spelberoende innebär, vilket författarna spekulerar i. Det är lättare att hävda att man bara har en tillfällig dipp om man samtidigt hävdar att spelandet är ett yrke som vilket som helst. En annan förklaring är att spelare i allmänhet, och problemspelare i synnerhet, har dålig koll på hur mycket pengar de faktiskt spelar för, vilket jag har nämnt i en tidigare bloggpost.

Det finns ett slags rebellisk macho-ideal med att försörja sig på spel (bild-googla ”poker professional” om du inte vet vad jag menar), vilket sannolikt lockar många (män) att söka lyckan på spelsajter och kasinon runt om i världen. Den deppiga bilden av ”proffslivet” som kantat av ensamhet, fattigdom och kaos som forskarna i den australiensiska redogör för är en tråkig motbild, men kanske är den minst lika sann.

Referenser

Hing, N., Russell, A. M., Gainsbury, S. M., & Blaszczynski, A. (2015). A Case of Mistaken Identity? A Comparison of Professional and Amateur Problem Gamblers. Journal of Gambling Studies, 1-13.