I en ny artikel i tidskriften Addiction beskriver vi huvudresultaten från vår studie Spelfrihet Tillsammans, som vi tidigare har gjort reklam för här på bloggen. I korthet var Spelfrihet Tillsammans en behandlingsstudie som undersökte den eventuella skillnaden mellan två olika behandlingsformer för spelproblem: kognitiv beteendeterapi (KBT) och behavioral couples therapy (BCT). Studien genomfördes via internet (med terapeutstöd via telefon och e-post) och behandlingen pågick i tio veckor. När behandlingen var avslutad undersökte vi hur det gick för deltagarna i upp till tolv månader.
Ny behandlingsmetod för spelproblem
Den stora skillnaden mellan de två behandlingarna var att i BCT-gruppen fick även en anhörig behandling, som delvis var tänkt att göras tillsammans med den som hade spelproblem. KBT är sedan tidigare en väletablerad och evidensbaserad behandlingsform för spelproblem, medan BCT aldrig tidigare har testats för spelproblem, men däremot för andra typer av beroenden. För även om KBT har relativt gott forskningsstöd som behandlingsmetod brottas behandlingar med KBT ofta med att många hopar av behandlingen och att få söker dem till att börja med. Därför tyckte vi att det var intressant att testa en behandlingsform (BCT alltså) med samma teoretiska grund, men där anhöriga kanske skulle kunna spela en roll för få fler att söka behandling och färre att hoppa av. Till att börja med genomförde vi en pilotstudie med 18 spelare och 18 anhöriga för att se om det här skulle vara värt att undersöka i större skala. Det bestämde vi oss för att vi tyckte.
Sammanlagt deltog 272 personer i Spelfrihet Tillsammans, varav hälften var anhöriga. De flesta anhöriga var partner eller förälder till den som spelade, men en del var syskon eller vänner. Deltagarna lottades till antingen BCT-gruppen eller KBT-gruppen. Resultaten visade att båda behandlingsgrupperna minskade sitt spelande kraftigt och att de generellt sett mådde betydligt bättre, men vi såg inga stora skillnader mellan grupperna. Inte heller var det fler spelare i BCT-gruppen som gick klart, däremot var det något fler i BCT-gruppen som åtminstone påbörjade behandlingen.
Mest överraskande var det att det inte fanns några tydliga skillnader mellan anhöriga i de båda grupperna. Det går emot våra egna tidigare erfarenheter och vad övrig forskning brukar säga.
Försiktiga slutsatser
Generellt sett säger resultaten alltså att det inte verkar ha så stor betydelse att involvera anhöriga i behandling, men man ska vara försiktig med att dra alltför stora växlar. Dels är studien internetbaserad, vilket gör involveringen av anhöriga lite annorlunda än annan par- och familjeterapi. Det kan till exempel vara svårt när två som ska delta i en gemensam behandling genomför den i olika takt.
Dels ställer studiens själva design till det lite. Det är ju så att oavsett vilken grupp man lottades till fick den anhörige svara på flera hundra frågor om spelarens spelande och sitt eget mående för att slutligen genomgå en kortintervju över telefon med en terapeut, samtidigt som hen visste att spelaren fick behandling oavsett. Det kan räcka ganska långt för att ha en positiv inverkan på relation till spelaren och ens egna mående. Att vi ville ha med både en spelare och en anhörig riskerade också att göra att en del anhöriga ”tvingade” in spelare i behandling, vilket kanske påverkade spelarens motivation negativt.
Referens
Nilsson, A., Magnusson, K., Carlbring, P., Andersson, G., & Hellner, C. (2019). Behavioral Couples Therapy vs. Cognitive Behavioral Therapy for Problem Gambling: a randomized controlled trial. Addiction.