Alla inlägg av Ekaterina Ivanova

Nöjesspelare störs inte av skyddsåtgärder i spel

Spel om pengar, , ,
Bildkälla: PLiXS, adrianna,
Umbrella Canopy Shelter Parasol

De flesta är positiva till skyddsåtgärder när det handlar om spel om pengar. Men det sägs också att de helst inte ska riktas mot nöjesspelare, alltså spelare utan spelproblem, för att inte störa dessa. Denna föreställning kan hindra bred implementering av skyddsåtgärderna i spelplattformar. En färsk studie från forskare vid Stockholms universitet tyder på att oron över att skrämma bort nöjesspelarna är överdriven.

Effektiva skyddsåtgärder i spelplattformar – eller spelansvarsverktyg som de annars brukar kallas – skulle oundvikligen leda till minskade intäkter för spelföretag. Spelföretagen vill inte råka skrämma bort nöjesspelare, och det är lätt att förstå att de kan vara extra försiktiga kring skyddsåtgärder även om inget talar för att nöjesspelarna skulle vara särskilt lättskrämda. Det blir dock värre när forskare och politiska utredare, sådana som vi ska kunna lita på när policybeslut fattas, betonar vikten av att inte störa nöjesspelare utan att vet hur mycket dessa faktiskt störs. I den senaste spelutredningen står det: ”De åtgärder som spelföretagen är skyldiga att vidta beror på de ökade nivåer av intensitet som spelarens beteende uppvisar när det gäller risk för problemspelande (t.ex. en ökad spelfrekvens eller upp – repade höjningar av självpåtagna gränser). Genom en sådan modell undviks ingripande gentemot spelare som inte har några problem”. Australiens kommission som ansvarar för utredningar inom spelområdet nämner genomgående i sin ”Gambling report” vikten av att i så stor utsträckning som möjligt bevara de positiva aspekterna av spel (en stunds förströelse, arbetstillfällen) samtidigt som man ser till att fånga upp problemspelarna. I rapporten konstaterar de att “potentiella fördelar med varje lagförslag [för att reglera spelande] måste balanseras mot de kostnader det medför (inklusive all minskning av njutning hos rekreationsspelare)”. Vikten av att inte råka störa nöjesspelare har även påtalats i akademiska kretsar.

Generellt sett tenderar spelarna vara positiva till skyddsåtgärder i spelplattformar. Det har inte funnits något som skulle tyda på att ”felriktade” skyddsåtgärder skulle störa eller skrämma bort nöjesspelare. Oro som framförs i regeringsrapporter och vetenskapliga publikationer verkar byggas på ogrundade antaganden, vilket är särskilt beklagligt eftersom det kan vara en kraftig bromskloss i utveckling och implementering av skyddsåtgärder. En nyligen publicerad studie gjord av forskare vid Stockholms universitet ville studera spelarnas reaktioner på skyddsåtgärder, med särskilt fokus på nöjesspelarna.

Totalt har 10 200 onlinespelare tillfrågats om deras erfarenheter av skyddsåtgärder – eller spelansvarsverktyg som de kallas i publikationen (”responsible gambling tools”) – i online gambling. De fick svara på frågor om sina tidigare erfarenheter av att bli erbjudna att sätta en gräns på hur mycket tid eller pengar de fick spendera på en spelplattform, få återkoppling på sitt spelande eller genomgå ett självtest, inklusive frågor om hur irriterade de blivit när de fått erbjudandena och hur mycket de stört sig på dessa. Spelarna tillfrågades även om deras symtom på spelproblem och om de någonsin övergett en spelplattform eftersom de upplevde att de utsatts för skyddsåtgärder som de tyckte var onödiga.

Nöjesspelare har inte övergett spelföretag på grund av skyddsåtgärder som de ansåg vara onödiga i samma utsträckning som problemspelare har gjort (se de mörka områdena i grafen till vänster). Jämfört med problemspelare, tyckte nöjesspelare att det var mindre sannolikt att de skulle överge ett spelföretag av den anledningen i framtiden (grafen till höger) NPG: nöjesspelare, LRG: spelare med låg nivå av spelproblem, MRG: spelare med medelsvåra symtom på spelproblem, PG: problemspelare. Bilden är tagen från publikationen.

