En rykande färsk studie om anhöriga till personer med spelproblem kommer (bland annat) fram till att 18,2 procent av Sveriges befolkning är anhöriga till personer med spelproblem (Svensson, Romild & Sheperdson, 2013). Anhöriga till personer med spelproblem mår generellt sett sämre, dricker mer, har sämre ekonomi och har fler gräl med närstående än personer som inte är anhöriga till personer med spelproblem. Sammanfattningsvis är det en rätt mörk bild av hur det är att vara anhörig till en person med spelproblem. Studien är ett välkommet tillskott till det ganska outforskade fältet om anhörigas situation.

Det mesta av datan kommer från Swelogs-studien, en epidemiologisk studie av jätteformat som Statens folkhälsoinstitutet genomför. Studien har därför några begränsningar som gör det svårare att dra slutsatser. Till exempel går det inte att veta vad som är hönan och ägget: spelproblemen eller de psykosociala problemen? Men en rimlig höftning är att åtminstone en del av problemen uppstår på grund av spelandet.

En annan begränsning är att forskarna inte har haft tillgång till information om vilken slags relation man har haft med spelaren. Vän, syskon, make? Det kan vara allt från daglig och intimt umgänge till en rätt avlägsen kontakt. Det avspeglar sig också i de ganska höga prevalenssiffrorna, vilket forskarna själva påpekar. I en liknande norsk studie var det exempelvis bara 2 procent av befolkningen som ansågs vara anhöriga till personer med spelproblem (Wenzel, Øren & Bakken, 2008). Sannolikt förklaras det inte enbart av de lägre prevalenssiffrorna för spelproblem i Norge utan även av andra kriterier för vem som ska räknas som anhörig. Lobsinger och Beckett (1996) uppskattade att mellan 8 och 10 individer var direkt påverkade av en person med spelproblem. Om cirka två procent av befolkningen har spelproblem skulle det innebära att upp till 1,7 miljoner personer i Sverige skulle vara anhöriga till personer som har eller har haft spelproblem, alltså ungefär som den svenska studien antyder.

Slutar man vara anhörig?

Det kanske mest uppseendeväckande i studien rör sig vid sidan av hypotestestningarna och de statistiska analyserna. Studien består av två mätningar och av de som anser sig vara eller ha varit anhöriga till en person med spelproblem är det nästan hälften som inte längre anser det vid den andra mätpunkten, ett år efter den första. Men om man en gång har svarat att man har en anhörig som är eller har haft spelproblem borde det väl gälla livet ut?

Nja, det finns förstås en del möjliga förklaringar. Om man till exempel säger upp kontakten med sin spelberoende faster, har man då en anhörig med spelproblem? Det är förstås en definitionsfråga. Men fenomenet känns igen från en del andra studier om spelproblem. Spelare ändrar sig också ofta om huruvida de någonsin har haft ett spelproblem. Vi verkar helt enkelt glömma en del svårigheter, eller åtminstone förändra bilden av dem i efterhand. Det är nog tur det.

Referenser:

Lobsinger, C., & Beckett, L. (1996). Odds on the break even: a practical approach to gambling awareness. Canberra: Relationships Australia.

Svensson, J., Romild, U., & Shepherdson, E. (2013). The concerned significant others of people with gambling problems in a national representative sample in Sweden–a 1 year follow-up study. BMC Public Health, 13(1), 1087.

Wenzel, H. G., Øren, A., & Bakken, I. J. (2008). Gambling problems in the family–A stratified probability sample study of prevalence and reported consequences. BMC Public Health, 8(1), 412.