Vi som står bakom den här sidan hoppas kunna dra igång två olika studier där fokus ligger på anhörigas roll när det gäller spelberoende*. Det finns en del praktiska skäl till det, men framför allt beror det på att vi a) i kliniska sammanhang har märkt att relationen till anhöriga har enormt stor betydelse för hur en behandling ska gå, b) för att det finns ganska lite forskning på anhörigas roll i behandling av spelberoende och c) för att det nästan helt saknas stöd för anhöriga till spelberoende i Sverige idag.

När vi träffar, eller i mitt fall har träffat, spelberoende patienter är det några beskrivningar som ofta återkommer. För en del är det en oerhörd lättnad att berätta om skulder, skamkänslor och förklara varför man den senaste tiden har betett sig på ett sätt som har verkat märkligt eller misstänkt. Anhöriga kanske blir chockade men samtidigt tacksamma för uppriktigheten och kan kanske tänka sig att vara ett stöd i processen att bli spelfri. För andra är relationen till anhöriga snarare präglad av pågående konflikter där spelmissbruket är en källa till fortsatta gräl och grälen en källa till fortsatt spelmissbruk. Det blir hursomhelst uppenbart att relationen till anhöriga är något som kan ha stor påverkan på behandlingsutfallet, både i positiv och i negativ bemärkelse.

I många fall finns det också en slags eftersläpningseffekt. Den som spelar har kanske våndats och hållit på en hemlighet i flera månader och kan känna en stor lättnad att berätta. För anhöriga är det istället då det jobbiga arbetet med att förstå och bearbeta vad som har hänt inleds. Det är ganska naturligt att man blir osynkade — spelaren vill gå vidare och den anhörige vill förstå vad som egentligen har hänt.

Forskningen då? Nja, det finns en hel del forskning om situationen för anhöriga. Vi har nämnt det tidigare, men situationen är ofta rätt dålig. Sämre ekonomi (Downs & Woolrych, 2010), sämre psykiskt (t ex. Volberg et al., 2001) och fysiskt (Lorenz & Yaffee, 1988) mående och sämre relation till andra (t ex. Dickson-Swift, James & Kippen, 2005). Men forskningen på stöd till anhöriga eller hur man kan involvera anhöriga i behandling släpar efter. Två studier (Hodgins et al., 2007; Makarchuk, Hodgins & Peden, 2002) har undersökt om man kan få spelare att söka behandling genom att arbeta med deras anhöriga och en studie syftade endast till att förbättra måendet för anhöriga (Rychtarik, 2005). Sammantaget fick studierna ett något blandat resultat och fältet framstår fortfarande lite som en vit fläck på forskningskartan.

Den tredje anledningen har att göra med det bristande stödet som finns för anhöriga till spelberoende, vilket förstås reflekterar att vården och stödet för spelarna har enorma brister. Enligt Stödlinjen kan anhöriga  räkna med någon slags stöd i 19 av Sveriges 290 kommuner  och därtill finns det sju spelberoendeföreningar som ger stöd. Kom då ihåg att ungefär 260 000 personer i Sverige bor med någon som har allvarliga spelproblem.

—

*Eller spelmissbruk, spelmani, spelproblem, ludomani eller något annat begrepp som beskriver oförmågan att kontrollera sitt spelande. Vi får lov att återkomma till frågan om vad det här egentligen ska kallas.

Referenser:

Dickson-Swift, V. A, James, E. L., & Kippen, S. (2005). The experience of living with a problem gambler: Spouses and partners speak out. Journal of Gambling Issues, 13(13), 1-22. doi: 10.4309/jgi.2005.13.6.

Downs, C., & Woolrych, R. (2010). Gambling and debt: The hidden impacts on family and work life. Community, Work & Family, 13(3), 311-328.

Hodgins, D. C., Toneatto, T., Makarchuk, K., Skinner, W., & Vincent, S. (2007). Minimal treatment approaches for concerned significant others of problem gamblers: A randomized controlled trial. Journal of Gambling Studies,23(2), 215-230.

Lorenz, V. C., & Yaffee, R. A. (1988). Pathological gambling: Psychosomatic, emotional and marital difficulties as reported by the spouse. Journal of Gambling Behavior, 4(1), 13-26.

Makarchuk, K., Hodgins, D. C., & Peden, N. (2002). Development of a brief intervention for concerned significant others of problem gamblers. Addictive Disorders & Their Treatment, 1(4), 126-134.

Rychtarik, R. G., & McGillicuddy, N. B. (2006). Preliminary evaluation of a coping skills training program for those with a pathological-gambling partner.Journal of Gambling Studies, 22(2), 165-178.

Volberg, R. A., Abbott, M. W., Ronnberg, S., & Munck, I. M. (2001). Prevalence and risks of pathological gambling in Sweden. Acta Psychiatr Scand, 104(4), 250-256.