Ca 12% av tillfrågade spelarna besvarade enkäten och generellt hade de positiva erfarenheter av skyddsåtgärder och reagerade positivt på bilder på olika skyddsverktyg. För det mesta fanns det inga skillnader mellan nöjesspelare och spelare som uppvisade små, medelsvåra eller svåra symtom på spelproblem. Dessa resultat – tillsammans med det vi vet sedan tidigare om attityder till skyddsåtgärder – tyder på att det saknas anledning att varna för att skyddsåtgärder skulle vara särskilt störande för nöjesspelare och att dessa inte ska utsättas för skyddsåtgärder i onödan. Dessutom hade relativt få nöjesspelare övergett en spelsida på grund av att de störts av onödiga skyddsverktyg: endast 5% av nöjesspelare hade gjort det jämfört med 25% av problemspelare. Resultaten pekar således på att nöjesspelare inte är den grupp som tenderar att överge ett spelföretag med bred tillämpning av skyddsåtgärder. Med tanke på att dessa fynd stöds av tidigare forskning, bör varningar för att störa nöjesspelare inte förekomma, framför allt i sammanhang som är relevanta för policyutformning. Fokus ska istället läggas på utveckling och implementering av effektiva skyddsåtgärder, utan att hindras av oro för att kanalisera bort nöjesspelarna.

Ivanova, E., Rafi, J., Lindner, P., & Carlbring, P. (2019). Experiences of responsible gambling tools among non-problem gamblers: A survey of active customers of an online gambling platform. Addictive Behaviors Reports, 9, 100161. doi:10.1016/j.abrep.2019.100161

The 1st Gambling Policy Conference – Dag 2

Spel om pengar

Dag 2 inleddes av Jenny Cisneros Örnberg från Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning vid Stockholms universitet. De europeiska länderna följer trender i grannarnas spelreglering mycket noga och Jennys genomgång av den statliga spelutredningen var mycket välkommen. Jag blev påmind om att eventuella lagförslaget kanske inte håller för EU-kommissionen pga det föreslagna skatteundantaget för smålotterierna. Dock fick jag även höra att inget land hittills väntat på något klartecken från EU, utan snarare kört sitt race och hoppats på att komma undan med det. Uppenbarligen funkar principen ”det är lättare att be om förlåtelse än om tillåtelse” även på nationsnivå, kul!

Speljuristen från Nederländerna Alan Littler och Johanna Järvinen-Tassopoulos från Institutet för hälsa och välfärd i Finland har i sin presentation ställt de två länderna mot varandra. Finland – EU:s ”last fortress”” har beskrivits agera enligt den så kallade ”alibimodellen” där hasardspel påstås ha blivit lagligt för att undvika dess annars rättslösa offer (”made legal to avoid illegal victims”), utbudet är begränsat och intäkterna går till goda ändamål. Det mycket liberala Nederländerna sägs i sin tur tillämpa ”riskmodellen” där spel om pengar ses som en legitim underhållning som dessutom bidrar stort till statskassan och där reglering är begränsad till att minimera beroende och kriminalitet.

Sociologen Virve Marionneau från Helsingfors universitet har i sitt arbete kommit fram till att det inte verkar finnas någon preferens för licenssystem hos EU (och inte heller någon avsmak mot monopolreglering). Men nationerna verkar hittills ha misslyckats med att motivera det statliga monopolet med ambitionen att skydda konsumenterna samtidigt som de statliga aktörerna utsätter dessa konsumenter för aggressiv marknadsföring. Man får nämligen inte motivera monopolet med att man vill vara den enda som tar pengar som ens medborgare spelar bort, det håller inte enligt EU-lagstiftningen.

