Etikettarkiv: spelmissbruk

Hej spelforskare!

Spel om pengar, , , , , , ,


Det bedrivs en hel del intressant forskning kring spelproblem och spelforskning i Sverige. Därför kommer vi att presentera några forskare och doktorander där de berättar om sin forskning. Först ut är Jakob Jonsson, legitimerad psykolog och doktorand vid Stockholms universitet.

Jakob

Vad forskar du om?

Jag forskar om förekomsten av spelproblem, hur man kan behandla och att förebygga spelproblem. Just nu håller jag på med en uppföljningsstudie inom Swelogs (Stor befolkningsstudie som undersöker sambandet mellan spel och hälsa. Bloggens anm.) där personer som uppgett att de haft spelproblem någon gång i livet följts upp elva år senare. Frågor jag vill ha svar på är: Hur de spelar idag, i vilken utsträckning har man spelproblem och hur de mår? Vidare vad som förutsäger fortsatta spelproblem.

Vad är det viktigaste du har kommit fram till hittills?

Det viktigaste har nog varit att som medlem i Sten Rönnbergs forskargrupp 1998 vara med att presentera de första resultaten på hur många svenskar som hade spelproblem. Först då började spelbransch, politiker och myndigheter acceptera problemet. Sedan har jag i den statliga nätpokerutredningen kunnat visa att svenska pokerspelare uppskattar och aktivt använder spelansvarsåtgärder som gränssättning och självavstängning. Vidare att de tycks fungera och hjälpa en majoritet av spelarna.

Vad hoppas du komma fram till?

Jag hoppas kunna fördjupa våra kunskaper om spelberoende och vad man kan göra åt problemet på individnivå och samhällsnivå. Som psykolog finns det alltid en risk att individualisera problemet, där insatser på samhällsnivå eller hos spelbolagen kan vara effektivare. Även om sambandet mellan tillgänglighet på spel och spelproblem inte tycks vara linjärt så är tillgänglighet på spel en grundförutsättning för att folk ska få problem med spel.

Vilka kunskapsluckor finns det gällande spelproblem?

Vi har idag en relativt god bild av hur många som har problem med spel och vad som karaktäriserar dessa personer. Det behövs fler behandlingsstudier och inte minst runt stöd till anhöriga. Framförallt saknas det kunskaper förebyggande arbete, inte minst runt spelbolagens förebyggande arbete. Vi skulle också behöva mer forskning med kvalitativ inriktning och även ur ett konsumentperspektiv.

Är det något som har överraskat dig under tiden du har sysslat med spelforskning?

Två saker. Dels att så hög andel som 20 procent av nätpokerspelarna med problem hade sökt hjälp det senaste året. Dels att det är en jämn könsfördelning när det gäller personer i Sverige som utvecklat spelproblem det senaste året.


Kan spelberoende spela kontrollerat?

Spel om pengar, , , , ,


En vanlig fråga från personer som ska påbörja behandling för sina spelproblem är om det finns någon möjlighet för dem att fortsätta spela i någon form. Svaret från terapeuten beror i allmänhet på vilken teoretisk skolning man har. 12-stegs-inspirerade terapeuter är ofta tydliga med att målet med behandlingen bör vara att avstå helt från spelande (Sumitra & Miller, 2005) medan terapeuter med KBT-inriktning i allmänhet tycker att det viktigaste är att patienten själv står bakom behandlingens mål.

Ett explicit avhållsamhetsmål är förstås tydligare och ger patienten ett rakt svar om vad som krävs. Å andra sidan riskerar det att skrämma bort potentiella patienter från att söka behandling och gör att steget att göra en förändring kan kännas oöverstigligt stort (Ladouceur, Lachance & Fournier, 2009).

En ny studie från de kanadensiska spelforskarna Barna Konkolÿ Thege och David Hodgins (2013) indikerar att det går att fortsätta spela på ”oproblematiska spel” när man har nyktrat till från sitt spelberoende. Deras undersökning av 169 problemspelare som nyligen slutat spela på sitt problemspel visade att en förkrossande majoritet, 84 %, fortsatte spela på spel som de själva ansåg vara oproblematiska. Och vid uppföljningsmätningarna ett år senare fanns det inget samband mellan att ha spelat på oproblematiska spel och att återigen ha spelproblem.

De oproblematiska spelen var i allmänhet lotterier eller skraplotter medan spelautomater och kasinospel var de spel som hade varit de problematiska spelen. Kanske är det inte så konstigt att två så olika typer av spel (lotteri jämfört med spelautomater) inte triggar samma destruktiva mönster. På många sätt är ju skillnaderna större än likheterna.

