Nu kan du söka till vår utbildning i behandling av spelproblem. Den här gången ges hela utbildningen digitalt den 4-5 november och 16-17 december (fyra dagar sammanlagt). Kursen vänder sig till dig som arbetar med behandling. Mer information och anmälan på Centrum för psykiatriforsknings hemsida: här.

I en ny svensk studie från Lunds universitet med 327 deltagare (Håkansson & Widinghoff, 2020) undersöktes hur problembilden ser ut för personer med spelproblem, eller som befann sig i riskzonen för att utveckla spelproblem. Deltagarna fick svara på en enkät på nätet om sitt spelande, sin psykiska hälsa, samsjuklighet, spelandets konsekvenser och en del bakgrundsvariabler om sysselsättning, inkomst och utbildning.

Resultaten från studien visar att kvinnorna generellt sett mår sämre psykiskt och har upplevt värre ekonomiska konsekvenser (skuldsättning) än männen. Författarna konstaterar, något förvånat, att de inte heller gick att hitta skillnader i andelen med samsjuklig beroendeproblematik; det brukar annars vara betydligt fler män som även har andra typer av beroenden. Studien visar också att det finns en skillnad i vilka spel som deltagarna spelade. Kvinnor tenderade i högre grad att spela på landbaserade kasinon och nätbingo medan männen spelade mer på sportspel.

Tidigare studier har kommit fram till ungefär samma sak: kvinnor med spelproblem mår i allmänhet sämre (se bland annat Blanco et al., 2006) och män tenderar att söka sig till sportspel mer än kvinnor (läs gärna intervjun med Jessika Spångberg (då Svensson) från 2014).

Författarna noterar att kvinnor var överrepresenterade i studien, trots att män traditionellt har utgjort den stora majoriteten av personer med spelproblem. Det går i linje med siffror från Folkhälsomyndighetens longitudinella studie SWELOGS, som visar på att en allt större andel av de med allvarliga spelproblem är kvinnor.

Man ska komma ihåg att den här typen av studier – en enkät ifylld vid ett enskilt tillfälle av en relativt liten grupp – ger en begränsad bild. Framför att är det svårt att veta något om kausaliteten, det vill säga om spelande orsakar de övriga problemen eller om spelandet har utvecklats som ett resultat av andra problem. Men det belyser att personer med spelproblem är en heterogen grupp där samsjuklighet spelar en stor roll och där kvinnor inte längre är en liten minoritet bland personer med spelproblem, utan snarare börjar bli normen.

Referenser

Håkansson, A., & Widinghoff, C. (2020). Gender Differences in Problem Gamblers in an Online Gambling Setting. Psychology Research and Behavior Management, 13, 681-691.

Blanco, C., Hasin, D. S., Petry, N., Stinson, F. S., & Grant, B. F. (2006). Sex differences in subclinical and DSM-IV pathological gambling: results from the National Epidemiologic Survey on Alcohol and Related Conditions. Psychological medicine, 36(7), 943.

Det finns sedan tidigare en hel del studier som pekar på ett samband mellan hur mycket ungdomar spelar datorspel, hur mycket tid de lägger ner på sociala medier och deras psykiska hälsa, se till exempel Boers, et al. (2019) eller Samdal et al. (2013) för vidare läsning. Hur sambandet ser ut, det vill säga om det finns ett orsakssamband, är dock mer oklart. Nu ska vi på Centrum för psykiatriforskning genomföra flera studier som försöker undersöka det här lite mer noggrannt.

Först ut är en studie som undersöker hur ungdomar mellan 13-18 år ser på sitt (dator)spelande och användande av sociala medier under coronakrisen. Studien består av en kort webbenkät och den som svarar är helt anonym. Om du är mellan 13-18 år och vill göra forskningen en tjänst, fyll i vår enkät! Vi är evigt tacksamma!