Professor Kate Bedfort från University of Kent har fokuserat på bingospel i sin senaste forskning. Enligt henne, har det pratats om att bingo var på väg att försvinna i Storbritannien sedan 1970-talet. Bingospel lever men förväntningen om dess bortgång har lett till att man inte fokuserade nog mycket på att reglera fenomenet. Även om bingo är i Storbritannien för att stanna, beror bingohallar i mångt och mycket på sina stamkunder som är väl medvetna om det och tar sig friheten att inte följa hallarnas uppföranderegler. Det vittnas även om kriminell aktivitet inklusive sexuella trakasserier som något inte helt ovanligt på bingohallar men också omöjligt att ta tag i då dessa kunder är grunden för hallarnas existens. Bingo alltså, när vi trodde att onlinegambling var vårt största problem!

Jani Selin från Institutet för hälsa och välfärd har delat med sig av sin analys om att spellagstiftningen aldrig drivits av preventionsperspektivet. Han menar att Finland lyckats behålla det statliga monopolet genom att alltid göra det minsta möjliga för att kunna motivera ensamrätten med hjälp av skyddsperspektivet.

Vi har fått höra om spelreglering i Norge, som tillämpar det statliga monopolet med arbete mot generellt minskad spelkonsumtion – det totala månatliga insättningsgränsen på Norsk Tipping ligger nu på 20 000 NOK. Det var intressant att höra att även Norge sneglade på ett licenssystem för inte så länge sedan, men kom fram till att det inte skulle vara möjligt att upprätthålla samma nivå att konsumentskydd.

Danmark har skrutit med 90-95% kanalisering vilket gör deras licenssystem till en möjlig förebild. Fun fact: enligt Jakob Simonsen är det Skatteministeriet som ansvarar för spelfrågor eftersom ingen annan räckte upp handen.

Personligen tyckte jag att jag fick en del take-home messages under konferensen. Det som nu etsat sig fast i mitt huvud är det problematiska med begreppet ”goda ändamål”, may it rest in peace. Det finns starka grunder att ifrågasätta huruvida det är legitimt att tjäna pengar på att förmedla spel när pengarna går till så kallade goda ändamål, det är väl iofs inget nytt, men man blir triggad att tänka på det igen under konferensen. Det är också kontroversiellt att göra riktigt goda ändamål beroende av gambling och det faktum att spelpengar möjligen gagnar de välställda i samhället var en viktig tankeställare för mig.

(Bilden är tagen av mig under Virve Marionneaus presentation och används i inlägget med hennes tillstånd.)

The 1st Gambling Policy Conference – Dag 1

Spel om pengar

Den första gamblingpolicykonferensen hålls nu i Helsingfors och den första dagen har varit fantastiskt givande (kan bara prata för mig själv men har en känsla att andra också är nöjda). Som psykolog är man skolad att tänka på individnivå och det är riktigt lyxigt att bli guidad igenom det breda samhällsperspektivet av dem som kan ämnet.

Gerda Reith från University of Glasgow inledde dagen med att berätta om gamblingindustrins senaste utvecklingsstrategier, såsom närvaron i mobiltelefonen, att engagera och leda kunden snarare än bara skapa innehåll i en app samt att infiltrera sociala nätverk för att skapa en form av ”organic” marketing. Det senaste kan spela en viktig roll i normalisering av gambling. Enligt Gerda verkar lagstiftarna varken hänga med eller förstå allvaret i situationen, och detta budskap låter bekant sedan tidigare.

Matilda Hellman från Helsingfors universitet har pratat om spelreklam. Till exempel är det vanligt att reklamen handlar om en eller flera människors dröm, det ska uppfattas som något fint, äkta och rent – själva spelaktiviteten berörs alltså inte i reklamen. Två relativt nya utmaningar nämns: spelreklamens ”allnärvaro” samt att olika branscher tenderar att smälta samman, som det kan vara fallet med idrott och betting.

Antropologen Rebecca Cassidy från University of London har grottat in sig frågan om industrifinansierad forskning. Hon nämner så kallad tandlös forskning som må vara välgjord men som aldrig handlar om något som ens potentiellt kan skada ”givaren”, bidragsberoende samt hur unga forskare kan utnyttjas. Tillsammans med andra har Rebecca genomfört intervjuer med många olika intressenter och rapporten Fair Game: Producing Gambling Research står nu på min att läsa lista (gratis att ladda ner! Finns även en launch film under länken, missa inte!).