Samtidigt betyder inte resultaten att det är fritt fram att fortsätta spela, i synnerhet inte på det som tidigare har varit ett problemspel. Dessutom ska man ha i åtanke att studien inte inkluderar nätspel, vilket har en allt större andel av spelmarknaden i Sverige. Men eftersom en så stor andel av de före detta problemspelarna fortsatte att spela, trots sina tidigare spelproblem är det frågan om det är meningsfullt att kräva total avhållsamhet?

Referenser

Konkolÿ Thege, B., & Hodgins, D. C. (2013). The ‘light drugs’ of gambling? Non-problematic gambling activities of pathological gamblers. International Gambling Studies, (ahead-of-print), 1-10.

Ladouceur, R., Lachance, S., & Fournier, P. M. (2009). Is control a viable goal in the treatment of pathological gambling?. Behaviour research and therapy,47(3), 189-197.

Sumitra, L., & Miller, S. C. (2005). Pathologic gambling disorder. Postgrad Med, 118, 31-37.


Fler spelberoende med nya DSM

Spel om pengar, , , ,


En ny studie (Petry, Blanco & Grant, 2014) visar att andelen personer som får en spelberoendediagnos förmodligen kommer att öka i och med den femte versionen av diagnosmanualen Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-5) tas i bruk. Manualen kom förra året och diagnosen bytte klassificering från kapitlet med impulskontrollstörningar till beroendekapitlet.

Lite i skymundan förändrades även diagnosens innehåll. Tio diagnoskriterier har blivit nio och antalet kriterier man måste uppfylla har minskats från fem till fyra. Kriterierna upptagenhet, ekonomomiskt beroende, abstinens, kontrollförlust, flykt, tolerans, jaga förluster, lögner och sociala konsekvenser finns kvar medan kriminalitets-kriteriet ströks.

maffia

Studien har undersökt hur många som skulle få diagnosen spelberoende (disordered gambling) om man använder fyra diagnoskriterier jämfört med fem. Det visade sig att praktiskt tagit ingen upphörde att få diagnosen när man tog bort kriminalitetskriteriet, men att nästan dubbelt så många, 0,27 istället för 0,16 procent, då uppfyllde tillräckligt många kriterier för att få diagnosen.

Författarna konstaterar att det har funnits vissa farhågor att förändringen gör att en kvalitativt viktig aspekt av spelberoende går förlorad. Kriminaliteten ses som en uttryck för den desperation som spelberoende leder till, en desperation som är annorlunda än vad som är fallet vid andra beroendediagnoser. Kanske får vi fler personer med diagnosen men en sämre förståelse för vad den innebär.

Referenser

Petry, N. M., Blanco, C., Jin, C., & Grant, B. F. (2014). Concordance Between Gambling Disorder Diagnoses in the DSM–IV and DSM-5: Results From the National Epidemiological Survey of Alcohol and Related Disorders.


Vägar till spelberoende

Spel om pengar, , , , ,


Det finns många delförklaringar till varför personer hamnar i spelberoende. Spelandet kan vara spännande och roligt, man kan vilja glömma vardagen eller man har lärt sig att spel är ett möjligt sätt att utöka inkomsterna på. Forskning kring spelberoende spänner från mikroskopisk neurokemisk nivå till övergripande kulturella föreställningar om tur och lycka.

En av de mer inflytelserika modellerna för att förklara hur man utvecklar spelberoende är den så kallade Pathways-modellen (Nower & Balzynski, 2002). Den går ut på att personer med spelproblem kan delas in i tre undergrupper vars spelproblem skiljer sig åt: de antisociala och impulsiva spelarna, de känslomässigt sårbara spelarna och de inlärda spelarna.

pathways

På många sätt finns det stora likheter mellan grupperna. Spelens tillgänglighet och utformning påverkar alla tre grupper, precis som benägenheten att spela för allt summor, att jaga förluster och det faktum att spelandet är ett inlärt beteende. Dessutom är det inga större skillnader i vilka konsekvenser spelandet får: det är ungefär samma kökkenmödding av ekonomiska och sociala konsekvenser oavsett viken subgrupp man tillhör.

De stora skillnaderna ligger istället i hur man har hamnat i spelberoende och vad det fyller för funktion att fortsätta spela. De antisociala/impulsiva och de känslomässigt sårbara spelarna har fått spelproblem som ett resultat av bakomliggande biologiska (läs: antisociala personlighetsdrag och impulsivitet) och känslomässiga (läs: depression och ångest) sårbarheter. De inlärda spelarna har istället ingen annan allvarlig bakomliggande psykiatrisk problematik som förklarar spelproblemen. Däremot kan spelandet och dess konsekvenser ofta leda till psykiska problem som depression och ångest.