Referenser

Boers, E., Afzali, M. H., Newton, N., & Conrod, P. (2019). Association of screen time and depression in adolescence. JAMA pediatrics, 173(9), 853-859.

Brunborg, G. S., Mentzoni, R. A., Melkevik, O. R., Torsheim, T., Samdal, O., Hetland, J., … & Palleson, S. (2013). Gaming addiction, gaming engagement, and psychological health complaints among Norwegian adolescents. Media psychology, 16(1), 115-128.

I en ny studie av några kollegor på Centrum för psykiatriforskning undersöks förekomsten av spelproblem bland svenska elitidrottare. Resultaten visar att förekomsten av spelproblem verkar vara mycket hög bland manliga elitidrottare jämfört med befolkningen i stort. Bland kvinnliga elitidrottare syns dock inte riktigt samma tendens.

Det är stort antal elitidrottare och -tränare (n=1438 & 401) i fyra olika lagidrotter (fotboll, ishockey, innebandy och basket) vars spelvanor har undersökts. Det visar sig att bland män är det 13,1% som kan anses ha risk för spelproblem, jämfört med 4,2% i en matchad grupp från befolkningen i övrigt. Bland de manliga innebandyspelarna har 14,6% problem, bland fotbollsspelarna 13,1%, basketspelarna 10,2% och ishockeyspelarna 12,2%. Om man jämför med befolkningen i helhet (i alla åldrar av båda könen) brukar siffrorna hamna runt 1,5-2%, så siffrorna sticker helt klar ut.

Bland kvinnorna är det betydligt mindre skillnader mellan elitidrottarna och en matchad kontrollpopulation 1,7% jämfört med 1,1%, men hockeykvinnorna sticker ut något med 3,6% med risk för spelproblem.

Väntat resultat

Det här är den första studien i Sverige i sitt slag (fast det har redan kommit en om spelproblem bland människor som tränar mycket) men studier från andra länder ger ungefär samma bild: elitidrottare tenderar att ha spelproblem i ganska stor omfattning. Anekdotiska exempel från media ger också bilden av att spelproblem är relativt utbrett inom idrotten. I min egna gärning som behandlande psykolog har jag också mött relativt många elitidrottare med spelproblem.

Frågan är förstås vad det här beror på. En förklaring som artikelförfattarna är inne på, och som resultaten till viss del stödjer, är att spel helt enkelt är en stor sak i omklädningsrummen. Det spelas och pratas om spel frekvent inom lagen och det är tydligt kopplat till att ha spelproblem. Dessutom kan man tänka sig att personer som har ett intresse för sport i högre utsträckning är intresserade av spel, kanske särskilt sportspel. Men det är svårt att säga hur orsakssambandet ser ut; kanske man pratar mycket om spel i omklädningsrummet för att man spelar mycket utanför omklädningsrummet?

En spekulation är att en del positiva strategier i idrott, som att inte ge upp, vara en dålig förlorare eller att försöka hårdare efter en förlust är usla strategier i spel, trots att fenomenen kan verka väldigt lika varandra.

Aktuell fråga

Resultaten från studierna belyser också indirekt kopplingen mellan spelbolagens sponsring av elitidrottare och idrottslag och spelproblem. Om mer än var tionde manlig idrottare har spelproblem är det frågan hur lämpligt det är att idrotten är så beroende av spelbolagens sponsring. Från ungdomsidrottens beroende av bingolotter, landslagens sponsorkontrakt med Svenska spel, Allsvenskan i fotbolls nya avtal med Unibet till all de aktiva och före detta idrottsstjärnor som lånar ut namn och ansikte till diverse nätspelsbolag. Det finns förstås en risk att spelproblem inte riktigt tas på allvar eller tonas ned när intäkterna till stor del kommer från just spelbolag.

Referens

Vinberg, M., Durbeej, N., & Rosendahl, I. (2020). Gambling and gambling problem among elite athletes and their professional coaches: findings from a Swedish total population survey of participants in four sports. International Gambling Studies, 1-20.