En grupp forskare från Helsingfors universitet har ifrågasatt många ”sanningar” om spelindustrins positiva sidor. Skapande av arbetstillfällen kan undermineras av det faktum att jobben är osäkra och skapar arbetsrelaterad stress. Arbetet kanske sker på obekväma tider och samhället kan behöva gå in med barnomsorg som är öppen dygnet runt vilket är kostsamt. Pengar som gamblingindustrin tjänar – typiskt på att socialt och ekonomiskt utsatta människor spelar – går till ändamål som mest gagnar medelklassen, t ex kultursektorn. Det händer även att när en verksamhet får ”spelpengar” balanseras det ut av att någon annan finansiering upphör – det blir alltså ingen extratillförsel av medel, men det skapas spelindustriberoende.

Jag väntar även med spänning på boken ”Gambling, Science and Public Policy” som väntas komma ut 2018. Författarna har gjort ett otroligt jobb med att granska och sammanfatta det som finns skrivet och beforskat om spelpolicy samt speldeltagande och spelproblem. Boken lär bjuda på en mängd nyanserade resonemang och ett budskap från författarna är tydligt – forskning som går ut på att man kontinuerligt monitorerar samhällsprocesser (det fantastiska ordet ”surveillance”) är ett måste.

Ambitionen är att fortsättning följer.

P.S. Jag är alltså i Finland nu och skriver detta inlägg, och varannan låt på Youtube inleds med reklam från Finlands statliga speloperatör Veikkaus.

Foto: Dion Hinchcliffe

Reglering och självreglering

Uncategorized

I slutet på mars 2017 släpps den efterlängtade spelutredningen som väntas lägga grund för hur spelbranschen kommer se ut i Sverige inom en relativt snar framtid. Utredningen kan leda till en så stor förändring som att det statliga spelmonopolet upplöses och olika spelaktörer kommer kunna få licens för att bedriva sin verksamhet i Sverige. I förändringens tider är det intressant att se vilka lärdomar forskningen hittills har dragit av olika lagskiften i andra länder.

Doktor Jani Selin, sociolog från Finland, har tittat på interaktion mellan spelföretagen och staten i samband med en lagändring som presenterades 2008 och trädde i kraft 2010 och som innebar ett skifte mot en mer uttalad statlig kontroll av spelbranschen (Selin, 2016). Ett av Selins fynd är att förekomsten av ord och uttryck, som hade med spelansvar att göra, ökade kraftigt under 2006-2008 för att sedan sjunka i årliga rapporter av de tre operatörer som är verksamma i Finland – Veikkaus, Ray och Fintoto. Likheter i hur mycket ”spelansvar” och liknande ord och uttryck nämns i de olika företagens rapporter är väl synlig.

 
Published in: Jani Selin; Addiction Research & Theory  2016, 24, 199-208. DOI: 10.3109/16066359.2015.1102894 Copyright © 2015 Taylor & Francis

Selin menar att spelföretagen fann sig i ett osäkert läge (”state of regulatory uncertainty”) under 2006-2008 och försökte förhindra den kommande ökade regleringen genom att visa att självreglering från operatörers sida fanns, fungerade och var tillräcklig. Enligt författaren hade alltså spelföretagens omnämnanden av spelansvar en politisk funktion. Med tanke på det, är det intressant att spekulera kring hur den pågående spelutredningen har påverkat spelföretagen som vill ha licens för att bedriva sin verksamhet i Sverige. Och i så fall, kan speloperatörers agerande i och med utredningen i sin tur ha satt spår i utredningen?