Modellen har betydelse för hur vi ser på spelproblem och beroende, men även för hur vi borde arbeta med behandling av personer med spelproblem. Dels innebär modellen att personer med spelproblem inte nödvändigtvis uppfyller de ofta tänkta kriterierna på beroende: abstinens och kontrollförlust. Dels blir riskfaktorer för att utveckla spelproblem och optimal behandling för problemen personspecifika, trots att problemen kanske yttrar sig på samma sätt individer emellan. Det gör det lite mer förvirrande för oss som forskar och lite krångligare för behandlare, men förhoppningsvis kan det bidra till att prevention och behandling kan skräddarsys åtminstone litegrann för individens behov.

Referenser

Blaszczynski, A., & Nower, L. (2002). A pathways model of problem and pathological gambling. Addiction, 97(5), 487-499.


Anhöriga och spelberoende

Spel om pengar, , ,


Vi som står bakom den här sidan hoppas kunna dra igång två olika studier där fokus ligger på anhörigas roll när det gäller spelberoende*. Det finns en del praktiska skäl till det, men framför allt beror det på att vi a) i kliniska sammanhang har märkt att relationen till anhöriga har enormt stor betydelse för hur en behandling ska gå, b) för att det finns ganska lite forskning på anhörigas roll i behandling av spelberoende och c) för att det nästan helt saknas stöd för anhöriga till spelberoende i Sverige idag.

worry

När vi träffar, eller i mitt fall har träffat, spelberoende patienter är det några beskrivningar som ofta återkommer. För en del är det en oerhörd lättnad att berätta om skulder, skamkänslor och förklara varför man den senaste tiden har betett sig på ett sätt som har verkat märkligt eller misstänkt. Anhöriga kanske blir chockade men samtidigt tacksamma för uppriktigheten och kan kanske tänka sig att vara ett stöd i processen att bli spelfri. För andra är relationen till anhöriga snarare präglad av pågående konflikter där spelmissbruket är en källa till fortsatta gräl och grälen en källa till fortsatt spelmissbruk. Det blir hursomhelst uppenbart att relationen till anhöriga är något som kan ha stor påverkan på behandlingsutfallet, både i positiv och i negativ bemärkelse.

I många fall finns det också en slags eftersläpningseffekt. Den som spelar har kanske våndats och hållit på en hemlighet i flera månader och kan känna en stor lättnad att berätta. För anhöriga är det istället då det jobbiga arbetet med att förstå och bearbeta vad som har hänt inleds. Det är ganska naturligt att man blir osynkade — spelaren vill gå vidare och den anhörige vill förstå vad som egentligen har hänt.

Forskningen då? Nja, det finns en hel del forskning om situationen för anhöriga. Vi har nämnt det tidigare, men situationen är ofta rätt dålig. Sämre ekonomi (Downs & Woolrych, 2010), sämre psykiskt (t ex. Volberg et al., 2001) och fysiskt (Lorenz & Yaffee, 1988) mående och sämre relation till andra (t ex. Dickson-Swift, James & Kippen, 2005). Men forskningen på stöd till anhöriga eller hur man kan involvera anhöriga i behandling släpar efter. Två studier (Hodgins et al., 2007; Makarchuk, Hodgins & Peden, 2002) har undersökt om man kan få spelare att söka behandling genom att arbeta med deras anhöriga och en studie syftade endast till att förbättra måendet för anhöriga (Rychtarik, 2005). Sammantaget fick studierna ett något blandat resultat och fältet framstår fortfarande lite som en vit fläck på forskningskartan.

Den tredje anledningen har att göra med det bristande stödet som finns för anhöriga till spelberoende, vilket förstås reflekterar att vården och stödet för spelarna har enorma brister. Enligt Stödlinjen kan anhöriga räkna med någon slags stöd i 19 av Sveriges 290 kommuner och därtill finns det sju spelberoendeföreningar som ger stöd. Kom då ihåg att ungefär 260 000 personer i Sverige bor med någon som har allvarliga spelproblem.

—

*Eller spelmissbruk, spelmani, spelproblem, ludomani eller något annat begrepp som beskriver oförmågan att kontrollera sitt spelande. Vi får lov att återkomma till frågan om vad det här egentligen ska kallas.

Referenser:

Dickson-Swift, V. A, James, E. L., & Kippen, S. (2005). The experience of living with a problem gambler: Spouses and partners speak out. Journal of Gambling Issues, 13(13), 1-22. doi: 10.4309/jgi.2005.13.6.

Downs, C., & Woolrych, R. (2010). Gambling and debt: The hidden impacts on family and work life. Community, Work & Family, 13(3), 311-328.