En ny rapport av Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) på uppdrag av Folkhälsomyndigheten och Jämlikhetskommissionen. gör ett nytt försök att kvantifiera samhällskostnaderna för spelberoende i Sverige. Beräkningarna landar i en sammantagen kostnad för spelproblemen i Sverige på cirka 14 miljarder kronor per år (2018).

Rapporten är den andra studien på kort tid som försöker analysera de följdverkningar som spelproblemen genererar. Det gäller förstås vård och stöd, men även sådant som kriminalitet och sjukfrånvaro. Författarna delar in kostnaderna i tre nivåer: direkta kostnader, indirekta kostnader och immateriella kostnader. Direkta kostnader är sådant som är ganska enkelt att prissätta och identifiera, till exempel vård för spelproblem eller medel till spelforskning. Indirekta kostnader består av produktionsbortfall till följd av spelproblemen. Det kan till exempel handla om sjukskrivningar, nedsatt arbetsförmåga eller fängelsevistelser orsakade av spelproblemen. Immateriella kostnader är en värdering av till exempel smärta och oro kopplade till spelproblem.

Den största delen av kostnaden står den indirekta kostnaderna för (8,5 miljarder SEK), följt av immateriella kostnader (4,0 miljarder SEK) och direkta kostnader (1,9 miljarder SEK). Det kan jämföras med att den totala omsättningen på spelmarknaden efter utbetalda vinster under samma år var cirka 23 miljarder SEK.

Svårmätt materia

Det är förstås förenat med stor osäkerhet att försöka fastställa samhällskostnader på det här sättet, men rapporten ger ytterligare en ”mellan tummen och pekfingret”- uppfattning om de ganska dolda kostnader som orsakas av spelproblem. Kostnaderna för vissa andra tillstånd, säg cancer eller narkotikadödlighet, kan sannolikt uppskattas med större precision eftersom de är mer väldokumenterade i de register som finns. Spelproblem/spelberoende har först på senare tid på allvar börjat registreras bland sjukvårdens journaler till exempel. Det gör att det det blir fler mer eller mindre uppskattningar om hur många som har spelproblem i en viss grupp och hur stor del av andra problem som kan vara associerade med spelproblem.

Förutom ovan nämnda svårigheter i att uppskatta spelproblemens kostnader ska man också ha i åtanke att även om ingen hade några spelproblem skulle en del av kostnaderna kvarstå. Författarna nämner visserligen att det är det är svårt att veta om till exempel annan psykisk ohälsa har orsakat spelproblemen eller tvärtom och att de därför har varit återhållsamma i vissa beräkningar.

Men psykisk ohälsa är ofta mer komplext än att en diagnos orsakar en annan. Många med spelproblem har flera andra typer av problem, med andra typer av beroenden, annan psykisk ohälsa och sociala problem. När man då söker vård kan det bero på att man vill förändra både sitt spelande och sitt drickande till exempel och då är det svårt att veta hur mycket av vård- och stödet som erbjuds som ska räknas till spelandet. Hade spel inte funnits hade en del av de med spelproblem (men inte alla) haft andra typer av problem som också hade orsakat kostnader för samhället.

Hursomhelst är det här en viktig påminnelse om hur viktigt det är att arbetet mot spelproblem också görs i preventivt syfte. Det nämns ibland i diskussionen om kriminalitet att det kostar en krona att förebygga ett brott och tio kronor att vidta åtgärder när det har skett. Möjligen är det samma sak inom spel.

Referenser

Hofmarcher, T, Gustafsson, A, Persson, U. Samhällets kostnader för spelproblem i Sverige. IHE Rapport 2020:1, IHE: Lund.