Selin har även analyserat en del kommunikation mellan myndigheter och speloperatörer. Slutsatsen var att staten har lyckats uppnå hög nivå av reglering gällande spelreklam, där det var fastslaget att syftet ska vara ren kanalisering av kunder från oreglerade till reglerade spelföretag, och inte att skapa nya spelare. Därför bedömdes till exempel utropstecknet i reklamtexten ”Live betting, now!” höra till aggressiv marknadsföring och operatörernas egna etiska koder (självreglering) vägde inte tungt i det spörsmålet. Å andra sidan gjorde staten ett försök att reglera nya spelformer utifrån hur farliga de var. Dock saknade myndigheterna ett verktyg för att bedöma de nya spelformernas farlighet – ett sådant verktyg utvecklades på branschens sida vilket gjorde att spelföretagen i princip fick behålla en del av självreglering i denna fråga.

Det är många frågor man vill få svar på i och med den väntade ändringen i Sveriges reglering av spel om pengar, både gällande företagens agerande men framför allt förekomsten av spelproblem. Det finns en förhoppning om att när de nya spelreglerna väl är på ingång, kommer det även finnas både resurser och intresse för att följa processen noga och se vad det innebär för folkhälsan.

Selin, J. (2016). From self-regulation to regulation – An analysis of gambling policy reform in Finland. Addiction Research & Theory, 24(3), 199–208. JOUR. http://doi.org/10.3109/16066359.2015.1102894

Varningsmeddelanden – första linjens skydd mot spelproblem?

Spel om pengar

Spe1118807_a751d65ba5_olar man för pengar blir man allra oftast av med dem – man får se det som att man betalar för sin underhållning. Man bör veta hur slumpen fungerar, att man inte kan vinna tillbaka pengar genom att spela mer och att man inte kan lita på känslan att man är på väg att vinna. Att ha en god förståelse för vad spel om pengar är och inte är tycks vara kopplat till ett hållbart spelande, där individen kan fortsätta se det som förströelse. Det finns några få indikationer på att man kan hålla spelkonsumtionen nere genom att påminna spelaren exempelvis om att nästkommande spelomgång inte har någonting att göra med den föregående samt att man inte ska förlita sig på tur (Floyd, Whelan, & Meyers, 2006; Gainsbury, Aro, Ball, Tobar, & Russell, 2015). Det har dock även hänt att varningsmeddelanden inte visat sig ha någon effekt på spelarnas beteenden (Monaghan & Blaszczynski, 2009; Steenbergh, Whelan, Meyers, May, & Floyd, 2004).

En forskargrupp från University of Memphis ledd av Andrew W. Meyers har satsat på att undersöka saken vidare och se om det har någon betydelse huruvida informationsmeddelandet dyker upp när spelaren håller på att vinna eller förlora. Forskargruppen har satt upp ett experiment i ett labb inrett som ett casino med spelautomater ”trimmade” på förhand för vinst eller förlust. Allt som allt fick 154 universitetsstudenter spela på labbet utan att behöva satsa egna pengar men med ett löfte om att få biljetter för utlottning av presentkort från en biograf motsvarande de pengar de skulle ha kvar av det förmodade startkapitalet på $500. Förutom att spelarna slumpades till att vinna eller förlora, utgjorde hälften av deltagarna en kontrollgrupp och fick se tomma pop-up-fönster under sin spelsession. Den andra hälften såg pop-up-fönster med följande varningsmeddelanden:

  • ”Nästa spelomgång har ingenting att göra med dina tidigare spelomgångar.”
  • ”Om du fortsätter spela kommer du till slut förlora dina pengar.”
  • ”Vinst har inget med tur att göra. Den är slumpmässig.”
  • ”Håller du på och förlorar mer pengar än vad du vill? Det är kanske dags att sluta?”
  • ”Har du det kul? Eller håller du bara på och förlorar dina pengar?”

Gruppen som fick spela på vinnande automater och fick se riktiga varningsmeddelanden gjorde minst antal ”spins” – snurr – under sina sessioner. Skillnaderna mellan grupperna var dock små: 164 snurr i genomsnitt för den vinnande gruppen som fått se meddelanden, 165 snurr för den vinnande kontrollgruppen, 171 snurr för den förlorande gruppen som fått se meddelanden, och 179 snurr för den förlorande kontrollgruppen.