Hodgins, D. C., Toneatto, T., Makarchuk, K., Skinner, W., & Vincent, S. (2007). Minimal treatment approaches for concerned significant others of problem gamblers: A randomized controlled trial. Journal of Gambling Studies,23(2), 215-230.

Lorenz, V. C., & Yaffee, R. A. (1988). Pathological gambling: Psychosomatic, emotional and marital difficulties as reported by the spouse. Journal of Gambling Behavior, 4(1), 13-26.

Makarchuk, K., Hodgins, D. C., & Peden, N. (2002). Development of a brief intervention for concerned significant others of problem gamblers. Addictive Disorders & Their Treatment, 1(4), 126-134.

Rychtarik, R. G., & McGillicuddy, N. B. (2006). Preliminary evaluation of a coping skills training program for those with a pathological-gambling partner.Journal of Gambling Studies, 22(2), 165-178.

Volberg, R. A., Abbott, M. W., Ronnberg, S., & Munck, I. M. (2001). Prevalence and risks of pathological gambling in Sweden. Acta Psychiatr Scand, 104(4), 250-256.


Är 18% anhöriga till en spelberoende?

Spel om pengar, , ,


En rykande färsk studie om anhöriga till personer med spelproblem kommer (bland annat) fram till att 18,2 procent av Sveriges befolkning är anhöriga till personer med spelproblem (Svensson, Romild & Sheperdson, 2013). Anhöriga till personer med spelproblem mår generellt sett sämre, dricker mer, har sämre ekonomi och har fler gräl med närstående än personer som inte är anhöriga till personer med spelproblem. Sammanfattningsvis är det en rätt mörk bild av hur det är att vara anhörig till en person med spelproblem. Studien är ett välkommet tillskott till det ganska outforskade fältet om anhörigas situation.

5923809829_6b6efeb815_b

Det mesta av datan kommer från Swelogs-studien, en epidemiologisk studie av jätteformat som Statens folkhälsoinstitutet genomför. Studien har därför några begränsningar som gör det svårare att dra slutsatser. Till exempel går det inte att veta vad som är hönan och ägget: spelproblemen eller de psykosociala problemen? Men en rimlig höftning är att åtminstone en del av problemen uppstår på grund av spelandet.

En annan begränsning är att forskarna inte har haft tillgång till information om vilken slags relation man har haft med spelaren. Vän, syskon, make? Det kan vara allt från daglig och intimt umgänge till en rätt avlägsen kontakt. Det avspeglar sig också i de ganska höga prevalenssiffrorna, vilket forskarna själva påpekar. I en liknande norsk studie var det exempelvis bara 2 procent av befolkningen som ansågs vara anhöriga till personer med spelproblem (Wenzel, Øren & Bakken, 2008). Sannolikt förklaras det inte enbart av de lägre prevalenssiffrorna för spelproblem i Norge utan även av andra kriterier för vem som ska räknas som anhörig. Lobsinger och Beckett (1996) uppskattade att mellan 8 och 10 individer var direkt påverkade av en person med spelproblem. Om cirka två procent av befolkningen har spelproblem skulle det innebära att upp till 1,7 miljoner personer i Sverige skulle vara anhöriga till personer som har eller har haft spelproblem, alltså ungefär som den svenska studien antyder.

Slutar man vara anhörig?

Det kanske mest uppseendeväckande i studien rör sig vid sidan av hypotestestningarna och de statistiska analyserna. Studien består av två mätningar och av de som anser sig vara eller ha varit anhöriga till en person med spelproblem är det nästan hälften som inte längre anser det vid den andra mätpunkten, ett år efter den första. Men om man en gång har svarat att man har en anhörig som är eller har haft spelproblem borde det väl gälla livet ut?

Nja, det finns förstås en del möjliga förklaringar. Om man till exempel säger upp kontakten med sin spelberoende faster, har man då en anhörig med spelproblem? Det är förstås en definitionsfråga. Men fenomenet känns igen från en del andra studier om spelproblem. Spelare ändrar sig också ofta om huruvida de någonsin har haft ett spelproblem. Vi verkar helt enkelt glömma en del svårigheter, eller åtminstone förändra bilden av dem i efterhand. Det är nog tur det.

Referenser:

Lobsinger, C., & Beckett, L. (1996). Odds on the break even: a practical approach to gambling awareness. Canberra: Relationships Australia.

Svensson, J., Romild, U., & Shepherdson, E. (2013). The concerned significant others of people with gambling problems in a national representative sample in Sweden-a 1 year follow-up study. BMC Public Health, 13(1), 1087.

Wenzel, H. G., Øren, A., & Bakken, I. J. (2008). Gambling problems in the family–A stratified probability sample study of prevalence and reported consequences. BMC Public Health, 8(1), 412.