Folkhälsomyndighetens kommentar till rapporten: https://www.folkhalsomyndigheten.se/spelprevention/nyhetsarkiv/2020/spelproblem-ger-stora-samhallskostnader/

I en ny artikel i tidskriften Addiction beskriver vi huvudresultaten från vår studie Spelfrihet Tillsammans, som vi tidigare har gjort reklam för här på bloggen. I korthet var Spelfrihet Tillsammans en behandlingsstudie som undersökte den eventuella skillnaden mellan två olika behandlingsformer för spelproblem: kognitiv beteendeterapi (KBT) och behavioral couples therapy (BCT). Studien genomfördes via internet (med terapeutstöd via telefon och e-post) och behandlingen pågick i tio veckor. När behandlingen var avslutad undersökte vi hur det gick för deltagarna i upp till tolv månader.

Ny behandlingsmetod för spelproblem

Den stora skillnaden mellan de två behandlingarna var att i BCT-gruppen fick även en anhörig behandling, som delvis var tänkt att göras tillsammans med den som hade spelproblem. KBT är sedan tidigare en väletablerad och evidensbaserad behandlingsform för spelproblem, medan BCT aldrig tidigare har testats för spelproblem, men däremot för andra typer av beroenden. För även om KBT har relativt gott forskningsstöd som behandlingsmetod brottas behandlingar med KBT ofta med att många hopar av behandlingen och att få söker dem till att börja med. Därför tyckte vi att det var intressant att testa en behandlingsform (BCT alltså) med samma teoretiska grund, men där anhöriga kanske skulle kunna spela en roll för få fler att söka behandling och färre att hoppa av. Till att börja med genomförde vi en pilotstudie med 18 spelare och 18 anhöriga för att se om det här skulle vara värt att undersöka i större skala. Det bestämde vi oss för att vi tyckte.

Sammanlagt deltog 272 personer i Spelfrihet Tillsammans, varav hälften var anhöriga. De flesta anhöriga var partner eller förälder till den som spelade, men en del var syskon eller vänner. Deltagarna lottades till antingen BCT-gruppen eller KBT-gruppen. Resultaten visade att båda behandlingsgrupperna minskade sitt spelande kraftigt och att de generellt sett mådde betydligt bättre, men vi såg inga stora skillnader mellan grupperna. Inte heller var det fler spelare i BCT-gruppen som gick klart, däremot var det något fler i BCT-gruppen som åtminstone påbörjade behandlingen.

Mest överraskande var det att det inte fanns några tydliga skillnader mellan anhöriga i de båda grupperna. Det går emot våra egna tidigare erfarenheter och vad övrig forskning brukar säga.

Försiktiga slutsatser

Generellt sett säger resultaten alltså att det inte verkar ha så stor betydelse att involvera anhöriga i behandling, men man ska vara försiktig med att dra alltför stora växlar. Dels är studien internetbaserad, vilket gör involveringen av anhöriga lite annorlunda än annan par- och familjeterapi. Det kan till exempel vara svårt när två som ska delta i en gemensam behandling genomför den i olika takt.

Dels ställer studiens själva design till det lite. Det är ju så att oavsett vilken grupp man lottades till fick den anhörige svara på flera hundra frågor om spelarens spelande och sitt eget mående för att slutligen genomgå en kortintervju över telefon med en terapeut, samtidigt som hen visste att spelaren fick behandling oavsett. Det kan räcka ganska långt för att ha en positiv inverkan på relation till spelaren och ens egna mående. Att vi ville ha med både en spelare och en anhörig riskerade också att göra att en del anhöriga ”tvingade” in spelare i behandling, vilket kanske påverkade spelarens motivation negativt.

Referens

Nilsson, A., Magnusson, K., Carlbring, P., Andersson, G., & Hellner, C. (2019). Behavioral Couples Therapy vs. Cognitive Behavioral Therapy for Problem Gambling: a randomized controlled trial. Addiction.

Idag var jag (Anders ) med i TV4 Nyhetsmorgon och pratade om anhöriga och spelberoende. Samma dag publicerade även Dagens Arena en intervju på samma tema, spana in båda alstren här nedanför:

https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/12507861