Alla deltagare snabbade på sitt spelande med tidens gång – dvs tiden det tog de att satsa blev allt kortare mot slutet på sessionen. Den enda nämnvärda skillnaden enligt författarna fanns mellan den vinnande varningsgruppen och den förlorande kontrollgruppen, där den senare ökade på sitt speltempo i större utsträckning. Författarna presenterar varken exakta siffror eller figurer vilket gör det svårt för läsaren att värdera dessa skillnader själv.

De båda kontrollgrupperna, som alltså inte fått se några varningsmeddelanden, tenderade att satsa allt mer pengar med tidens gång. Den vinnande varningsgruppen gjorde färre satsningar och ökade tempot de satsade med i mindre utsträckning än kontrollgrupperna. I och med det kan man verkligen hålla med författarna om att visa ett varningsmeddelande när spelaren håller på att vinna verkade ha störst betydelse för förändring i spelbeteendet. Det finns alltså en förhoppning om att en spelare som får ett varningsmeddelande efter att ha vunnit flera gånger skulle vara mer benägen till att välja att ”sluta på topp”. Den förlorande varningsgruppen, i sin tur, minskade storleken på sina satsningar jämfört med båda kontrollgrupperna. Det stämmer överens med vad man har sett tidigare i spelmönster hos spelare som håller på att förlora: det spekuleras om att spelaren i det fallet försöker minimera sina risker och samtidigt stanna kvar i spelet så länge som möjligt i hopp om en återbetalning. Möjligen är varningsmeddelanden ett sätt att minimera den ekonomiska skadan hos den förlorade spelaren. Slutsatsen är att det spelar roll när varningsmeddelandet presenteras. Varningsmeddelanden kan ha olika betydelse beroende på kontexten, dock verkar de aldrig ha negativ inverkan på spelaren.

Studien är mycket välkommen med tanke på hur lite vi vet om spelansvarsåtgärder, som dessutom är obligatoriska i vissa delar av världen. Ett kritiskt öga kan även se en del utvecklingsutrymme för de kommande forskningsprojekten. Man har t ex inte studerat sambandet mellan deltagarnas ursprungliga missuppfattningar om spelautomater och deras reaktioner på varningsmeddelanden. Det skulle även vara intressant att se hur mycket pengar de olika grupperna hade kvar i slutet på spelsessionen, särskilt med tanke att samma Floyd, Whelan och Meyers gjorde just det år 2006.

Möjligen går det att ”tweaka” varningsmeddelanden för att öka deras effektivitet, t ex genom att uppmuntra till självreflektion (Monaghan & Blaszczynski, 2009). De kan även ha haft effekt på längre sikt – i den aktuella studien blev deltagarnas uppfattningar om spel mer korrekta först en vecka efter de deltagit i experimentet. I nuläget är det svårt att hävda att varningsmeddelanden är särskilt effektiva, å andra sidan är det en väldigt billig insats – har den någon som helst positiv effekt (och helst ingen negativ) så tackar vi och tar emot.

Referenser
Floyd, K., Whelan, J. P., & Meyers, A. W. (2006). Use of warning messages to modify gambling beliefs and behavior in a laboratory investigation. Psychology of Addictive Behaviors : Journal of the Society of Psychologists in Addictive Behaviors, 20(1), 69–74. http://doi.org/10.1037/0893-164X.20.1.69

Gainsbury, S. M., Aro, D., Ball, D., Tobar, C., & Russell, A. (2015). Optimal content for warning messages to enhance consumer decision making and reduce problem gambling. Journal of Business Research, 68(10), 2093–2101. http://doi.org/10.1016/j.jbusres.2015.03.007

Monaghan, S., & Blaszczynski, A. (2009). Electronic Gaming Machine Warning Messages: Information versus Self-Evaluation. Journal of Psychology, 144(1), 83–96.

Steenbergh, T. A., Whelan, J. P., Meyers, A. W., May, R. K., & Floyd, K. (2004). Impact of warning and brief intervention messages on knowledge of gambling risk, irrational beliefs and behaviour. International Gambling Studies, 4(1), 3–16. http://doi.org/10.1080/1445979042000224377